stora steg

Hur långt är det från att du skulle ta nästa steg i att uttrycka dina känslor? din fråga är direkt och undrande, din blick lite rädd men förväntansfull. Inte speciellt långt svarar jag, mitt svar lite dröjande men jag bestämde mig för att inte försöka vara oberörd eller ta det säkrare, mindre självutlämnande svaret att det är en bit kvar. jag menar det verkligen, det är inte långt kvar, är nog redan där men det vågade jag trots allt inte tala om för dig. du blev så glad att höra att det är inte så långt kvar innan jag kan hoppa upp en nivå i ömhetsbetygelsetrappan... du sa inget till mig om var du står i frågan, men ditt sätt att fråga tyder på att du inte skulle vara så rädd för en kärleksbetygelse som jag fruktar. du talade om att vissa tjejer uttryckt att de behövt en viss tid, ett visst antal månader för att kunna säga att de älskar, för att kunna ta det steget, och att de alltid väntar in killen. du sa att du ju varit först med att tala om för mig att du är kär och att du varit före med att ge tydliga ömhetsförklaringar.
du har rätt, jag har varit lite feg och rädd, har hållt igen lite, även när jag börjat känna mycket för dig. jag har blivit bättre på att tala om att du är fin och fantastisk och att jag tycker mycket om dig. men jag känner att du legat lite lägre med sådana förklaringar, du talar om att du gillar mig och min kropp, det är nog mest att du inte lika ofta sagt att du är kär i mig, men du gör det absolut fortfarande. jag tror att du önskar att jag först säger att jag älskar dig. jag förstod det på dig idag, när du frågade så och blev så glad när jag sa att det inte var långt kvar. jag förstår det för att du nog tycker att jag inte uttryckt mig så tydligt förrän du gjort det först. jag förstår dig till hundra procent, för jag har ju varit i vad som kanske på nåt sätt motsvarar din situation, en situation där man känt att man själv är den som uttryckt mest sina varma känslor, och inte känne ett solklart svar, även om jag tycker att jag besvarat dig mycket.
dock känner jag mig lite rädd när jag ser scenariot framför mig att du kanske inte besvarar min ömhetsförklaring. det skulle mitt hjärta inte klara är jag rädd. jag sa det till dig, att jag har blivit bränd, och du vet ju hur det ligger till. du förstod men tycker att det inte ska få förstöra nåt som vi delar. det är ju helt sant, och det förstör verkligen inte vad jag känner, det är inte så att jag blir begränsad i hur jag känner, det är nog mest rädslan att bli kall och uthängd igen.
då säger du till mig att det är ok, att du förstår mig, tror du menar att du kan ge det den tiden jag behöver. sen viskar du att jag aldrig mer i livet ska bli bränd, inte en så fin tjej som jag ska inte behöva vara med om det. du är helt fantastisk, det är det jag vetat hela tiden...

känner att jag älskar dig, och jag skulle så vilja vara den första som säger det, det är helt sant. mitt hjärta är varmt och ömt, vill vara spricka av kärlek och ömhet. vill bara tala om för dig allt jag känner, och jag tror att jag ska våga. kan du inte svara så är det ju ändå inte rätt, även om jag tror att tid kan ge lite mer ändå. det är ju tiden jag väntat in lite, jag tror att det ibland behövs lite tid även om allt är väldigt bra. men jag tror nog att du skulle kunna besvara det, med tanke på din fråga idag. vill så mycket visa att du är så mycket värd för mig! jag tror ju nästan att du är mannen för mig, då måste jag ju kunna tala om det för dig!? vill inget hellre, måste bara vara relativt säker på att du känner likadant. men du sa ju förra veckan lite hintar om detta, det måste jag ju räkna in.. kallade dig darling häromdan och du påpekade att jag kallat dig det i sms flera gånger före. Vet du vad det betyder? frågade du. Älskling svarar jag, du svarar ja. Du svarade ja på min fråga om jag fick kalla dig älskling, det kändes skönt. jag brinner ju för dig!

Kanske skulle jag faktiskt verkligen ändå behöva vara den som säger det först, för att jag ska veta själv att jag menar det till hundra procent, och inte känner den där känslan av att bli påtvingad någons kärlek och känslor. bara får känna själv att jag verkligen står för det jag säger och menar det från hjärtat. jag vill inte att du ska känna dig orolig för att inte jag känner tillräckligt för dig, för det gör jag. men kan jag vara så säker på att du känner tillräckligt för mig? kanske, kanske inte, man kan ju aldrig vara säker ändå.
men det vore så skönt att få den tillfredsställande och hjärtsnörpande känsla som det ju blir när man säger till nån att man älskar honom, och dessutom får det besvarat. jag tror att jag ska få det här, och den känslan är faktiskt hisnande, eftersom jag inte än känt såhär tydligt att jag verkligen vill satsa på någon, och varit i stånd att känna och uttrycka mig såhär. det är lite fantastiskt ändå...
min finaste petrus, love you!

love you innan godnatt

mitt hjärta känns varmt och uppfyllt, mitt inre känns varmt och uppfyllt. jag tänker på en framtid med dig, det skrämmer inte alls. snarare känns det som att vi båda vet att det kommer att bli vi och känner oss trygga och nöjda med tillvaron. du sa love you, love you till mig igårkväll innan godnatt - menar du det? blev inte rädd eller chockad, jag vet att det är på väg, jag bara känner det. känner att det kommer inom mig också, vissa stunder har jag varit nära att säga det till dig. men jag är nog lite rädd trots allt, är rädd att få en upprepning av historien. jag vill aldrig igen ligga i en säng och tala om att jag älskar en och inte få något svar. den isande känslan i magen och hjärtat vill jag aldrig igen uppleva. därför är jag rädd att jag väntar in din kärleksförklaring, även om jag skulle kunna komma före. är det värt det, att vänta? självklart har vi ingen brådska, så länge allt känns bra är det ju bara att köra på, vi är ju fortfarande båda motiverade och intresserade även om inget så stort uttalats. jag har ju intalat mig själv att inte fastna i älska-träsket där man som i ett fenomen sitter klistrad. jag ska bara känna och inte tänka. det är när jag gör det som mitt hjärta sväller och värmer dig. som jag känner att det kommer att bli du och jag. som jag drömmer mig bort i din kärlek och värme och omtanke. känner att det vore helt fantastiskt att bli älskad av dig. du är så stor i tanken och i sinnet, så varm och älskande och mjuk. ditt hjärta känns som en stor famn som tar in.

du använder uttryck som att du tycker om att ha spenderat helgen som vi gjort, och att det betyder extra mycket när man gör sådana trevliga saker tillsammans med den man älskar mest. du säger det inte till mig, men du tar mig i samma andetag, och låter det liksom hänga i luften att det inte är så långt borta, utan att tankarna kanske faktiskt redan nått dit. sedan sa du alltså love you love you till mig innan godnatt. det känns fint. jag känner att det skulle vara en ära och en lycka att bli älskad av dig och få älska dig. det känns annorlunda än allt jag känt, det känns som att det är på riktigt, att vi båda tänker att det kan bli vi. det känns svindlande att tänka sig dig och mig i en gemensam framtid, men nånstans känns det verkligen som att det kommer att bli så. som mamma sa nästan med en gång - är det han? hon tror det, verkar känna det på sig, efter vad jag berättat. det känns bra. kan tänka mig att det är du som är han. han för mig. han. du.