pussel

sammanfattningsvis känns det som att alla bitar faller på plats. det har varit så många frågetecken, undringar, tankar, funderingar - vem är jag, vad vill jag ha, vill han ha mig, vad känner han för mig, vad ska det bli av oss, vilka framtidsplaner får jag ha - allt sånt som jag inte vetat eller kunnat få svar på. frustrationen har varit total fast ibland omedvetet sådan. kan man leva med sådan otrygghet? nej. man måste kunna ställa krav på att få veta, våga känna, våga hoppas, våga lita på - hur ska man annars kunna fungera?

nej man måste kunna lita på. det är ju en förutsättning att man anförtror sig åt varann, gör ett ömsesidigt löfte om tillit och tilltro. tilltro till något som finns emellan sig. något. det vill säga kärlek.

därför känns det som att plötsligt har allt fallit på plats. poäng efter poäng samlas: egenskaper, känslor, tankar, idéer, filosofier, fysisk utrustning, önskningar om livet och kärleken. så mycket som helt stämmer in på mina diton utan att jag ens uttalat dem för mig själv alla gånger, ibland nästan omedvetet mig själv. hur jag ser på ett förhållande, en pojkvän, en familj, hur jag vill bo, hur jag ser på framtiden - nu och sen - och vad jag egentligen vill här och nu. det spelar större roll än jag inbillade mig att man vill samma sak nu, annars kommer inte ens känslan fram. det har vi ju sett med den förra, där vågade inte ens känslan sig fram riktigt pga en ovilja eller ovetskap om hur den närmsta framtiden skulle te sig. men om du vet att du vill ha en stabil närmsta framtid, du har gjort de äventyr du vill, du är beredd att hänge dig åt en annan människa och dess tankar, då vågar du också känna. det visste jag innan mitt möte med den vise men det blir bara tydligare. man måste våga och vara beredd, det var inte den förra. men här är det uppenbart och tydligt, den tanken är uttalad och ger ett sådant lugn. när dessutom kärlekspirret, den fysiska attraktionen och tillfredsställelsen är större än med alla andra, då kan det ju bara bli rätt. allting stämmer liksom, även om småsaker kan komma i vägen för idyllen. det spelar liksom ingen roll när man insett vad det är man vill ha och vad man vill få ut av sin tid här. får jag mental stimulans, fysisk tillfredsställelse och sinnesmässig ro och tilltro, vad mer kan jag ställa krav på egentligen? allt är uppfyllt. dessutom är det mest intressanta att denna känsla av att det bara är rätt, i princip har infunnit sig av sig självt, ganska obemärkt dessutom. den har liksom smugit sig på, en trygghet och ett lugn. fantasin om att vara ett och något som kan bli större finns i bakhuvudet, långt mer lockande än skrämmande. detta känns på nåt sätt som mer kallt beräknande än huvudlös kärlek, men jag tror ändå att det hör samman. känslan av att det är rätt överskuggar liksom och ger tryggheten. behöver inte oroa mig eller undra nu, det här kan faktiskt vara den du väntat på. han som helt sonika bara uppfyller allt du nånsin velat ha, utan att du ens behöver efterfråga det. han som vet vad du behöver innan du själv vet det, han som tänker som du. han som vill samma saker med tillvaron. han som värdesätter det lilla, men också det fantastiskt stora i kärleken. han som skriver den lilla hemliga lappen du längtat efter i hela ditt liv. han som generöst tillfredsställer dig. han som gör dig glad. han som är helt fantastisk.

måtte nu detta inte bara vara i mina fantasier utan faktiskt visa sig vara verklig känsla även när mannen ifråga återvänder efter sin långa resa. en resa som varat lika länge som vi överhuvudtaget känt varann.
men det känns som att det bara kommer bli ännu bättre när han är här - kan inte se vad som skulle gå fel. tror att det bara kommer att bli fint. alla bitarna faller på plats.

öppet hjärta

efter att ha pratat i telefon har tankarna gått till dig oftare än innan. fick en så märklig känsla av ont i hjärtat när vi pratade om att inte kunna lita på varann, eller att vara rädd för att den andra skulle göra nåt. du sa håll dig i skinnet nu, lova det! det fick mig liksom alldeles kall, tänk om jag skulle göra nåt, det skulle jag inte kunna! det är så avlägset även om jag saknar närhet, det är ju din närhet jag saknar. jag kan rannsaka mig så mycket som till att inse att jag inte är hundra procent över den förra stora känslan, han kan fortfarande beröra mig även om jag ser honom utan att bry mig så mycket. men bryr mig alltså fortfarande något. det skrämmer mig lite, är lite orolig att jag inte helt kan gå in i nästa känsla om jag inte kan lita på mig själv. vill helst inte alls bli berörd eftersom det är ett hot mot det fantastiska som vi har och kan komma att få. men antar att det kanske inte nånsin kommer att kunna vara helt oberörd, det handlar ju trots allt om någon jag älskat, det är inte nåt jag släpper bara sådär även om jag vet att jag har gått vidare. det är en annan känsla. kan inte riktigt förmå mig att ens vara ärlig mot mig själv, men jag har en annan känsla för honom än den jag har nu för dig, även om mina känslor för dig är stora redan. det är liksom en slags djup kärlekskänsla som kommer fram när jag träffar honom ibland, det känns som att jag ser den hos honom lite och den kommer då fram hos mig. det skrämmer mig så! tror verkligen på dig och mig men jag blir rädd för mina egna nycker. jag kan hantera dem, kommer inte att göra nåt olämpligt, men känner själv att jag inte är trogen i sinnet när jag ens tänker så. det är inte några fantasier, det är bara en känsla när jag träffar honom. kan man låta den vara bara och hantera det faktum att den finns där, och välja att inte göra mer åt den än att acceptera den? kanske måste jag acceptera att jag inte kan sluta känna helt och hållet, det finns en kärlek mellan två människor även om man beslutat sig för att inte vara tillsammans. det är nog så jag ska göra. jag ska se den, frontera den och acceptera den. om jag avdramatiserar den blir det lättare att vifta bort den än om jag försöker förneka den och den ligger och gror.
det som egentligen, djupast ner, under det man vill erkänna för sig själv, oroar mig lite, är känslan av att inte känna riktigt så för dig. samtidigt som jag känner på mig att det kommer bli nåt stort mellan oss så kan jag liksom sakna det där våldsamma som jag kände för den förra när det var på väg att ända. men det är väl så det är, man älskar aldrig lika intensivt som när man förlorar. jag kände ju inte så våldsamt för den förra heller till en början, det var verkligen nåt som växte fram efter hand. skillnaden där är att då intalade jag mig hela tiden att det inte skulle bli något ändå, att det bara var en kul grej som var ett tag, ett försvar mot att våga känna och vara rädd för att bli ratad och sårad. smidigt sätt att inte riskera något, visst, men samtidigt förödande för själen. det fanns ju ingen trygghet nånstans.
nu däremot, finns en stor potential till trygghet och framtid, men jag har nog fortfarande lika svårt att helt känna total kärlek så snabbt, tror jag måste få lite tid på mig. men skillnaden nu är jag känner nåt slags intuitivt att det här är han. det känns därför lite märkligt att känna att det är rätt men att jag ändå inte känner det där totalhjärnkaoset. men det kanske också är lite för tidigt att säga med tanke på att det bara gått 4 veckor tillsammans och lika länge ifrån varann. men det känns så himla lugnt och tryggt trots att du är borta, för jag har liksom en känsla av att det ju ändå ska vara du och jag och då behöver jag inte vara orolig. känner att jag bara vill ha hem dig nu så att jag kan få känna riktigt djupt inne i mig att jag är med dig. känner att jag snart kommer att tala om för dig att jag är på väg att älska dig. det känns galet att kunna ha kommit till den insikten när du är iväg och vi inte setts på jättelänge nu, men det är precis som om något liksom klarnat i mig allteftersom. även om jag alltså känner mig lite splittrad ibland över hjärnspöken, så finns det en slags trygg vetskap att det är dig jag vill ha, du är allt jag nånsin velat ha, och att jag bara vill få känna den där trygga känslan av att älska dig och bli älskad tillbaka.
har kommit på att jag inte fått höra de orden sen jag var tillsammans med t, och det var ju snart 4 år sen. ???!!! jag har alltså känt det de senaste 2årsperioden men det har bara varit förknippat med ångest och rädsla och oro och till slut vetskapen att det inte är besvarat. men jag har alltså inte fått bekräftelsen att nån verkligen vill ha mig så mycket att han kan säga till mig att han älskar mig. när jag tänker på det blir jag nästan tårögd, bara känslan av att faktiskt älska nån och förbehållslöst få det besvarat är ju helt magnifik egentligen. måste nog säga att det inte känts så här nån gång förut, med tanke på att jag aldrig var så eftertänksam med t och att det med förra p var så osäkert och obesvarat, att jag alltså aldrig känt så efter själv och fått det på djupet besvarat - det är en ny upplevelse och det känns fantastiskt utan att ens riktigt ha upplevt det mer än i tanken med dig.
du har ju nästan sagt det till mig redan, lite galet, men det kändes ändå inte skrämmande. på perrongen innan du åkte sa du ju att du kände att du såg fram emot att en dag kunna säga att du älskar mig. det känns ju helt sjukt nu när jag tänker på det, det är ju rätt ballt att kunna säga så. då visste du liksom att du skulle komma att känna och vilja säga så till mig i en framtid. det var inte nåt sagt om inom vilken slags framtid du menade, men det känns faktiskt inte som att det är så himla långt borta. märkligt att kunna komma fram till det med ett par kontinenter mellan sig.. men nu kommer ändå ett styng av oro : tänk om jag bara fantiserar ihop den här känslan nu? tänk om du inte känner så för mig trots allt, tänk om jag inte känner så för dig när du kommer hem?
fast när jag tänker på det så känns det ändå som att det kommer att bli bara bra när du kommer hem hit och det kommer att kännas bra att vara nära dig igen och hålla om dig. känner i hjärtat att det kommer bli fint. galenpanna, men det är så det känns. trots att kommunikationen bara varit via mail o msn, har de två telefonsamtalen varit givande. det är så skönt att höra din röst och bara minnas dig ordentligt igen. gillar din fina röst, blir lite lugn men ändå pirrig av att tänka på dig och din röst. vill att du ska komma hem nu så att jag får hålla om dig och känna dig och din själ nära mig. vet att det är ett uttryck jag använt förut men det är för mig väldigt talande : det känns som att mitt hjärta öppnat sig och tagit in dig.
du finns nu i mitt hjärta, var snäll mot det så ska jag vårda dig där, ömt och innerligt.

drömmar

tänker mycket på honom. ständigt i tankarna. vi är värda så mycket mer än att välja något som inte känns riktigt bra. man är värd att få det bästa. därför kommer jag att välja honom. känslan av att inte riktigt veta vad jag själv menar och vill har avtagit och ersatts av en insikt att det är för många önskemål uppfyllda för att kunna välja bort.
känsla - min känsla, varm och bultande. hans känsla, ärlig och härlig
fysik - hans fysik tillfredsställer alla sinnen.
vilja - hans vilja att satsa, att önska sig en framtid
mod - hans vilja trycks inte ner av en rädsla som bygger på dålig självinsikt.
omtanke - ständig vilja att tillgodose och bry sig om
självinsikt - kunskap och självkännedom som är guld värd
genomtänkthet - vet vad han vill, var han står, vågar satsa på mig
värme - utstrålar värme
medkänsla - vill sätta sig in i, veta och förstå
medmänsklighet - ser, förstår, bryr sig om
ömhet - behöver och ger
blicken - varm, innerlig, stadig. vågar möta min. länge.
innerlighet - känns äkta
mogenhet - vet att han är redo att satsa

varm och rörig i hjärtat, svirrar och virvlar. tänker, drömmer, fantiserar. ömsom varm, ömsom het, stundtals nära att spricka. önskar mig hans närhet nu och ofta, den är betryggande. trodde att min famn skulle behöva vara stor och björnlik, men den här famnen är precis lagom stor och inte alls björnig, men helt fantastisk. bred och stabil trots en egentligen ganska ringa storlek. underbar, ger mig stor trygghet genom att också vara så stark för sinnet. att få vara trygg är en rättighet sällan upplevd. innebär så mycket mer än en omfamning, det är känslan av pålitlighet och mod, en förnimmelse av den värme och kärlek som finns bakom, en tro på något beständigt, en känsla av att ömsesidigt lägga sitt hjärta i den andras vård. trygg ända in i själen, då kan lugnet och avslappningen komma snart.

drömmar. kan jag få plats i dina drömmar? vill ta del i dem, ta en klar roll i din uppsättning av karaktärer. kan jag överföra mina tankar och sinne genom alkemistens världssjäl till din sovande, hårt arbetande hjärna? isåfall är jag där nu, smekande din kind, mjuk trots hård. kysser dina läppar där du sover, ser på dig och ler. förnimmer din mjuka hud, spänd och len över avslappnade muskler. vackra händer, kittlande att tänka dem färdas över min kropp, hårda men förvånande mjuka. jag vill vara där nu, drömmer mig dit.