syndafloder

det finns ingen ände, de lurar hela tiden bakom tunga ögonlock. kan inte hjälpa det, går liksom ner från hög till låg helt utan förvarning. har filmstjärnor alltid såhär nära till tårarna? är det vad som gör deras gråt så trovärdig?

har ont i mig men vet inte vad jag vill ha istället. det första är du, det andra är du, det tredje är du min kära. inte alltid dock, i vissa stunder tvivlar jag ändå på att det verkligen är din återkomst jag drömmer om. men det är väl mitt tvivel som gör att jag måste intala mig det för att överleva. men det tär på krafterna, har ingen lust att göra något annat. allt känns grått. ingen ork, ingen glädje, inget lugn i mig. mitt hjärta måste väl gå i tusen bitar för att kunna uppskatta det fina tillräckligt, annars kan jag inte se syftet med denna långa plåga - varför ska den vara nödvändig? om inte för att lära mig något vet jag inte.

när är jag förtjänt av att känna mig glad igen?

förstår väldigt lite

vad är det som händer?
tämligen rationell till vardags, vill tänka klarsynt och djupt. kan någon då förklara varför det är som om en annan virvelvind trätt in min kropp? det känns som att harmattan fått ordentligt fäste och drar med sig alla mina känslor som sand. kan jag ana din närvaro sätter den fart igen, sen finns ingen återvändo. jag upprörs, känner med hela mig, känner in hela dig. du är i mina tankar hela tiden, var är du? när ska du gå förbi? när slutar du? kommer du höra av dig? vill du träffa mig igen? vill du vara med mig igen?

känner inte igen mig, jag har aldrig känt såhär. jag försöker tolka alla dina rörelser, blickar, ord. allt för att få svar på frågan om du känner som jag en ångest. en ångest över att inte ha dig. Tänker att jag brukar kunna lita på mitt hjärta, vad det säger brukar vara tryggt att få efter. men nu är det motstridigt eftersom hjärtat nu helt motsäger sig det som jag förnuftigt kommit fram till, att jag måste gå vidare. mitt hjärta måste ju varit med även vid det valet, dock höll det sig väldigt tyst just då... kanske behöver vi detta för att förstå vad som måste till?
Jag gråter som jag aldrig gråtit förut, inget kommer ens i närheten. du berör mig så, det är så mycket hos dig som jag bara beundrar och inte vill förlora. melodikrysset, att du tar med matsäck på tåget, att du tränar i en reklamt-shirt, att du vill dricka en lättöl på en solig balkong, att du har underbara fötter, hur dina händer tar på mig, ljudet av din röst, synen av din rumpa, dina läppar, din allvetartalang. å du är ju världens finaste kille! kan jag få vara med dig?

jag har ju sagt till dig att jag vet att jag måste gå vidare - skrämmer det iväg dig om du nu skulle ha en lust att få mig igen? kanske. din blick var inte så glad som den ska. din mun log inte lika ofta som den ska. du verkar lite olik dig du också, är det rätt att jag tolkar det som att du känner som jag?

det är det som är min fråga nu, ska jag våga försöka igen, med risken att sälja min själ igen, bara för att mitt hjärta säger mig att ditt hjärta känner som mitt? för det känner jag faktiskt, jag tror mig känna dig by heart - våghalsigt jag vet.

vill helst av allt ställa mig på din tröskel och säga att jag mår dåligt utan dig. att jag inte kan fungera med dig på avstånd. att jag vill vara med dig, utan löften, utan hinder, bara för att vi inte kan vara utan varandra.

existens

stör jag? nej, svarar jag. du rubbar hela min existens.

hur kan en enda person vara så stor i en tillvaro av så mycket? det snurrar och flödar information och människor omkring med en stormande hastighet och ändå är det hos en som tankarna finns.
tror att jag har funnit lugn, känner mig stabilare.
sen kommer du i mitt synfält. det blir liksom kaos i magen. hjärnan går i spinn, hjärtat i sken. vad hände just? en närvaro infann sig.

hur kan jag bli så påverkad? det känns nästan lite overkligt. är det så mycket eller inbillar jag mig? jag blir alltså helt darrig av att bara skymtat dig. när du sen kom nära vågar jag inte se dig i ögonen, fortsätter fort att prata vidare med de andra. ser de andra? förstår de vad som försiggår mellan oss? kan de känna spänningarna, elektriciteten?

sen var min dag en röra. inga fokus nåddes, inga klara tankar kom fram. sen kommer du gående på gatan, ser på mig intensivt men ändå blygt. h & e är där, vi kan inte slappna av. du ser på mig konstant, du tittar på mig, söker min blick, ändå undrar jag vad som händer. du kommenterar mina röda handskar, du snuddar lätt vid min arm på vägen runt mig. är det meningen? vill du bara ha mig under uppsikt eller är det nåt kvar i luften?
ett sms hängande, sägande saknar dig också. jag skrev det, vet inte varför det skulle vara nödvändigt. du hade ju blottat dig, kunde jag inte leva vidare stärkt av det? nej, vill ändå på nåt märkligt vis stärka dig också även om det stundtals känns för ädelt.

du såg mig, tittade på mig, höll min blick. den var ömsint, lite orolig. lite trevande. vad ska jag göra med den blicken? kan jag låta den bli ett medel att stärka min svaga själ eller ska jag utröna vad som ligger bakom. tolkar hans tidigare ord med silkesvantar, de kan tyckas hårda och nästan hånande, men jag vet ändå vem som ligger bakom. inbillar jag mig... vet att du vill väl i all din osäkerhet. men vore det så svårt att veta om du klarar dig utan mig eller om du som jag sitter och plågas var dag och natt av saknaden? saknaden av vad som ibland känns som en tvillingsjäl som kroppen fysiskt lider brist på. som kroppen fysiskt mår bra av när den kommer nära och inom räckhåll. för det är så, är du nära så blir jag ju försatt i kaos, men ändå känns det som att det är där jag ska vara, det är där, i din absoluta närhet, som jag hör hemma.

varför ska jag vara så blåögd att jag tror på hjärtats intuition? är jag bara dum och naiv? eller är det faktiskt ett språk som våra kroppar talar tydligt till varann, ett språk vi ännu är för olärda att förstå? kan vi lära oss det inom rimlig tid eller är det ett projekt som är dömt?
jag vet bara att mitt hjärta känner lugn i ditt sällskap, oro i din frånvaro, och frustration, rädsla, ångest och skräck inför tanken på att du är förlorad i en annan famn.

upp till kamp?

Lagom till att någorlunda ha kommit till sans med tankarna kommer det ett meddelande på fb. p har klickat ja för 'are you interested in me?'. hur? varför? har sinnet för vad som verkar vettigt helt kommit av sig?
Så, antingen har jag av alla slumpmässigt valda kvinnor på fb kommit upp vid en randomized browse, förefaller helt osannolikt, och då har han hellre valt att välja 'yes' än att skippa eller välja 'no'. ett val jag aldrig skulle fått veta något om.
alternativt har min sida förärats ett besök, och han har aktivt tryckt 'yes' på min interested?-ruta.

Vilket alternativ som verkar mest utstuderat har jag ännu inte slutit mig till. oddsen är osannolika på slumpmässigheten - om så likväl en på miljonen, varför välja ja? han vet ju att jag kommer få reda på det!

Vill han alltså tala om för mig att han fortfarande är intresserad? var jag otydlig när jag sa att jag inte kunde träffa honom för att jag tycker för mycket om honom för att bara ses som vänner? can i BE any more clear? har han ändå svårt att släppa, liksom jag, har han svårt att sluta visa uppskattning? visst, kan köpa det, men det blir ändå lite taktlöst. "Yes you are interested" - men vad om 'önskar så att jag kunde förmå mig att älska dig' ? Kämpa inte för hårt för all del... jag vill inte bli älskad utan kamp, inte alls.

Läser inte in hela betydelsen i denna enstaka händelse, men det kan inte hjälpas att det skramlar till på en vind där det redan spökar.
hur ska jag kunna gå vidare med stolthet när jag, med hjälp av ett svultet naivt ego, ständigt kastas tillbaka?

the world to a person

to the world you may be just one person, but to one person you may be the world.


andas, jag kan inte andas. det gör ont varje gång jag tänker så, det är inte hälsosamt. måste släppa nu, det är inte helt lätt - men för min egen skull är det nog dags. nog. för jag tvivlar fortfarande i hjärtat. i know you by heart, det är så jag känner. mitt hjärta känner och känner in dig, oavsett vilka ord som kommer över våra läppar. det är det som gör det hela svårt att låta gå, jag vet att ditt hjärta talar till mitt, och de säger inte de mest rationella ord. men jag vill ha en ärlig kärlek, en som utan tankar bara agerar. varför ska man tänka? tankar försvårar en känsla av att någon är hela världen.

mina ögon är sig fortfarande inte lika, men det kommer nog att bättra sig.

det syns på mig, S såg. kommer S att säga det till dig? nåväl, jag har litet att dölja. hur kommer du att reagera? vad tänker du på nu? finns jag?

faller sällan, men faller hårt. därav den svåra konvalescensfasen...

kaos

vändpunkter betyder inspiration - kris betyder förändring. att kalla det kris kanske är att stiga utanför det verklighetsanknutna, men ändå. en viss inspiration infinner sig. kaos låter minst lika galet men är ändå mycket mer tilltalande.

är det så att vi måste vara med om nåt riktigt omvälvande för att öppna ögonen? är man så förblindad i sin vanliga verklighet?

kanske är man så inne i sitt eget sinne att man inte ens är öppen för det som händer inom en själv. låter inte så sammanhängande men ibland tror jag att det finns flera nivåer av medvetande som tillåter en att tänka samtidigt som man inte är medveten om att man gör det - och kanske kanske är det först när man är i kaos som man tar in det som man faktiskt tänkt hela tiden.

det har varit tungt, mina ögon har inte varit sig lika, men jag försöker ändå att gå ur striden med huvudet högt - vad annat kan jag göra?
visste i månader före att det nog snart var dags för mig att uppleva det, det var min tur att få mitt hjärta ansatt av ångest. jag visste att jag inte skulle gå genom livet glatt ovetande om hur det känns.

nu vet jag. får jag komma in i nästa fas nu?

"HÄR"

På plats alltså, ja det kanske bara var en tidsfråga...har varit en framsynt bakåtsträvare alldeles för länge, det är nog bara inse att verkligheten kommit ikapp mig.