ett enda långt förspel

vem är han? denna nästa, min lärjunge, som blivit så viktig för mig helt plötsligt? fin, varm, ärlig och generös.
tror nästan inte på att det han säger är sant, det är för bra upplagt, för fint sagt, för genomtänkt, för passande in i mina tankar och önskemål. tar orden ur min mun, hinner knappt tänka tanken hur det t.ex skulle vara om han är ute och festar med kompisarna och gräset på andra sidan plötsligt lyser grönt. han förekommer, förklarar hängivenheten till den funna sidan, hur litet behovet att smaka det gröna överflödet är. fantastiskt. har aldrig trott mig veta det så definitivt, men samtidigt blir det hela väldigt tydligt; det var ju en sån övertygelse jag saknade förut. det saknades en känsla av tillit, trygghet och ömsint respekt, den upptogs istället av en vilja att synas, imponera och få uppmärksamhet, en narcissistisk flyktig fåfänga.

men vad är då detta? vem? en som förklarar sin tilltro till att hitta den rätta, som gång på gång visar beundran, intresse och fantastisk ärlighet. som också visar en sida som är rädd för att få en dolk i ryggen, ett svek som kanske borde kunnat förutses. jag försöker förklara att det inte är ett problem. visst satsade jag mycket, engagerade mig mycket mätt mot vad jag fick i gensvar, men det har inte lett till en känsla i mig av att vilja ta det tillbaka om han ändrar sig nu plötsligt, när insikten att jag är borta sätter sig. snarare har det lett till en vilja att hitta något annat, något mer pålitligt, ärligt och respekterande. mer älskvärt, mer ömsint, mer omtänksamt. mindre själviskt, mer självinsiktsfullt, mycket mer hjärtligt. någon som vill och vågar vara med mig. han vågar, min fina lärjunge.
trodde mig inte kunna hitta nån som skulle kännas härlig, varm och skön, men detta slår allt hittills upplevt. det finns en styrka, en mjuk hårdhet, en sexighet, en självsäkerhet, en storhet - fysiskt och i sinnet - aldrig förr mött.
förklarar att dolken i ryggen är diminuerat till en fällkniv, snart med möjlighet att nå samma potential som ett gem. det finns inget där att oroa lugna sinnen med. ingen känsla av att förlorat det bästa, inte alls.
det som fyller sinnet och inret är känslan av att ha hittat något osannolikt. en känsla av att hittat rätt, skrämmande som den är-ändå ljuvlig. ska kastet utför den vassa klippan vara inom räckhåll, ska målet att faktiskt finna ro snart vara fyllt? ska tvivlen och undran över vem snart ta slut? är det nu min tur?
drömde inatt om den andra, mellanlandningen. det var konstigt, hade känslan kvar i kroppen hela dan, nästan som om det faktiskt vore upplevt. han kom för att få mig igen, blev frågvis och min fina lärjunge började backa, kände en annan slags dolk borras in i ryggen. jag släppte all uppmärksamhet på den andra och rusade mot den fina för att förklara vilken banal relation, om ens någon, jag haft med den andra. han var motsträvig och svår till en början, men förstod sedan att det inte var något att oroa sig för, jag har ändå valt honom efter det. det kändes lite svårt att helt sonika vända den andra ryggen utan en chans till förklaring, men samtidigt var valet lätt vem jag skulle lägga fokus på att förklara mig inför.
önskan att få förståelse från den fina var så överskuggande att tanken knappt ens passerade flyktigt. lättnaden när han förlät mina tidigare snedsteg var betydande, och lättade på taget som en kall hand tagit, krampaktigt, om mitt hjärta när jag såg att han var på väg att gå.

förstår så väl hans rädsla, känner den ju själv. vågar egentligen inte, är så rädd om mitt hjärta som just återhämtat sig. men samtidigt så vet jag att jag måste våga, kan inte finna någon ro utan att först ta en risk. och är det inte också en del av tjusningen, att vara lite rädd för den hisnande känslan av att lägga ditt hjärta i händerna på någon annan? faktiskt känna sig lite öm i hjärtat, men den samtidiga känslan av att någon lägger sitt hjärta i dina händer är kapabel att väga upp. tvivlen blir mindre om man faktiskt vågar göra samma sak, vågar chansa gemensamt.

kan ärligt säga att jag aldrig känt så här. har känt passion, har känt varma känslor. men har aldrig känt att det blir en mental tändning på ett sätt som gör att det faktiskt känns i hjärtat och magen och inte bara längre ner... känslan av att nån tilltalar dig djupare, vill se dig i ögonen när ni älskar och faktiskt inte räds att prata om sina varma känslor. som säger att vikten av att förmedla sin kärlek är stor. som säger att han får ett hugg i hjärtat, som säger att han vill höra mig säga att jag aldrig känt så förr, som vill veta att jag ser en potentiell framtid med honom. känslan är bubblande, spirande, bultande och hisnande.

konstig jämförelse, men fick ett plötsligt infall för att illustrera känslan. när jag köpt mina svarta skinnloafers för ganska mycket pengar. tyckte de var väldigt fina och sköna först, men sen väl hemma kom känslan av overklighet över mig. lite svirr i magen av en svårförklarad känsla, en av inte jag. känslan av att inte de var mina, att jag inte köpt dem, och därmed tvivlen att de kanske inte var så klockrena trots allt. skorna behölls, och har använts ofantligt mycket i fem år, fortfarande lika snygga, stilrena, sköna och helt underbara. jag älskar dem mest av alla skor, de är optimala. de är så jag, på alla sätt och jag ångrar mer att jag inte köpte fler par när jag ändå hade chansen. Kvalitet varar i längden.
märklig jämförelse, men känslan i min mage är nämligen lite densamma. lite svirr, lite overklighet förnimmer jag. lite undran vad det egentligen är jag valt (min blivande man?) till detta höga pris (hela framtiden). Jag fantiserar om att köpa lägenhet med honom, tanken har slagit mig att man kanske måste vänta ett tag innan man flyttar ihop (!), och jag ser framför mig att vi har barn ihop och åker till blekinge och lidköping som en familj, som nåt riktigt. känns fantastiskt skönt i mig att tänka så, inget tvivel alls över såna tankar.
känslan av att det är han som är Han har kommit till mig, det är nog den som gör det hisnande. är det alltså läge att välja nu på riktigt? har väntat så på denna känslan, den dagen, men nu när den börjar närma sig är jag lite feg. men jag vill. känner att han är en helt fantastisk man när det kommer till värderingar och inställningar till olika saker, och det är ju på nåt sätt det som är viktigt, inte vad man tycker om världsliga ting. vi har lärt känna varann på det viktiga planet och det bådar gott.
Jag vågar dock inte tro att nån så fin faktiskt vill vara med mig. vågar inte hoppas på att jag är värd en så fantastisk kropp, sköna färdigheter och tillfredsställande tankar. varför skulle han vilja ha lilla mig, vem är jag att få en så fantastisk man?

det enda som hämmar mig nu är min inbyggda rädsla och kylighet som gör att jag inte riktigt vågat kasta mig hela vägen utför klippan. jag är rädd att stå här om några veckor med ett söndertrasat hjärta i handen och tårar rinnande nerför mina kinder, även om allt talar för att det inte är hans beteende. jag måste våga släppa mina spärrar och riva mina skyddsmurar för att kunna nå den där sista sköna känslan av att helt hänge sig. men jag vet inte när jag gjorde det senast, det är nog så att jag inte riktigt vet vad det är jag kan känna...
Jag måste inse och ta fram tron på att jag är värd det och faktiskt ska våga ta för mig. annars kanske han faktiskt går förlorad... det är ju han som pratar mest om vad han känner och hur bra han tycker att jag och vi verkar. säger allt det som tilltalar mig så, säger det som gör att alla våra timmar ihop fungerar som ett enda långt förspel...

en lärjunge

är vi alla någons lärjunge? vem är då min och vems är jag? flera plan är möjliga, vissa oregerliga, andra mer hanterliga. känslor, agerande, händers skicklighet. vad vill man lära sig? jag vill lära mig allt. allt om känslor, agerande och händers skicklighet. känna vishet inom alla områden.
ena stunden förundras man över någons fantastiska brutala yrkesskicklighet vid en saggittal split och i nästa skenar ens tanke i filosofins tankegångar med en genomtänkt nästa.

denna nästa är en lärjunge, dock redan vis.

vad kommer han att betyda för mig? kan han lära mig något, och kan han lära sig något av mig? en vishet som få besitter, envishet som få besitter. lär mig något konstant i hans sällskap -statistik eller en stor insikt om mig själv. tänker i vidare banor, vad är det egentligen jag efterfrågat så? vad är det jag menar att jag vill ha? tvingas ta ställning, blir ställd mot väggen. vad vill du ha, vem vill du ha, var landar dina drömmar? hur menar du då, vad betyder det, hur tänker du då? öppen, ärlig,frågvis - gör mig likadan. tar gärna de obekväma frågorna, ställer dem dock sällan själv, av rädsla att bli ansedd framfusig, efterhängsen och brudig. rädd att bli dömd, hängd och begraven, dömd utan att ha en chans att bli en del av framtidsplanen.

men nån klarar av det, nån kan ta emot och framförallt begära frågor och dessa svar. räds intet, skräms i alla fall inte risken för oönskat svar. kanske är det vad som behövs för att bli riktigt vis, en som kan ställa mig mot väggen? vad hjälper djupa tankar om jag inte kan dela dem med någon? utvecklingen måste ju rimligtvis bli större om man inte stirrar sig blind på sina egna argument utan faktiskt vågar tänka lite vidare. gillar det, gillar framförallt uppriktigheten, rakheten. vad vill du? jag vill inte ha ett one-night-stand. det skrämmer inte, nån har tänkt till lite. det ger inget, tjänar inget syfte, knappt ens för den korta skälvande sekund det varar. 4 sekunder.

jag vill vara, och ha, en lärjunge.