ett steg bak och två steg fram?

har vi tagit ett steg framåt, kanske mot där vi var förut? Tror det, det känns så. Vill inte riktigt ge med sig, den där känslan av att inte till hundra procent våga lita på, känna tillit. men jag försöker, vill ju kunna lita på oss igen. vill inte göra för stor sak av det hela, det var kanske bara pressen av allt inför skolan som gjorde att allt annat kändes tyngre än du egentligen menat. men ändå, varför reagerar du genom att ifrågasätta oss? känns tungt att vi inte sitter säkrare än så, men det kanske man inte ska räkna med nåt annat?!
har haft en riktigt skön helg, kalas i blekinge med hela släkten. du klarar dig galant, social som få och ständigt lika intresserad. uppskattar dig så, du är fantastisk. så glad och positiv till allt hela tiden, sällan en missnöjd min, försöker ständigt vara nöjd med tillvaron. mycket prat oss emellan, det känns som att vi kommer närmre och närmre varann ändå. i bilen hem sa du att allt kändes bättre än innan vi hade förra helgens snack, och att det känns som att vi båda är mer lättsamma och trygga i hur vi är och vad vi har. det är bra att du tycker det, men jag tror att det du känner är mer dina egna känslor än mina. jag har inte känt mig osäker, kanske att jag varit lite reserverad ibland och behövt slappna av lite, men jag tror framförallt att detta handlar om att du har klarnat i hjärnan, allt har lugnat sig efter första dagarna i skolan, och att du nu ser mer positivt på oss än du gjorde när allt annat låg som ett stort orosmoln över dig och din bild av oss. men i vilket fall är det ju positivt eftersom det handlar om hur du tänker om oss, och det är ju det jag bryr mig om. jag vill ju att du ska se oss med ljusa ögon, med en tro på oss. jag försöker att själv bara behålla den tanken, eftersom jag har haft den länge, och hålla kvar min tilltro och känsla. jag känner så mycket för dig, och inte minst känner jag att det är dig jag vill vara med, dig jag vill dela min vardag med. trivs med dig, du stimulerar mig. men visst blir även jag lite osäker på mina känslor när du visar en mörk sida. börjar fundera på om jag egentligen är så säker. vill nästan att du ska tro att jag inte är säker, för att du ska få en knäpp på näsan lite. blir så rädd ju, misstänker direkt att du ångrat dig, du vill inte satsa med mig, jag är inte hon för dig, jag är inte vad du vill ha. ska verkligen försöka att ge dig en chans att få lite utrymme vad gäller löften och betygelser, har inte sagt att jag älskar dig på en vecka drygt nu. det är inte så att jag vill undanhålla det för dig, men jag blir lite rädd om mitt hjärta och drar mig tillbaka lite. dessutom tänker jag att du kanske behöver lite space, du kanske behöver få tjata lite att du vill ha mig också. ska inte säga det så mycket som jag gjort, för att du ska få chansen att känna efter. samtidigt som jag givetvis inte vill att du ska tro att nåt ändrats vad gäller mina känslor för dig.. lite svårt, att det där kärleks-dilemmat alltid ska dyka upp, även när man tror att allt är som det ska vara. när man tror att nu är det min tur att ha någon som bara älskar mig helt förbehållningslöst, som bara vill vara med mig och hänge sig åt oss. hoppas att det utvecklar sig på bästa sätt, för det är något inom mig som säger att det är dig jag vill ha! det är något som säger att det är rätt. du är rätt.

bakslag

Det har hänt. det jag så länge fasat och fruktat, den dagen då du säger att det har gått för snabbt, du behöer mer tid, kan inte tänka så långt fram nu, måste ta det långsamt. Föreslår att vi ska ses mer sällan, det skriker i mig. NEJ! jag har verkligen fasat för detta ögonblick, fruktat det som en utsvulten lejonhona. varför måste det komma? allt kändes ju så bra, trodde vi var på samma nivå, pratat och diskuterat lägenheter och gemensam tid. framtid.
plötsligt kommer alltså bakslaget som jag i början skyddade mig mot ihärdigt, men som vars försvar senare helt lagts ner tack vare stort förtroende och stor känsla. jag vågade inte kasta mig utför så tidigt, höll emot länge den riktiga känslan, bromsade och var rädd för att satsa. du tyckte jag var för rädd, inte skulle väl tidigare erfarenheter få ställa till det i vårt nya friska förhållande? så jag gav vika, mitt försvar lades ner, jag vågade satsa, ge allt jag har, visa mina känslor, blotta mina svagheter. blotta mig för dig. totalt. och nu kom alltså denna medgivelse: du vill coola ner oss, behöver tid att tänka, behöver tid. behöver tankero, behöver fundera över vad du vill med oss. har tänkt över lägenhetspratet och känt att det kräver en målsättning att nu är det vi, det är en gemensam satsning. och visst är det så, jag håller med dig. skillnaden är väl bara att jag i mina analyser av känslor, kommit fram till att jag vill satsa, jag tycker att det känns rätt, det är dig jag vill vara med. jag ser oss i framtiden. får alltså en kall ilning i mitt hjärta. den satte sig där och finns där kvar. det är isigt där nu, och tyngre än vanligt. vad ska jag tänka? hur ska jag reagera? blir förstås helt tårfylld hela jag, precis som du. men varför? kan du inte skilja på tunga tankar gällande resten av livet, och tankar som gäller oss? nej, allt känns jobbigt för dig just nu, jag kan örstå det- men ändå. jag vill se dig satsa på oss, och allt har känts så, bra och gemensamt. men nu vet jag inte. kan jag lita på dig? vet du vad du vill? du säger dig ha viljan att det ska bli vi, kan se det i framtiden, vill se det i framtiden. ändå vill du bromsa nu, inte köra för fort, måste hinna med. kan inte göra det spontana satsandet i en köpt lgh nu, det kan jag iofs leva med. men när du inte helt kan säga dig vara klar över hur du egentligen känner för mig, då blir jag helt kall. vad annat kan jag göra? du kan säga att jag är den bästa tjej du träffat, du kan säga att du älskar mig, att jag är fin.

stora steg

Hur långt är det från att du skulle ta nästa steg i att uttrycka dina känslor? din fråga är direkt och undrande, din blick lite rädd men förväntansfull. Inte speciellt långt svarar jag, mitt svar lite dröjande men jag bestämde mig för att inte försöka vara oberörd eller ta det säkrare, mindre självutlämnande svaret att det är en bit kvar. jag menar det verkligen, det är inte långt kvar, är nog redan där men det vågade jag trots allt inte tala om för dig. du blev så glad att höra att det är inte så långt kvar innan jag kan hoppa upp en nivå i ömhetsbetygelsetrappan... du sa inget till mig om var du står i frågan, men ditt sätt att fråga tyder på att du inte skulle vara så rädd för en kärleksbetygelse som jag fruktar. du talade om att vissa tjejer uttryckt att de behövt en viss tid, ett visst antal månader för att kunna säga att de älskar, för att kunna ta det steget, och att de alltid väntar in killen. du sa att du ju varit först med att tala om för mig att du är kär och att du varit före med att ge tydliga ömhetsförklaringar.
du har rätt, jag har varit lite feg och rädd, har hållt igen lite, även när jag börjat känna mycket för dig. jag har blivit bättre på att tala om att du är fin och fantastisk och att jag tycker mycket om dig. men jag känner att du legat lite lägre med sådana förklaringar, du talar om att du gillar mig och min kropp, det är nog mest att du inte lika ofta sagt att du är kär i mig, men du gör det absolut fortfarande. jag tror att du önskar att jag först säger att jag älskar dig. jag förstod det på dig idag, när du frågade så och blev så glad när jag sa att det inte var långt kvar. jag förstår det för att du nog tycker att jag inte uttryckt mig så tydligt förrän du gjort det först. jag förstår dig till hundra procent, för jag har ju varit i vad som kanske på nåt sätt motsvarar din situation, en situation där man känt att man själv är den som uttryckt mest sina varma känslor, och inte känne ett solklart svar, även om jag tycker att jag besvarat dig mycket.
dock känner jag mig lite rädd när jag ser scenariot framför mig att du kanske inte besvarar min ömhetsförklaring. det skulle mitt hjärta inte klara är jag rädd. jag sa det till dig, att jag har blivit bränd, och du vet ju hur det ligger till. du förstod men tycker att det inte ska få förstöra nåt som vi delar. det är ju helt sant, och det förstör verkligen inte vad jag känner, det är inte så att jag blir begränsad i hur jag känner, det är nog mest rädslan att bli kall och uthängd igen.
då säger du till mig att det är ok, att du förstår mig, tror du menar att du kan ge det den tiden jag behöver. sen viskar du att jag aldrig mer i livet ska bli bränd, inte en så fin tjej som jag ska inte behöva vara med om det. du är helt fantastisk, det är det jag vetat hela tiden...

känner att jag älskar dig, och jag skulle så vilja vara den första som säger det, det är helt sant. mitt hjärta är varmt och ömt, vill vara spricka av kärlek och ömhet. vill bara tala om för dig allt jag känner, och jag tror att jag ska våga. kan du inte svara så är det ju ändå inte rätt, även om jag tror att tid kan ge lite mer ändå. det är ju tiden jag väntat in lite, jag tror att det ibland behövs lite tid även om allt är väldigt bra. men jag tror nog att du skulle kunna besvara det, med tanke på din fråga idag. vill så mycket visa att du är så mycket värd för mig! jag tror ju nästan att du är mannen för mig, då måste jag ju kunna tala om det för dig!? vill inget hellre, måste bara vara relativt säker på att du känner likadant. men du sa ju förra veckan lite hintar om detta, det måste jag ju räkna in.. kallade dig darling häromdan och du påpekade att jag kallat dig det i sms flera gånger före. Vet du vad det betyder? frågade du. Älskling svarar jag, du svarar ja. Du svarade ja på min fråga om jag fick kalla dig älskling, det kändes skönt. jag brinner ju för dig!

Kanske skulle jag faktiskt verkligen ändå behöva vara den som säger det först, för att jag ska veta själv att jag menar det till hundra procent, och inte känner den där känslan av att bli påtvingad någons kärlek och känslor. bara får känna själv att jag verkligen står för det jag säger och menar det från hjärtat. jag vill inte att du ska känna dig orolig för att inte jag känner tillräckligt för dig, för det gör jag. men kan jag vara så säker på att du känner tillräckligt för mig? kanske, kanske inte, man kan ju aldrig vara säker ändå.
men det vore så skönt att få den tillfredsställande och hjärtsnörpande känsla som det ju blir när man säger till nån att man älskar honom, och dessutom får det besvarat. jag tror att jag ska få det här, och den känslan är faktiskt hisnande, eftersom jag inte än känt såhär tydligt att jag verkligen vill satsa på någon, och varit i stånd att känna och uttrycka mig såhär. det är lite fantastiskt ändå...
min finaste petrus, love you!

love you innan godnatt

mitt hjärta känns varmt och uppfyllt, mitt inre känns varmt och uppfyllt. jag tänker på en framtid med dig, det skrämmer inte alls. snarare känns det som att vi båda vet att det kommer att bli vi och känner oss trygga och nöjda med tillvaron. du sa love you, love you till mig igårkväll innan godnatt - menar du det? blev inte rädd eller chockad, jag vet att det är på väg, jag bara känner det. känner att det kommer inom mig också, vissa stunder har jag varit nära att säga det till dig. men jag är nog lite rädd trots allt, är rädd att få en upprepning av historien. jag vill aldrig igen ligga i en säng och tala om att jag älskar en och inte få något svar. den isande känslan i magen och hjärtat vill jag aldrig igen uppleva. därför är jag rädd att jag väntar in din kärleksförklaring, även om jag skulle kunna komma före. är det värt det, att vänta? självklart har vi ingen brådska, så länge allt känns bra är det ju bara att köra på, vi är ju fortfarande båda motiverade och intresserade även om inget så stort uttalats. jag har ju intalat mig själv att inte fastna i älska-träsket där man som i ett fenomen sitter klistrad. jag ska bara känna och inte tänka. det är när jag gör det som mitt hjärta sväller och värmer dig. som jag känner att det kommer att bli du och jag. som jag drömmer mig bort i din kärlek och värme och omtanke. känner att det vore helt fantastiskt att bli älskad av dig. du är så stor i tanken och i sinnet, så varm och älskande och mjuk. ditt hjärta känns som en stor famn som tar in.

du använder uttryck som att du tycker om att ha spenderat helgen som vi gjort, och att det betyder extra mycket när man gör sådana trevliga saker tillsammans med den man älskar mest. du säger det inte till mig, men du tar mig i samma andetag, och låter det liksom hänga i luften att det inte är så långt borta, utan att tankarna kanske faktiskt redan nått dit. sedan sa du alltså love you love you till mig innan godnatt. det känns fint. jag känner att det skulle vara en ära och en lycka att bli älskad av dig och få älska dig. det känns annorlunda än allt jag känt, det känns som att det är på riktigt, att vi båda tänker att det kan bli vi. det känns svindlande att tänka sig dig och mig i en gemensam framtid, men nånstans känns det verkligen som att det kommer att bli så. som mamma sa nästan med en gång - är det han? hon tror det, verkar känna det på sig, efter vad jag berättat. det känns bra. kan tänka mig att det är du som är han. han för mig. han. du.

pussel

sammanfattningsvis känns det som att alla bitar faller på plats. det har varit så många frågetecken, undringar, tankar, funderingar - vem är jag, vad vill jag ha, vill han ha mig, vad känner han för mig, vad ska det bli av oss, vilka framtidsplaner får jag ha - allt sånt som jag inte vetat eller kunnat få svar på. frustrationen har varit total fast ibland omedvetet sådan. kan man leva med sådan otrygghet? nej. man måste kunna ställa krav på att få veta, våga känna, våga hoppas, våga lita på - hur ska man annars kunna fungera?

nej man måste kunna lita på. det är ju en förutsättning att man anförtror sig åt varann, gör ett ömsesidigt löfte om tillit och tilltro. tilltro till något som finns emellan sig. något. det vill säga kärlek.

därför känns det som att plötsligt har allt fallit på plats. poäng efter poäng samlas: egenskaper, känslor, tankar, idéer, filosofier, fysisk utrustning, önskningar om livet och kärleken. så mycket som helt stämmer in på mina diton utan att jag ens uttalat dem för mig själv alla gånger, ibland nästan omedvetet mig själv. hur jag ser på ett förhållande, en pojkvän, en familj, hur jag vill bo, hur jag ser på framtiden - nu och sen - och vad jag egentligen vill här och nu. det spelar större roll än jag inbillade mig att man vill samma sak nu, annars kommer inte ens känslan fram. det har vi ju sett med den förra, där vågade inte ens känslan sig fram riktigt pga en ovilja eller ovetskap om hur den närmsta framtiden skulle te sig. men om du vet att du vill ha en stabil närmsta framtid, du har gjort de äventyr du vill, du är beredd att hänge dig åt en annan människa och dess tankar, då vågar du också känna. det visste jag innan mitt möte med den vise men det blir bara tydligare. man måste våga och vara beredd, det var inte den förra. men här är det uppenbart och tydligt, den tanken är uttalad och ger ett sådant lugn. när dessutom kärlekspirret, den fysiska attraktionen och tillfredsställelsen är större än med alla andra, då kan det ju bara bli rätt. allting stämmer liksom, även om småsaker kan komma i vägen för idyllen. det spelar liksom ingen roll när man insett vad det är man vill ha och vad man vill få ut av sin tid här. får jag mental stimulans, fysisk tillfredsställelse och sinnesmässig ro och tilltro, vad mer kan jag ställa krav på egentligen? allt är uppfyllt. dessutom är det mest intressanta att denna känsla av att det bara är rätt, i princip har infunnit sig av sig självt, ganska obemärkt dessutom. den har liksom smugit sig på, en trygghet och ett lugn. fantasin om att vara ett och något som kan bli större finns i bakhuvudet, långt mer lockande än skrämmande. detta känns på nåt sätt som mer kallt beräknande än huvudlös kärlek, men jag tror ändå att det hör samman. känslan av att det är rätt överskuggar liksom och ger tryggheten. behöver inte oroa mig eller undra nu, det här kan faktiskt vara den du väntat på. han som helt sonika bara uppfyller allt du nånsin velat ha, utan att du ens behöver efterfråga det. han som vet vad du behöver innan du själv vet det, han som tänker som du. han som vill samma saker med tillvaron. han som värdesätter det lilla, men också det fantastiskt stora i kärleken. han som skriver den lilla hemliga lappen du längtat efter i hela ditt liv. han som generöst tillfredsställer dig. han som gör dig glad. han som är helt fantastisk.

måtte nu detta inte bara vara i mina fantasier utan faktiskt visa sig vara verklig känsla även när mannen ifråga återvänder efter sin långa resa. en resa som varat lika länge som vi överhuvudtaget känt varann.
men det känns som att det bara kommer bli ännu bättre när han är här - kan inte se vad som skulle gå fel. tror att det bara kommer att bli fint. alla bitarna faller på plats.

öppet hjärta

efter att ha pratat i telefon har tankarna gått till dig oftare än innan. fick en så märklig känsla av ont i hjärtat när vi pratade om att inte kunna lita på varann, eller att vara rädd för att den andra skulle göra nåt. du sa håll dig i skinnet nu, lova det! det fick mig liksom alldeles kall, tänk om jag skulle göra nåt, det skulle jag inte kunna! det är så avlägset även om jag saknar närhet, det är ju din närhet jag saknar. jag kan rannsaka mig så mycket som till att inse att jag inte är hundra procent över den förra stora känslan, han kan fortfarande beröra mig även om jag ser honom utan att bry mig så mycket. men bryr mig alltså fortfarande något. det skrämmer mig lite, är lite orolig att jag inte helt kan gå in i nästa känsla om jag inte kan lita på mig själv. vill helst inte alls bli berörd eftersom det är ett hot mot det fantastiska som vi har och kan komma att få. men antar att det kanske inte nånsin kommer att kunna vara helt oberörd, det handlar ju trots allt om någon jag älskat, det är inte nåt jag släpper bara sådär även om jag vet att jag har gått vidare. det är en annan känsla. kan inte riktigt förmå mig att ens vara ärlig mot mig själv, men jag har en annan känsla för honom än den jag har nu för dig, även om mina känslor för dig är stora redan. det är liksom en slags djup kärlekskänsla som kommer fram när jag träffar honom ibland, det känns som att jag ser den hos honom lite och den kommer då fram hos mig. det skrämmer mig så! tror verkligen på dig och mig men jag blir rädd för mina egna nycker. jag kan hantera dem, kommer inte att göra nåt olämpligt, men känner själv att jag inte är trogen i sinnet när jag ens tänker så. det är inte några fantasier, det är bara en känsla när jag träffar honom. kan man låta den vara bara och hantera det faktum att den finns där, och välja att inte göra mer åt den än att acceptera den? kanske måste jag acceptera att jag inte kan sluta känna helt och hållet, det finns en kärlek mellan två människor även om man beslutat sig för att inte vara tillsammans. det är nog så jag ska göra. jag ska se den, frontera den och acceptera den. om jag avdramatiserar den blir det lättare att vifta bort den än om jag försöker förneka den och den ligger och gror.
det som egentligen, djupast ner, under det man vill erkänna för sig själv, oroar mig lite, är känslan av att inte känna riktigt så för dig. samtidigt som jag känner på mig att det kommer bli nåt stort mellan oss så kan jag liksom sakna det där våldsamma som jag kände för den förra när det var på väg att ända. men det är väl så det är, man älskar aldrig lika intensivt som när man förlorar. jag kände ju inte så våldsamt för den förra heller till en början, det var verkligen nåt som växte fram efter hand. skillnaden där är att då intalade jag mig hela tiden att det inte skulle bli något ändå, att det bara var en kul grej som var ett tag, ett försvar mot att våga känna och vara rädd för att bli ratad och sårad. smidigt sätt att inte riskera något, visst, men samtidigt förödande för själen. det fanns ju ingen trygghet nånstans.
nu däremot, finns en stor potential till trygghet och framtid, men jag har nog fortfarande lika svårt att helt känna total kärlek så snabbt, tror jag måste få lite tid på mig. men skillnaden nu är jag känner nåt slags intuitivt att det här är han. det känns därför lite märkligt att känna att det är rätt men att jag ändå inte känner det där totalhjärnkaoset. men det kanske också är lite för tidigt att säga med tanke på att det bara gått 4 veckor tillsammans och lika länge ifrån varann. men det känns så himla lugnt och tryggt trots att du är borta, för jag har liksom en känsla av att det ju ändå ska vara du och jag och då behöver jag inte vara orolig. känner att jag bara vill ha hem dig nu så att jag kan få känna riktigt djupt inne i mig att jag är med dig. känner att jag snart kommer att tala om för dig att jag är på väg att älska dig. det känns galet att kunna ha kommit till den insikten när du är iväg och vi inte setts på jättelänge nu, men det är precis som om något liksom klarnat i mig allteftersom. även om jag alltså känner mig lite splittrad ibland över hjärnspöken, så finns det en slags trygg vetskap att det är dig jag vill ha, du är allt jag nånsin velat ha, och att jag bara vill få känna den där trygga känslan av att älska dig och bli älskad tillbaka.
har kommit på att jag inte fått höra de orden sen jag var tillsammans med t, och det var ju snart 4 år sen. ???!!! jag har alltså känt det de senaste 2årsperioden men det har bara varit förknippat med ångest och rädsla och oro och till slut vetskapen att det inte är besvarat. men jag har alltså inte fått bekräftelsen att nån verkligen vill ha mig så mycket att han kan säga till mig att han älskar mig. när jag tänker på det blir jag nästan tårögd, bara känslan av att faktiskt älska nån och förbehållslöst få det besvarat är ju helt magnifik egentligen. måste nog säga att det inte känts så här nån gång förut, med tanke på att jag aldrig var så eftertänksam med t och att det med förra p var så osäkert och obesvarat, att jag alltså aldrig känt så efter själv och fått det på djupet besvarat - det är en ny upplevelse och det känns fantastiskt utan att ens riktigt ha upplevt det mer än i tanken med dig.
du har ju nästan sagt det till mig redan, lite galet, men det kändes ändå inte skrämmande. på perrongen innan du åkte sa du ju att du kände att du såg fram emot att en dag kunna säga att du älskar mig. det känns ju helt sjukt nu när jag tänker på det, det är ju rätt ballt att kunna säga så. då visste du liksom att du skulle komma att känna och vilja säga så till mig i en framtid. det var inte nåt sagt om inom vilken slags framtid du menade, men det känns faktiskt inte som att det är så himla långt borta. märkligt att kunna komma fram till det med ett par kontinenter mellan sig.. men nu kommer ändå ett styng av oro : tänk om jag bara fantiserar ihop den här känslan nu? tänk om du inte känner så för mig trots allt, tänk om jag inte känner så för dig när du kommer hem?
fast när jag tänker på det så känns det ändå som att det kommer att bli bara bra när du kommer hem hit och det kommer att kännas bra att vara nära dig igen och hålla om dig. känner i hjärtat att det kommer bli fint. galenpanna, men det är så det känns. trots att kommunikationen bara varit via mail o msn, har de två telefonsamtalen varit givande. det är så skönt att höra din röst och bara minnas dig ordentligt igen. gillar din fina röst, blir lite lugn men ändå pirrig av att tänka på dig och din röst. vill att du ska komma hem nu så att jag får hålla om dig och känna dig och din själ nära mig. vet att det är ett uttryck jag använt förut men det är för mig väldigt talande : det känns som att mitt hjärta öppnat sig och tagit in dig.
du finns nu i mitt hjärta, var snäll mot det så ska jag vårda dig där, ömt och innerligt.

drömmar

tänker mycket på honom. ständigt i tankarna. vi är värda så mycket mer än att välja något som inte känns riktigt bra. man är värd att få det bästa. därför kommer jag att välja honom. känslan av att inte riktigt veta vad jag själv menar och vill har avtagit och ersatts av en insikt att det är för många önskemål uppfyllda för att kunna välja bort.
känsla - min känsla, varm och bultande. hans känsla, ärlig och härlig
fysik - hans fysik tillfredsställer alla sinnen.
vilja - hans vilja att satsa, att önska sig en framtid
mod - hans vilja trycks inte ner av en rädsla som bygger på dålig självinsikt.
omtanke - ständig vilja att tillgodose och bry sig om
självinsikt - kunskap och självkännedom som är guld värd
genomtänkthet - vet vad han vill, var han står, vågar satsa på mig
värme - utstrålar värme
medkänsla - vill sätta sig in i, veta och förstå
medmänsklighet - ser, förstår, bryr sig om
ömhet - behöver och ger
blicken - varm, innerlig, stadig. vågar möta min. länge.
innerlighet - känns äkta
mogenhet - vet att han är redo att satsa

varm och rörig i hjärtat, svirrar och virvlar. tänker, drömmer, fantiserar. ömsom varm, ömsom het, stundtals nära att spricka. önskar mig hans närhet nu och ofta, den är betryggande. trodde att min famn skulle behöva vara stor och björnlik, men den här famnen är precis lagom stor och inte alls björnig, men helt fantastisk. bred och stabil trots en egentligen ganska ringa storlek. underbar, ger mig stor trygghet genom att också vara så stark för sinnet. att få vara trygg är en rättighet sällan upplevd. innebär så mycket mer än en omfamning, det är känslan av pålitlighet och mod, en förnimmelse av den värme och kärlek som finns bakom, en tro på något beständigt, en känsla av att ömsesidigt lägga sitt hjärta i den andras vård. trygg ända in i själen, då kan lugnet och avslappningen komma snart.

drömmar. kan jag få plats i dina drömmar? vill ta del i dem, ta en klar roll i din uppsättning av karaktärer. kan jag överföra mina tankar och sinne genom alkemistens världssjäl till din sovande, hårt arbetande hjärna? isåfall är jag där nu, smekande din kind, mjuk trots hård. kysser dina läppar där du sover, ser på dig och ler. förnimmer din mjuka hud, spänd och len över avslappnade muskler. vackra händer, kittlande att tänka dem färdas över min kropp, hårda men förvånande mjuka. jag vill vara där nu, drömmer mig dit.

ett enda långt förspel

vem är han? denna nästa, min lärjunge, som blivit så viktig för mig helt plötsligt? fin, varm, ärlig och generös.
tror nästan inte på att det han säger är sant, det är för bra upplagt, för fint sagt, för genomtänkt, för passande in i mina tankar och önskemål. tar orden ur min mun, hinner knappt tänka tanken hur det t.ex skulle vara om han är ute och festar med kompisarna och gräset på andra sidan plötsligt lyser grönt. han förekommer, förklarar hängivenheten till den funna sidan, hur litet behovet att smaka det gröna överflödet är. fantastiskt. har aldrig trott mig veta det så definitivt, men samtidigt blir det hela väldigt tydligt; det var ju en sån övertygelse jag saknade förut. det saknades en känsla av tillit, trygghet och ömsint respekt, den upptogs istället av en vilja att synas, imponera och få uppmärksamhet, en narcissistisk flyktig fåfänga.

men vad är då detta? vem? en som förklarar sin tilltro till att hitta den rätta, som gång på gång visar beundran, intresse och fantastisk ärlighet. som också visar en sida som är rädd för att få en dolk i ryggen, ett svek som kanske borde kunnat förutses. jag försöker förklara att det inte är ett problem. visst satsade jag mycket, engagerade mig mycket mätt mot vad jag fick i gensvar, men det har inte lett till en känsla i mig av att vilja ta det tillbaka om han ändrar sig nu plötsligt, när insikten att jag är borta sätter sig. snarare har det lett till en vilja att hitta något annat, något mer pålitligt, ärligt och respekterande. mer älskvärt, mer ömsint, mer omtänksamt. mindre själviskt, mer självinsiktsfullt, mycket mer hjärtligt. någon som vill och vågar vara med mig. han vågar, min fina lärjunge.
trodde mig inte kunna hitta nån som skulle kännas härlig, varm och skön, men detta slår allt hittills upplevt. det finns en styrka, en mjuk hårdhet, en sexighet, en självsäkerhet, en storhet - fysiskt och i sinnet - aldrig förr mött.
förklarar att dolken i ryggen är diminuerat till en fällkniv, snart med möjlighet att nå samma potential som ett gem. det finns inget där att oroa lugna sinnen med. ingen känsla av att förlorat det bästa, inte alls.
det som fyller sinnet och inret är känslan av att ha hittat något osannolikt. en känsla av att hittat rätt, skrämmande som den är-ändå ljuvlig. ska kastet utför den vassa klippan vara inom räckhåll, ska målet att faktiskt finna ro snart vara fyllt? ska tvivlen och undran över vem snart ta slut? är det nu min tur?
drömde inatt om den andra, mellanlandningen. det var konstigt, hade känslan kvar i kroppen hela dan, nästan som om det faktiskt vore upplevt. han kom för att få mig igen, blev frågvis och min fina lärjunge började backa, kände en annan slags dolk borras in i ryggen. jag släppte all uppmärksamhet på den andra och rusade mot den fina för att förklara vilken banal relation, om ens någon, jag haft med den andra. han var motsträvig och svår till en början, men förstod sedan att det inte var något att oroa sig för, jag har ändå valt honom efter det. det kändes lite svårt att helt sonika vända den andra ryggen utan en chans till förklaring, men samtidigt var valet lätt vem jag skulle lägga fokus på att förklara mig inför.
önskan att få förståelse från den fina var så överskuggande att tanken knappt ens passerade flyktigt. lättnaden när han förlät mina tidigare snedsteg var betydande, och lättade på taget som en kall hand tagit, krampaktigt, om mitt hjärta när jag såg att han var på väg att gå.

förstår så väl hans rädsla, känner den ju själv. vågar egentligen inte, är så rädd om mitt hjärta som just återhämtat sig. men samtidigt så vet jag att jag måste våga, kan inte finna någon ro utan att först ta en risk. och är det inte också en del av tjusningen, att vara lite rädd för den hisnande känslan av att lägga ditt hjärta i händerna på någon annan? faktiskt känna sig lite öm i hjärtat, men den samtidiga känslan av att någon lägger sitt hjärta i dina händer är kapabel att väga upp. tvivlen blir mindre om man faktiskt vågar göra samma sak, vågar chansa gemensamt.

kan ärligt säga att jag aldrig känt så här. har känt passion, har känt varma känslor. men har aldrig känt att det blir en mental tändning på ett sätt som gör att det faktiskt känns i hjärtat och magen och inte bara längre ner... känslan av att nån tilltalar dig djupare, vill se dig i ögonen när ni älskar och faktiskt inte räds att prata om sina varma känslor. som säger att vikten av att förmedla sin kärlek är stor. som säger att han får ett hugg i hjärtat, som säger att han vill höra mig säga att jag aldrig känt så förr, som vill veta att jag ser en potentiell framtid med honom. känslan är bubblande, spirande, bultande och hisnande.

konstig jämförelse, men fick ett plötsligt infall för att illustrera känslan. när jag köpt mina svarta skinnloafers för ganska mycket pengar. tyckte de var väldigt fina och sköna först, men sen väl hemma kom känslan av overklighet över mig. lite svirr i magen av en svårförklarad känsla, en av inte jag. känslan av att inte de var mina, att jag inte köpt dem, och därmed tvivlen att de kanske inte var så klockrena trots allt. skorna behölls, och har använts ofantligt mycket i fem år, fortfarande lika snygga, stilrena, sköna och helt underbara. jag älskar dem mest av alla skor, de är optimala. de är så jag, på alla sätt och jag ångrar mer att jag inte köpte fler par när jag ändå hade chansen. Kvalitet varar i längden.
märklig jämförelse, men känslan i min mage är nämligen lite densamma. lite svirr, lite overklighet förnimmer jag. lite undran vad det egentligen är jag valt (min blivande man?) till detta höga pris (hela framtiden). Jag fantiserar om att köpa lägenhet med honom, tanken har slagit mig att man kanske måste vänta ett tag innan man flyttar ihop (!), och jag ser framför mig att vi har barn ihop och åker till blekinge och lidköping som en familj, som nåt riktigt. känns fantastiskt skönt i mig att tänka så, inget tvivel alls över såna tankar.
känslan av att det är han som är Han har kommit till mig, det är nog den som gör det hisnande. är det alltså läge att välja nu på riktigt? har väntat så på denna känslan, den dagen, men nu när den börjar närma sig är jag lite feg. men jag vill. känner att han är en helt fantastisk man när det kommer till värderingar och inställningar till olika saker, och det är ju på nåt sätt det som är viktigt, inte vad man tycker om världsliga ting. vi har lärt känna varann på det viktiga planet och det bådar gott.
Jag vågar dock inte tro att nån så fin faktiskt vill vara med mig. vågar inte hoppas på att jag är värd en så fantastisk kropp, sköna färdigheter och tillfredsställande tankar. varför skulle han vilja ha lilla mig, vem är jag att få en så fantastisk man?

det enda som hämmar mig nu är min inbyggda rädsla och kylighet som gör att jag inte riktigt vågat kasta mig hela vägen utför klippan. jag är rädd att stå här om några veckor med ett söndertrasat hjärta i handen och tårar rinnande nerför mina kinder, även om allt talar för att det inte är hans beteende. jag måste våga släppa mina spärrar och riva mina skyddsmurar för att kunna nå den där sista sköna känslan av att helt hänge sig. men jag vet inte när jag gjorde det senast, det är nog så att jag inte riktigt vet vad det är jag kan känna...
Jag måste inse och ta fram tron på att jag är värd det och faktiskt ska våga ta för mig. annars kanske han faktiskt går förlorad... det är ju han som pratar mest om vad han känner och hur bra han tycker att jag och vi verkar. säger allt det som tilltalar mig så, säger det som gör att alla våra timmar ihop fungerar som ett enda långt förspel...

en lärjunge

är vi alla någons lärjunge? vem är då min och vems är jag? flera plan är möjliga, vissa oregerliga, andra mer hanterliga. känslor, agerande, händers skicklighet. vad vill man lära sig? jag vill lära mig allt. allt om känslor, agerande och händers skicklighet. känna vishet inom alla områden.
ena stunden förundras man över någons fantastiska brutala yrkesskicklighet vid en saggittal split och i nästa skenar ens tanke i filosofins tankegångar med en genomtänkt nästa.

denna nästa är en lärjunge, dock redan vis.

vad kommer han att betyda för mig? kan han lära mig något, och kan han lära sig något av mig? en vishet som få besitter, envishet som få besitter. lär mig något konstant i hans sällskap -statistik eller en stor insikt om mig själv. tänker i vidare banor, vad är det egentligen jag efterfrågat så? vad är det jag menar att jag vill ha? tvingas ta ställning, blir ställd mot väggen. vad vill du ha, vem vill du ha, var landar dina drömmar? hur menar du då, vad betyder det, hur tänker du då? öppen, ärlig,frågvis - gör mig likadan. tar gärna de obekväma frågorna, ställer dem dock sällan själv, av rädsla att bli ansedd framfusig, efterhängsen och brudig. rädd att bli dömd, hängd och begraven, dömd utan att ha en chans att bli en del av framtidsplanen.

men nån klarar av det, nån kan ta emot och framförallt begära frågor och dessa svar. räds intet, skräms i alla fall inte risken för oönskat svar. kanske är det vad som behövs för att bli riktigt vis, en som kan ställa mig mot väggen? vad hjälper djupa tankar om jag inte kan dela dem med någon? utvecklingen måste ju rimligtvis bli större om man inte stirrar sig blind på sina egna argument utan faktiskt vågar tänka lite vidare. gillar det, gillar framförallt uppriktigheten, rakheten. vad vill du? jag vill inte ha ett one-night-stand. det skrämmer inte, nån har tänkt till lite. det ger inget, tjänar inget syfte, knappt ens för den korta skälvande sekund det varar. 4 sekunder.

jag vill vara, och ha, en lärjunge.

lesson learned

kan inte riktigt bringa klarhet i röran, även om tillståndet är klart förbättrat... inte längre de våldsamt ömma ögonen och inte längre den vidöppna själen. det är nåt annat nu, en känsla av att ha gått vidare och nu kan se att det finns ett värde i något eller någon annan. det är en känsla av att vara öppen för omvärlden på ett annat sätt, även om jag inte helt är över tanken på att kanske ha honom nära mig igen. vet inte när eller om jag ska komma över den. ibland tror jag att vi kommer att gifta oss, men det låter jag nästan vara osagt. men, det finns andra att ha a good time med.
J är ett exempel, gullig och bra, trevlig, känns ärlig och bra på nåt sätt. känner dock honom inte alls, men det finns en rätt bra känsla. hur mycket vikt lägger man vid sex? mycket absolut och jag tror definitivt att det finns potential. fast jag märker min egen besvikelse om det inte är fabulöst sex direkt, då misstanken att det aldrig kommer bli bra infinner sig. min egen erfarenhet säger mig dock att jag varit med om precis samma sak förut och det vet vi ju hur det slutade... alltså är det inget som oroar väldigt, men min fåfänga värderar utrustningen. har svårt att faktiskt uttala tanken, men nånstans kommer det upp en känsla av att inte vilja nöja sig med en begränsad. inte katastrofalt på något sätt, j i sälen var klart mindre och han var en dec längre... hemska tanke, jag är ju fullt medveten om att jag på intet sätt är felfri, han kanske önskar att mina bröst var två storlekar större eller att min rumpa var mindre bred. viss skillnad tycker jag dock att det är med tanke på vilken information man kunnat få vid en anblick, då kan man ju faktiskt konstatera omfång på både bröst och rumpa, men viss information får man vackert ta som en överraskning... ja, det kan man aldrig gissa sig till. min teori om storleken på händerna tror jag fortfarande på till viss del, även om det inte är helt tillförlitligt.

men dra det hela lite längre då söta du, är det verkligen det som spelar roll? självklart kan man föredra det ena eller andra, men det kan ju omöjligen vara grunden till en nedlagd tanke om en framtid?! det tillåter jag inte, även om fåfängan ibland tar plats som en räv bakom örat...
känner att jag kan ge det en chans, ge honom en chans, han verkar gullig. hur många killar pussar dig på kinden morgonen efter en alldeles färsk närhet? eller ser till att verkligen visa sin vilja av en andra träff direkt? jag lägger inte så mycken tanke eller förhoppning innan jag vet mer, men det är ändå lite kul.

tänker på p förstås, hur ska det bli? det känns fult inom mig, att bjuda hit honom på torsdagen för att på lördagen ha intresset på annat håll... men vi har ju i teorin avslutat allt för länge sedan. dessutom har jag försökt in i det sista att fråga varför vi måste hålla oss ifrån varann om vi bara egentligen vill träffas, och dessutom varit den som bjudit mest på min själ från början. jag har gett honom chansen att komma in igen, han har tagit den men inte gjort mer av den trots att jag erbjudit, och då är det nog inte mer än rätt att jag faktiskt går vidare, även fysiskt. jag kan ju inte hålla tillbaka bara för att p i torsdags sa att det inte är aktuellt alls för honom att leta efter nåt annat, och att han inte tänker det på lång tid framöver, när jag påtalade att vi kanske skulle försöka komma till ett avslut med vårt kk/lovers-förhållande som inte leder nån vart. han verkade inte så sugen på att bryta det, men samtidigt kan han inte våga satsa. jag kan inte stå och vänta.
frågan är om han kommer att få en knäpp på näsan när han fattar att jag träffat jonas, och att det kanske leder till en annan beslutsamhet som han ju inte besuttit tidigare.. följdfrågan blir då självklart - står jag och väntar på att han ska ta sitt förnuft till fånga och säga att han vill ha mig?

inte så säker på det...

syndafloder

det finns ingen ände, de lurar hela tiden bakom tunga ögonlock. kan inte hjälpa det, går liksom ner från hög till låg helt utan förvarning. har filmstjärnor alltid såhär nära till tårarna? är det vad som gör deras gråt så trovärdig?

har ont i mig men vet inte vad jag vill ha istället. det första är du, det andra är du, det tredje är du min kära. inte alltid dock, i vissa stunder tvivlar jag ändå på att det verkligen är din återkomst jag drömmer om. men det är väl mitt tvivel som gör att jag måste intala mig det för att överleva. men det tär på krafterna, har ingen lust att göra något annat. allt känns grått. ingen ork, ingen glädje, inget lugn i mig. mitt hjärta måste väl gå i tusen bitar för att kunna uppskatta det fina tillräckligt, annars kan jag inte se syftet med denna långa plåga - varför ska den vara nödvändig? om inte för att lära mig något vet jag inte.

när är jag förtjänt av att känna mig glad igen?

förstår väldigt lite

vad är det som händer?
tämligen rationell till vardags, vill tänka klarsynt och djupt. kan någon då förklara varför det är som om en annan virvelvind trätt in min kropp? det känns som att harmattan fått ordentligt fäste och drar med sig alla mina känslor som sand. kan jag ana din närvaro sätter den fart igen, sen finns ingen återvändo. jag upprörs, känner med hela mig, känner in hela dig. du är i mina tankar hela tiden, var är du? när ska du gå förbi? när slutar du? kommer du höra av dig? vill du träffa mig igen? vill du vara med mig igen?

känner inte igen mig, jag har aldrig känt såhär. jag försöker tolka alla dina rörelser, blickar, ord. allt för att få svar på frågan om du känner som jag en ångest. en ångest över att inte ha dig. Tänker att jag brukar kunna lita på mitt hjärta, vad det säger brukar vara tryggt att få efter. men nu är det motstridigt eftersom hjärtat nu helt motsäger sig det som jag förnuftigt kommit fram till, att jag måste gå vidare. mitt hjärta måste ju varit med även vid det valet, dock höll det sig väldigt tyst just då... kanske behöver vi detta för att förstå vad som måste till?
Jag gråter som jag aldrig gråtit förut, inget kommer ens i närheten. du berör mig så, det är så mycket hos dig som jag bara beundrar och inte vill förlora. melodikrysset, att du tar med matsäck på tåget, att du tränar i en reklamt-shirt, att du vill dricka en lättöl på en solig balkong, att du har underbara fötter, hur dina händer tar på mig, ljudet av din röst, synen av din rumpa, dina läppar, din allvetartalang. å du är ju världens finaste kille! kan jag få vara med dig?

jag har ju sagt till dig att jag vet att jag måste gå vidare - skrämmer det iväg dig om du nu skulle ha en lust att få mig igen? kanske. din blick var inte så glad som den ska. din mun log inte lika ofta som den ska. du verkar lite olik dig du också, är det rätt att jag tolkar det som att du känner som jag?

det är det som är min fråga nu, ska jag våga försöka igen, med risken att sälja min själ igen, bara för att mitt hjärta säger mig att ditt hjärta känner som mitt? för det känner jag faktiskt, jag tror mig känna dig by heart - våghalsigt jag vet.

vill helst av allt ställa mig på din tröskel och säga att jag mår dåligt utan dig. att jag inte kan fungera med dig på avstånd. att jag vill vara med dig, utan löften, utan hinder, bara för att vi inte kan vara utan varandra.

existens

stör jag? nej, svarar jag. du rubbar hela min existens.

hur kan en enda person vara så stor i en tillvaro av så mycket? det snurrar och flödar information och människor omkring med en stormande hastighet och ändå är det hos en som tankarna finns.
tror att jag har funnit lugn, känner mig stabilare.
sen kommer du i mitt synfält. det blir liksom kaos i magen. hjärnan går i spinn, hjärtat i sken. vad hände just? en närvaro infann sig.

hur kan jag bli så påverkad? det känns nästan lite overkligt. är det så mycket eller inbillar jag mig? jag blir alltså helt darrig av att bara skymtat dig. när du sen kom nära vågar jag inte se dig i ögonen, fortsätter fort att prata vidare med de andra. ser de andra? förstår de vad som försiggår mellan oss? kan de känna spänningarna, elektriciteten?

sen var min dag en röra. inga fokus nåddes, inga klara tankar kom fram. sen kommer du gående på gatan, ser på mig intensivt men ändå blygt. h & e är där, vi kan inte slappna av. du ser på mig konstant, du tittar på mig, söker min blick, ändå undrar jag vad som händer. du kommenterar mina röda handskar, du snuddar lätt vid min arm på vägen runt mig. är det meningen? vill du bara ha mig under uppsikt eller är det nåt kvar i luften?
ett sms hängande, sägande saknar dig också. jag skrev det, vet inte varför det skulle vara nödvändigt. du hade ju blottat dig, kunde jag inte leva vidare stärkt av det? nej, vill ändå på nåt märkligt vis stärka dig också även om det stundtals känns för ädelt.

du såg mig, tittade på mig, höll min blick. den var ömsint, lite orolig. lite trevande. vad ska jag göra med den blicken? kan jag låta den bli ett medel att stärka min svaga själ eller ska jag utröna vad som ligger bakom. tolkar hans tidigare ord med silkesvantar, de kan tyckas hårda och nästan hånande, men jag vet ändå vem som ligger bakom. inbillar jag mig... vet att du vill väl i all din osäkerhet. men vore det så svårt att veta om du klarar dig utan mig eller om du som jag sitter och plågas var dag och natt av saknaden? saknaden av vad som ibland känns som en tvillingsjäl som kroppen fysiskt lider brist på. som kroppen fysiskt mår bra av när den kommer nära och inom räckhåll. för det är så, är du nära så blir jag ju försatt i kaos, men ändå känns det som att det är där jag ska vara, det är där, i din absoluta närhet, som jag hör hemma.

varför ska jag vara så blåögd att jag tror på hjärtats intuition? är jag bara dum och naiv? eller är det faktiskt ett språk som våra kroppar talar tydligt till varann, ett språk vi ännu är för olärda att förstå? kan vi lära oss det inom rimlig tid eller är det ett projekt som är dömt?
jag vet bara att mitt hjärta känner lugn i ditt sällskap, oro i din frånvaro, och frustration, rädsla, ångest och skräck inför tanken på att du är förlorad i en annan famn.

upp till kamp?

Lagom till att någorlunda ha kommit till sans med tankarna kommer det ett meddelande på fb. p har klickat ja för 'are you interested in me?'. hur? varför? har sinnet för vad som verkar vettigt helt kommit av sig?
Så, antingen har jag av alla slumpmässigt valda kvinnor på fb kommit upp vid en randomized browse, förefaller helt osannolikt, och då har han hellre valt att välja 'yes' än att skippa eller välja 'no'. ett val jag aldrig skulle fått veta något om.
alternativt har min sida förärats ett besök, och han har aktivt tryckt 'yes' på min interested?-ruta.

Vilket alternativ som verkar mest utstuderat har jag ännu inte slutit mig till. oddsen är osannolika på slumpmässigheten - om så likväl en på miljonen, varför välja ja? han vet ju att jag kommer få reda på det!

Vill han alltså tala om för mig att han fortfarande är intresserad? var jag otydlig när jag sa att jag inte kunde träffa honom för att jag tycker för mycket om honom för att bara ses som vänner? can i BE any more clear? har han ändå svårt att släppa, liksom jag, har han svårt att sluta visa uppskattning? visst, kan köpa det, men det blir ändå lite taktlöst. "Yes you are interested" - men vad om 'önskar så att jag kunde förmå mig att älska dig' ? Kämpa inte för hårt för all del... jag vill inte bli älskad utan kamp, inte alls.

Läser inte in hela betydelsen i denna enstaka händelse, men det kan inte hjälpas att det skramlar till på en vind där det redan spökar.
hur ska jag kunna gå vidare med stolthet när jag, med hjälp av ett svultet naivt ego, ständigt kastas tillbaka?

the world to a person

to the world you may be just one person, but to one person you may be the world.


andas, jag kan inte andas. det gör ont varje gång jag tänker så, det är inte hälsosamt. måste släppa nu, det är inte helt lätt - men för min egen skull är det nog dags. nog. för jag tvivlar fortfarande i hjärtat. i know you by heart, det är så jag känner. mitt hjärta känner och känner in dig, oavsett vilka ord som kommer över våra läppar. det är det som gör det hela svårt att låta gå, jag vet att ditt hjärta talar till mitt, och de säger inte de mest rationella ord. men jag vill ha en ärlig kärlek, en som utan tankar bara agerar. varför ska man tänka? tankar försvårar en känsla av att någon är hela världen.

mina ögon är sig fortfarande inte lika, men det kommer nog att bättra sig.

det syns på mig, S såg. kommer S att säga det till dig? nåväl, jag har litet att dölja. hur kommer du att reagera? vad tänker du på nu? finns jag?

faller sällan, men faller hårt. därav den svåra konvalescensfasen...

kaos

vändpunkter betyder inspiration - kris betyder förändring. att kalla det kris kanske är att stiga utanför det verklighetsanknutna, men ändå. en viss inspiration infinner sig. kaos låter minst lika galet men är ändå mycket mer tilltalande.

är det så att vi måste vara med om nåt riktigt omvälvande för att öppna ögonen? är man så förblindad i sin vanliga verklighet?

kanske är man så inne i sitt eget sinne att man inte ens är öppen för det som händer inom en själv. låter inte så sammanhängande men ibland tror jag att det finns flera nivåer av medvetande som tillåter en att tänka samtidigt som man inte är medveten om att man gör det - och kanske kanske är det först när man är i kaos som man tar in det som man faktiskt tänkt hela tiden.

det har varit tungt, mina ögon har inte varit sig lika, men jag försöker ändå att gå ur striden med huvudet högt - vad annat kan jag göra?
visste i månader före att det nog snart var dags för mig att uppleva det, det var min tur att få mitt hjärta ansatt av ångest. jag visste att jag inte skulle gå genom livet glatt ovetande om hur det känns.

nu vet jag. får jag komma in i nästa fas nu?

"HÄR"

På plats alltså, ja det kanske bara var en tidsfråga...har varit en framsynt bakåtsträvare alldeles för länge, det är nog bara inse att verkligheten kommit ikapp mig.