ett steg bak och två steg fram?

har vi tagit ett steg framåt, kanske mot där vi var förut? Tror det, det känns så. Vill inte riktigt ge med sig, den där känslan av att inte till hundra procent våga lita på, känna tillit. men jag försöker, vill ju kunna lita på oss igen. vill inte göra för stor sak av det hela, det var kanske bara pressen av allt inför skolan som gjorde att allt annat kändes tyngre än du egentligen menat. men ändå, varför reagerar du genom att ifrågasätta oss? känns tungt att vi inte sitter säkrare än så, men det kanske man inte ska räkna med nåt annat?!
har haft en riktigt skön helg, kalas i blekinge med hela släkten. du klarar dig galant, social som få och ständigt lika intresserad. uppskattar dig så, du är fantastisk. så glad och positiv till allt hela tiden, sällan en missnöjd min, försöker ständigt vara nöjd med tillvaron. mycket prat oss emellan, det känns som att vi kommer närmre och närmre varann ändå. i bilen hem sa du att allt kändes bättre än innan vi hade förra helgens snack, och att det känns som att vi båda är mer lättsamma och trygga i hur vi är och vad vi har. det är bra att du tycker det, men jag tror att det du känner är mer dina egna känslor än mina. jag har inte känt mig osäker, kanske att jag varit lite reserverad ibland och behövt slappna av lite, men jag tror framförallt att detta handlar om att du har klarnat i hjärnan, allt har lugnat sig efter första dagarna i skolan, och att du nu ser mer positivt på oss än du gjorde när allt annat låg som ett stort orosmoln över dig och din bild av oss. men i vilket fall är det ju positivt eftersom det handlar om hur du tänker om oss, och det är ju det jag bryr mig om. jag vill ju att du ska se oss med ljusa ögon, med en tro på oss. jag försöker att själv bara behålla den tanken, eftersom jag har haft den länge, och hålla kvar min tilltro och känsla. jag känner så mycket för dig, och inte minst känner jag att det är dig jag vill vara med, dig jag vill dela min vardag med. trivs med dig, du stimulerar mig. men visst blir även jag lite osäker på mina känslor när du visar en mörk sida. börjar fundera på om jag egentligen är så säker. vill nästan att du ska tro att jag inte är säker, för att du ska få en knäpp på näsan lite. blir så rädd ju, misstänker direkt att du ångrat dig, du vill inte satsa med mig, jag är inte hon för dig, jag är inte vad du vill ha. ska verkligen försöka att ge dig en chans att få lite utrymme vad gäller löften och betygelser, har inte sagt att jag älskar dig på en vecka drygt nu. det är inte så att jag vill undanhålla det för dig, men jag blir lite rädd om mitt hjärta och drar mig tillbaka lite. dessutom tänker jag att du kanske behöver lite space, du kanske behöver få tjata lite att du vill ha mig också. ska inte säga det så mycket som jag gjort, för att du ska få chansen att känna efter. samtidigt som jag givetvis inte vill att du ska tro att nåt ändrats vad gäller mina känslor för dig.. lite svårt, att det där kärleks-dilemmat alltid ska dyka upp, även när man tror att allt är som det ska vara. när man tror att nu är det min tur att ha någon som bara älskar mig helt förbehållningslöst, som bara vill vara med mig och hänge sig åt oss. hoppas att det utvecklar sig på bästa sätt, för det är något inom mig som säger att det är dig jag vill ha! det är något som säger att det är rätt. du är rätt.

bakslag

Det har hänt. det jag så länge fasat och fruktat, den dagen då du säger att det har gått för snabbt, du behöer mer tid, kan inte tänka så långt fram nu, måste ta det långsamt. Föreslår att vi ska ses mer sällan, det skriker i mig. NEJ! jag har verkligen fasat för detta ögonblick, fruktat det som en utsvulten lejonhona. varför måste det komma? allt kändes ju så bra, trodde vi var på samma nivå, pratat och diskuterat lägenheter och gemensam tid. framtid.
plötsligt kommer alltså bakslaget som jag i början skyddade mig mot ihärdigt, men som vars försvar senare helt lagts ner tack vare stort förtroende och stor känsla. jag vågade inte kasta mig utför så tidigt, höll emot länge den riktiga känslan, bromsade och var rädd för att satsa. du tyckte jag var för rädd, inte skulle väl tidigare erfarenheter få ställa till det i vårt nya friska förhållande? så jag gav vika, mitt försvar lades ner, jag vågade satsa, ge allt jag har, visa mina känslor, blotta mina svagheter. blotta mig för dig. totalt. och nu kom alltså denna medgivelse: du vill coola ner oss, behöver tid att tänka, behöver tid. behöver tankero, behöver fundera över vad du vill med oss. har tänkt över lägenhetspratet och känt att det kräver en målsättning att nu är det vi, det är en gemensam satsning. och visst är det så, jag håller med dig. skillnaden är väl bara att jag i mina analyser av känslor, kommit fram till att jag vill satsa, jag tycker att det känns rätt, det är dig jag vill vara med. jag ser oss i framtiden. får alltså en kall ilning i mitt hjärta. den satte sig där och finns där kvar. det är isigt där nu, och tyngre än vanligt. vad ska jag tänka? hur ska jag reagera? blir förstås helt tårfylld hela jag, precis som du. men varför? kan du inte skilja på tunga tankar gällande resten av livet, och tankar som gäller oss? nej, allt känns jobbigt för dig just nu, jag kan örstå det- men ändå. jag vill se dig satsa på oss, och allt har känts så, bra och gemensamt. men nu vet jag inte. kan jag lita på dig? vet du vad du vill? du säger dig ha viljan att det ska bli vi, kan se det i framtiden, vill se det i framtiden. ändå vill du bromsa nu, inte köra för fort, måste hinna med. kan inte göra det spontana satsandet i en köpt lgh nu, det kan jag iofs leva med. men när du inte helt kan säga dig vara klar över hur du egentligen känner för mig, då blir jag helt kall. vad annat kan jag göra? du kan säga att jag är den bästa tjej du träffat, du kan säga att du älskar mig, att jag är fin.