förbannad

förbannad. känns så jäkla konstigt och argt inom mig, kan inte helt bena i situationen. känner att jag önskar att p hade varit mer tydlig, mer självklar mot mig och mer säker på allt. fan, känns oftast bra , men ibland kommer tvivlen över mig. har vi nån framtid egentligen? vad vill han? vill han ha ett liv med mig eller kommer han att få spatt när jag börjar jobba och inte kan ha ett oansvarigt liv med stud-klben varenda torsdag? kommer det att funka? kommer jag att vilja ha det livet, vara på mh halvt om halvt jämt, vara flummiga med vad vi känner, inte tänka på att vilja spendera jul ihop, inte veta om han är redo att binda sig till en? tänk om han kommer att vilja vara mer flummig igen, att han tycker det blir för seriöst om jag kommer att hävda att jag inte kan leva med asfulla människor på mh som sover överallt? vet ju att jag överdriver och plockar fram alla de negativa argument som jag har, men det finns ändå en viss sanning bakom. jag vet också att han kan vara jätteseriös också om han är sitt vanliga vardagsjag, men det är det där festjaget och lusten därtill som jag inte klarar av. känner mig helt felplacerad på alla sätt.
dessutom förbannad och lite ledsen på v, jävla egotripp. igår, raggade hon på 2 killar som c också raggade på, båda skulle säkert kunnat ta vem som av de två bara de fick nån. jävligt desperat med tanke på att båda hade ring och en hade 2 barn. men egotrippen behöver sig en fjäder i hatten, v och c likadant. undrade en stund om de tävlade internt. haha. jävla oinsiktsfullt. i samband med detta alltså totalt skit i mig och såg på mig som om jag var ivägen och dum. jag tänker väl inte stå och se på när de raggar på upptagna män som ändå bara vill tafsa lite och se om de fortfarande kan få nån. sen ikväll, kommer halv nio fast vi sagt kl sju, äter när allt är klart och tar matlåda med sig, knappt tack. somnar i soffan, jävligt socialt. e också men hon uppenbart brydd och ser att jag inte helt nöjd. v skiter fullständigt i det. så stolt man kan vara då. sen bestämmer v taxi m e utan att ens fråga om jag vill med till mh, blir off på att åka till p också bara pga det. kostar det henne så jävla mkt att fråga mig vad jag vill och känner för? nej det är så omöjligt. det har lite med e att göra, v är annorlunda då, värderar henne högre och mer på tå. jävla skit, känner att jag aldrig är den som blir satt på piedestal. vad ska man göra för att få det? aldrig nån som ser upp till mig mest. fan.
när sen e frågar om jag inte ska mot mh säger v: ja, just det, ska du dit? nej jag är inte så jävla sugen. fan alltså, hatar att vara den där som duger fint när ingen annan finns men som inte räknas sen. trodde att vår vänskap var satt över det men det verkar inte så. trodde inte att jag skulle känna så gentemot henne nu, men jo.
och p, han skriver till mig som han skulle skrivit till polarna i klassen: kom hit vetja! grabbarna sitter o dricker whisky i gröna rummet. puss. Känns inte som att det är vad han helst vill, känns mest plikttroget. kunde han inte bara skrivit att han ville ha mig där, att han ville sova med mig eller vad som helst? fan. jag blir så less på att inte bara kunna känna att jag vet vad jag har och jag vill ha och jag vet att jag kan lita på det. jag vill verkligen inte hålla på och vela fram och tillbaka, och undra, och fundera, och fråga mig när ska han säga att han älskar mig?
jag vet att jag inte kan begära att han inte ska hänga med sina vänner och det får han gärna göra, men allt handlar ju om vad vi gör däremellan. om allt känns prefekt och man vet var man har varann och håller en fin attityd mot varann skulle jag känna mig glad över att båda kan ha sitt umgänge utan att behöva göra saker ihop jämt. men när det känns som att jag är just another friend fast en man ligger med så blir jag lack. och off. det är fan inte vad jag vill. och anledningen till att jag reagerar hårt är ju just att jag bryr mig mycket. nu har v åkt till mh och det har gått en timme sen p skrev som ovan. undrar om han undrar varför/om jag inte kommer dit? kul om han inte ringer. tråkigt om han inte gör det.
ledsen.

livet

just nu rusar livet fram lite. terminen har just kommit igång och det börjar redan bli hög tid att skicka ut inbjudningar till examen och komma till avslut med alla grejer i skolan. sjukt att allt liksom händer på en gång, så fort. det känns lite overkligt att snart vara klar och ute i den riktiga världen, ser fram emot det mycket samtidigt som det är lite skrämmande och o-roligt att lämna skolan för en tillvaro fylld av egna beslut och snabba byten. men det kommer väl att funka det också, måste bara ställa in sig på att inte ha den rätt softa och självstyrda dagsrytmen som just nu är ett faktum.

känns mkt bra med P. vi har det fint, och mysigt oss emellan, visar kärlek och ömsinthet på ett sätt som jag verkligen gillar och uppskattar. det känns som att han är tydligare och villigare att visa och stå för sina känslor till mig, och säger fortfarande som första ord varje morgon att han tycker om mig. har sagt att han tycker om mig till max och att han verkligen gillar många olika saker med mig. varken han eller jag har sagt nåt mer än att vi tycker mycket om varann, jag har sagt att jag tycker om honom på alla sätt och det tog han till sig. han hintar ofta saker numera som pekar på att han ser oss tillsammans framöver och det gläder mig mycket och ger den trygghet som jag så suktat efter. han sa i helgen att han vill att jag inom ett år från att jag börjat jobba ska ha tagit mc-kort så att vi kan åka ihop. han hittade sina kondomer i en låda och sa att han kanske nu hade använt en sådan för sista gången. han säger att vi är en perfect match. han frågade vad vi skulle bjuda på när vi gifter oss eftersom mamma inte äter kött och hans föräldrar kör gi. haha, han är söt. jag känner att jag inte nappar helt på hans kommentarer, håller mig lite lätt avvaktande men bemöter dem givetvis bra, men inte så att jag liksom kommenterar att han påstått nåt om en gemensam framtid. det är kanske lite en försiktighetsåtgärd från min sida, men samtidigt är det nog sån jag är. jag vill inte göra för stor sak av nåt men samtidigt vill jag ju absolut inte att han ska känna att jag inte är med på noterna. för det är jag. det är mkt sällan nu som jag tänker att det nog inte kommer att vara vi, och jag känner mig glad och tillfreds med livet. han gör mig glad, och det säger jag till honom. jag vill vara med P. måste bara komma tillrätta med funderingarna över mh, lgh, älskande och önskande. vill mkt. är i princip helt säker på att detta är vad jag vill, ju mer tid vi spenderar ihop desto bättre känns det. tror vi kompletterar varann bra, hoppas och känner att han nog tycker det också. funderar lite över nästa år-jag jobbar, och det verkar inte vara nåt han tänker ska bli nåt problem på nåt sätt, och han bor kvar på mh. eller? vi har inte pratat om att bo ihop, har inte berört det alls. har inte sagt att vi älskar varann så det kanske känns avigt att tala om samboskap innan dess. känner att det är nära ögat att det ploppar ur mig rätt som det är. och det vore väl det bästa, att jag inte tänker ut när jag ska säga det utan att det bara kommer spontant precis när man känner det som mest.
funderar inte så mkt på det hela, tiden rusar liksom bara på i full fart utan att man hinner reflektera nästan. har sovit ihop de flesta nätter på sistone och jag gillar det verkligen, förutom att jag känner mig splittrad och ofokuserad när jag inte är hemma hos mig fast att mycket återstår att göra där osv. jag måste liksom ha lite tid för mig själv och för min lgh, men det har inte blivit så många såna kvällar. har blivit gemensamt häng på mh med P och v, trevligt men lite rastlöshetsutlösande för mig. värre än om det bara varit P's hem tror jag, för då ser jag två som gör sitt och ändå slappar, medan jag inte kan göra nåt och inte heller känner mig avslappnad utan blir stressad av att tid bara går till ingenting vettigt. men det är bara att ta, det fattar jag ju. måste bara få lite tid då jag kan känna mig lugn och få samla ihop mig lite för att kunna må b ättre. blir mer sexsugen, blir gladare, piggare, mer energisk och finare om jag får må bra och ha det mysigt, utan att känna stress eller rastlöshet. blir ibland väldit rastlös på v, men det är inte nåt att fästa sig vid, det är nog övergående. men jag vill vara mycket med P, det är ju bara det att problemet är att vi har varsitt hem... är det läge att prata om flytt? han verkar vilja bo på mh ett år till, men det kanske också är för att vi inte diskuterat nåt annat.. är det aktuellt? kan jag ta upp det eller blir det kris då? vill ju inte anpassa mig efter hans ev förväntade nycker, kan han inte ta det får det kanske vara då, men jag måste nog våga ta upp det. hm. ältar som sagt inte så mkt, utan låter mest livet gå och vara trevligt och mysigt. men det vore ibland nice att tänka hur det vore att bo ihop, och dela de där mysiga kvällarna, och de andra kvällarna kan man ju göra vad man vill var för sig men ändå tillsammans. gillar det, även om det kan vara rätt gött att verkligen ha en ledig kväll helt ledig utan nåt eller nån annan.
det är ju ingen tidspanik just nu, men saken är jua tt det snart kommer bli val till styrelsen nästa år och då måste han kandidera om han vill bo kvar. galet. vi måste ju innan nån sån diskussion kommer upp, ha outat att han älskar mig och vice versa, annars blir det kanske lite konstigt.

beständighet

en ny eskapad. det känns mycket bra nu, vi har kommit närmre varann. trivs med p, han är bra för mig. har haft en ordentligt snack förra veckan, på fyllan men ändå. jag sa rakt ut att jag är ute efter att hitta mannen i mitt liv och undrar om det är värt för mig att satsa på honom, jag har inte tid och lust att lattja omkring, jag vill veta om det är lönt. han sa att han vill ha nåt beständigt med mig och det känns faktiskt så nu. jag har fortfarand emina stunder då jag tänker att han är för omogen och festsugen mm, men annars känns det väldigt bra med honom när vi umgås och han är också mer öppen med känslor och vågar visa mer. och jag likadant, jag har ju också hållit igen.

triss i kungar

en sjuk situation. har pojkvän, om dock lite svårt att identifiera mg så men så är det. har dessutom två ess i rockärmen i form av sms med tydlig inbjudan till att träffas. det är sommarens dejt b och elis kräft-blinddate m som båda lyckats falla för min oemotståndliga charm (?) och ligger nu ute med varsin invit. måste svara. måste ta ställning. varför kan jag inte bara snabbt och lätt avfärda dem och skriva att jag nu har pojkvän? nej just det.

vad är det som händer? vill ju bara ha en härlig kille som vill ha mig och som jag älskar tillbaka, och plötsligt är 3 fantastiska killar spekulanta. händer det? knappast. känner att jag går miste om 2 fina om jag dissar smsen nu, men jag kan inte riktigt med att fulspela mot p. det är inte min grej, men samtidigt så handlar det ju om att jag måste få klarhet vad det egentligen är jag finner intressant hos b och m. är det vad de representerar som lockar mig eller är det deras personer? med b kände jag ju en dragning, helt klart, men där hände ju aldrig nåt. enligt c var han tydligen på g med en annan tjej när vi var på dejter i somras men nu hade han kommit på att det inte var vettigt utan att han hade velat träffa mig igen. hm, vadan detta? han verkar bra, helt klart, och jag tror inte att det enbart är att han är färdigpluggad, har jobb och letar lgh som gör att han är intressant, det var mycket annat bra också. men visst spelar faktorerna ovan in, det kan jag ju inte sticka under stol med. men det kanske inte är så hemskt trots allt att ta med sånt i beräkningnen, det är ju ändå viktigt. ia f så att jag ju använder det som argument mot p när jag är på det humöret...:-P

men varför känns det inte så mycket i hjärtat? vill ha mer action i känslorna, upp eller ner spelar nästan inte roll, bara det är lite aktivitet. alternativt att nån kommer fram och talar om vad som vore det bästa. å jagvet inte!
det är svårt det här, blir inte klok. å ena sidan varma känslor för patrik, och en tanke att låta allt komma som det vill, å andra sidan en ovilja att bryta kontakten med b med risken att gå miste om nåt riktigt bra.
om allt har en mening, varför kommer plötsligt dessa 2 extra jokrar in i leken? är det för att på riktigt pröva mig och p eller för att jag ska fatta att det finns många andra som vill ha mig? kan tro att det är meningen att jag ska få tänka över vad jag egentligen vill med p och att det krävs pressen från2 andra för att få lite action på den fronten så att inget hinner förloras på vägen. men det är så svårt iaf för jag tänker ändå varannan stund att det är menat att jag och p ska vara ihop. men jag tvivlar ju likväl. hopplöst. snart kan jag inte älta tankarna mer, och mina nära och kära kan nog inte längre lyssna på mina funderingar. tänker ju att p inte är mogen för mig och oss, men samtidigt så är han gulligare än nånsin och hjälper mig att baka vid flytten och frågar mig om att åka till prag eller äta middga med föräldrarna. men han är kanske bara sån, det kanske inte betyder så mkt i hans värld? eller har han kommit ett steg längre? förstår han vad hans pappa menar när han inte finner några fler ord än att säga - ja du vet vad jag tycker om m...
lattjar han eller är han for real? vad gör jag? ser mig om? spader dam...

brist?

vill inte vara gnällig. har jag missförstått och övertolkat allt? vet inte, kanske. men jag känner hur som helst att jag ju inte är så glad och lycklig som jag skulle kunna och då är det inte så lätt att vara taggad och positiv åt negativa saker. jag känner att jag inte uppskattade grejen med middagen, och när han sen halvhjärtat bjuder in mig när grillen redan är tänd känns det nästan lite hånfullt. det var ju inte så att jag aktivt tackat nej till middag pga flyttpackning, snarare blev den min ursäkt att inte låta förstå att jag skulle vara hemma själv hela kvällen. blir lite trött, kan vi inte bara vara lite gulliga mot varann? jag blir så avståndstagande och kall när jag känner såhär, skulle kunna vara riktigt vass mot honom, och visar honom ganska mycket kalla handen och the silent treatment.. det är inte ok, jag trivs inte med det, men jag reagerar så. ogillar mitt eget beteende men har svårt att hålla god min när bägaren på nåt sätt runnit över för mig. kanske gör jag också honom osäker, kanske blir han också stött nu, men ingen av oss tar upp det. inte så moget.

fick en otäck känsla om det skulle gå så långt att ingen av oss tog tag i det utan att det bara blev dålig stämning, inte hör av oss till varann och plötsligt bara har glidit för långt från varann och ingen av oss bryr sig för att båda är för stolta. fasansfullt scenario, vad jobbigt det skulle bli. det är inget jag tror kommer hända, men jag fick känslan nu ikväll när jag först dissat hans sena inbjudan med att inte ens svara på sms:et, sen frågar han om han skulle fixa biljetter till en föreställning på storan, och jag svarar kort: vet inte, vad kostar det? och han svarar mig: vet ej, får kolla upp det. punkt. tråkigt att det blir så, jag känner att jag inledde det, men jag var ju för tusan helt ledsen ett tag! vad ska jag säga, jag kände mig åsidosatt och oviktig för honom, hur kul är det då att bjuda till? hur mycket tålamod har vi med varann? han kanske är helt trött på mig också. hm. undrar om jag ska ringa honom. känner mig nästan lite rädd för det, vet inte vad jag ska säga om kvällen eller min reaktion, han kommer med största sannolikhet att tycka jag är fånig och ha överreagerat.
varför ska jag hålla på såhär? är det värt det egentligen?

tankarna som snurrat under min 1,5h promenad var att jag tänker att vi har en brist. antingen en brist på känslor eller en kommunikationsbrist. antingen känner vi inte tillräckligt mycket för varann eller så har vi stora problem att kommunicera till varann att vi har mycket känslor. för jag är inte tillfredsställd på det känslomässiga planet, och det gör mig fysiskt illa.
undrar hur jag ska lägga fram det?

tagg igen

känns inte bra. läget är ungefär som igår - stundtals bättre men ibland jäkligt tråkigt alltså. det finns en tagg där, den göms när jag tänker på nåt annat men kommer fram när jag träffar honom eller tänker på honom. vill inte ha den där, den gör ont och stör och gör mig orolig. men det känns inte bra. han och v har middag ikväll för km. trevligt för dem. roligt bara att varken min bästa vän eller min pojkvän(?) bjuder in mig. visst, jag fattar att jag inte är självskriven där, de är ju båda separat vän med km och då är det ju smidigt om de tre kan dinera ihop. självklart. men det är en lite konstig situation. jag är ju också kompis med km även om mer avlägset, men så sjukt otippat vore det ju inte om vi fyra käkat. men v har bara sagt att de skulle bjuda km på middag, p har knappt sagt nåt - är han/de rädda för min reaktion eller att det skulle bli konstigt? vet inte på vilket sätt det blir lättare av att hymla med det när vi umgås så tätt som vi gör... ja, jag blev ledsen av det. mycket antagligen för att jag redan är lite känslig över hur hela grejen förflyter med p, men ändå. jag vet att rent objektivt de tre på middag är inte konstigt, men det blir lite konstigt i min värld när den ena är min bästa vän och den andra utger sig för att vara min pojkvän. dessa båda bor ihop, vilket i sig redan är rätt märkligt, och att de då helt spontant bestämmer sig för att ha en middag för en gemensam vän men inte bjuder mig - då blir jag lite confused ärligt talat. jag fattar att de kanske inte i första läget tänker att de måste, men man kanske ändå kan hoppas att tanken på att jag som på nåt sätt ändå länkar samman de båda samborna inte ligger alltför långt bort i associationen. v menar när vi pratar om det att jag ju alltid är välkommen och att hon nästan tar det för givet, och försökte idag övertala mig att komma. men det känns inte så kul att bara hon bjuder med mig. det är så jävla konstigt hela scenariot, det är väl det som gör det extra jobbigt. jag menar - skulle hon bjuda mig på middag med min egen pojkvän utan att han bett mig komma? nej, skulle inte tro det. men att jag inte är där känns ju jävligt märkligt. nu ska alltså de båda umgås och ha en jättetrevlig kväll men jag är inte där. kul. mest besviken och ledsen är jag på p. vet att v också förtjänar en släng av sleven men henne har jag redan pratat med och hon fick dåligt samvete över att hon inte frågat mig utan bara tänkt. hur ska jag veta det? jag vill ju ogärna bjuda in mig själv.

det sjuka är att jag nästan känner på mig att km kommer att fråga varför inte jag är där, om det nu är så att p och jag är tillsammans. hoppas verkligen att han frågar och att det blir lite obekvämt för dem. när jag nu i eftermiddags gick med v hem för att sen åka till mig och fika, var ju p hemma. kanske fick han då en känsla av att jag skulle stanna för han sa ett halvhjärtat "du kan väl äta här" men det svarade jag aldrig på och han släppte det. fan! är det brist på kommunikation mellan oss eller vad? jag fattar inte, jag känner mig oälskad, jag känner mig inte välbehövd, jag känner mig tråkig. varför ska det bli så jävla konstigt? det känns som att han vill behöva tid utan mig, att han liksom vill få anledning att inte umgås med mig. känner att han räds intimiteten. ibland känns det som att han räds mig. fan, det är ju inte klokt. så kan man ju inte ha det. och vi ska vara tillsammans!? ba! sen går han runt och är mysgullig och kramas, men det är liksom ändå lite på distans. åtminstone känner jag mig distanserad. men är det så konstigt?

fan, jag hatar den här situationen! vill inte ha för höga krav på den jag är med, men jag vill fan känna att jag är nr ett för den personen! det är väl ändå inte för mycket begärt?!? ska jag undra och fundera om det ligger nånting i de fina ord och sköna kramar han stundtals ger, bara för att hans nästa kommentar eller agerande gör mig så tvivlande och låg? jag blir nedtryckt i skorna av att hålla på och fundera, vill inte!

jag kommer inte att hålla på på det här viset i längden. jag har just nu små förhoppningar om oss. det är den bistra sanningen. jag kan inte vara i en situation som kantas av osäkerhet och oklarheter. att ena stunden få frågan om vi ska åka på en gemensam semester för att i nästa bli kallad kärring för att jag inte vill bada, något som han själv en timme innan inte heller skulle göra. vad fan ska jag tro? även om jag inte tar åt mig så av en enskild kommentar är det hela grejen. varför ska man ens behöva höra en sån kommentar? av den som senare ska fråga om jag ofta får höra att jag är väldigt snygg? samma person som sen knappt rör vid mig på bion? är det konstigt att man inte vet var man står?
jag tror att jag reagerar hårdare än jag borde men det är ju så man gör när man är känslig.

tagg

känns som att det sitter en tagg i hjärtat och borrar. inget sort, inte så jättemycket men den sitter där och gör sig påmind lite då och då. känner spontant att det handlar om osäkerhet och rädsla från mig att han inte ska vilja ha mig. så jävla dumt, vet det, men jag kan inte riktigt styra det. jag vet vad som sagts oss emellan, jag vet vad vi gör, vad han gör och vad jag gör men ändå är det inte klart vad som egentligen gäller. känner inte att jag har förtroende för hans känslor för mig. det är tragiskt att jag av nån jävla anledning är jag tillbaka i de tankarna. det känns tungt, särskilt som jag skulle önska att vi var i ett slags nyhetens rusbehag av att få vara tillsammans, men det når liksom aldrig riktigt upp dit. det är mysigt och trevligt, vi har kul ihop och har sex, det är bra, men inte fantastiskt, och det känns hela tiden som att alla kort inte ligger på bordet. det frustrerar mig men jag kan ändå inte förmå mig att ta upp nåt med honom. har ju gjort det för ett par veckor sedan och det kändes ju bättre efter det, men jag känner även i hans sällskap att jag tvivlar. har jag anledning till det? vet inte själv, objektivt kanske han visar det, men jag har svårt att se det. det känns liksom inte som att det är så djupa varma känslor utan mer kul, ball, ligga lite, ha det gött. och det är ju inte nåt fel i det, men det RÄCKER INTE för mig!!! jag vill ha nån som kan visa mer att det här är vad jag verkligen vill, jag vill vara med dig och jag gillar dig! han säger att han gillar mig, han säger att jag luktar gott, han säger att han är kär i mig. oftast på fyllan, men även annars. men sen kan han vara liksom undanglidande med blicken, liksom hela tiden på väg, tar sig inte tid att bara titta lite på mig. han kramas och pussas en del, men nästan mer när andra är med än när vi är själva - är det för att han är rädd för hur intim situationen skulle bli om vi var själva? det känns som att vi kommit in i bekvämlighetsträsket direkt och jag gillar inte det riktigt. fattar att man inte kan begära att det ska vara guldtussar och rosa moln, men det kan väl ändå vara lite mer spontan äkta kärlek? jag vill inte tvivla, jag vill kunna lita på, känna mig trygg och lugn i känslan, i kärleken och beteendet. men det kastas liksom från att fråga om vi ska åka på resa till prag eller nåt(full) till att knappt vilja ta på mig på bion. jag vet att jag till viss del överreagerar för han är visst det gullig och rar nästan hela tiden, men vad är det då som gör att jag är sån här?

varför tvivlar jag?

tvivlar jag på mina egna känslor? ja. jag vet inte vad jag vill med det här eller hur mycket jag tror på det egentligen. jag gillar honom. skulle kanske säga att jag är kär i honom. på nåt sätt skulle jag säga att jag älskar honom men det är mer på sättet att jag bryr mig mycket om honom, har omtanke om honom och ömmar för honom. det kanske är det som är själva grejen med att älska, men jag känner int edet där stormande, överväldigande att jag bara måste vara med honom för resten av mitt liv. kan tänka att det vore intressant med nån annan, kan känna att det inte är riktigt denna känslan jag vill ha i framtiden. känner att jag inte har full tillit till att han verkligen vill ha mig heller, att han vill ha en tjej överhuvudtaget eller hur det förhåller sig. tvivlar på honom där. känner att han mycket väl skulle kunna komma och säga att han inte vet om han egentligen vill han nån flickvän alls, därigenom sagt att han inte vill ha mig tillräckligt. för om man vill ha någon tillräckligt mycket spelar det inte någon roll hur mycket man tidigare tänkt att man vill fortsätta att vara singel... det är min fulla övertygelse. jag känner mig inte jättekär, det är den bistra sanningen, och trots att jag själv inte är övertygad så blir jag alltså så tagg-öm i hjärtat när jag känner tvivlen från honom. men en teori är ju att vi späder varandras oro och rädsla genom att inte våga visa riktigt någon av oss, vad vi känner. det tror jag. jag avvaktar lite för att känna av hans nivå i rädsla att vara för mycket eller för krävande eller för på (om det finns anledning att tänka så vet jag inte ens!) och då märker han att jag är lite off vilket i sin tur gör honom mer avvaktande och svårtillgänglig vilket gör mig ännu mer tvivlande. hopplös jävla soppa. tror ibland fortfarande att det i slutändan ska bli vi, men ibland tror jag att det ändå inte är dags än, alternativt bara krävs att vi båda vågar ge oss hän lite mer. ibland tror jag dock att det är nån annan jag ska ha i alla fall. det kanske inte ska behöva krävas så mycket effort, speciellt inte i början av att man är tillsammans, även om det är nygammal kärlek. klamrar vi oss båda fast vid att vi trivs så bra med varann och gillar varann så mycket att vi tror att det är rätt fast att våra känslor inte sprudlar? eller sprudlar hans? kan de börja sprudla om vi slappnar av ytterligare? vet bara att jag inte fullt ut litar på honom och hans känslor, och att jag själv måste snäppas upp i känslonivå för att vara helt nöjd i mig själv. men kanske kan vi trigga varann att få den sköna känslan? kanske är vi bara båda för rädda? han säger ju vissa saker som får mig att känna att han verkligen känner nåt stort och bra, men de är rätt få. sa ju tex när vi var lite fulla och skulle ha sex att han ville att jag skulle "säga precis hur jag ville ha det för han ville att detta skulle bli det bästa sexet i mitt liv". och han pratade om att resa iväg han och jag, och idag när vi pratade om att resa på ost-och vin-njutningsresa till frankrike och jag pratade i jag-form om att jag skulle göra det, säger han "tar du mig med dig då?" så han hintar ju tankar i vi-form. men samtidigt är jag innerligt trött på det här argumenterandet inom mig själv om huruvida han egentligen är så intresserad eller inte, jag vill inte sitta här och göra kvalificerade gissningar i hur hans tankar går. vet också att jag blir svartsjuk så fort jag tänker tanken på alla brudar som han skulle kunna charmas av, och jag känner mig inte alls säker på att han skulle tycka att jag var bäst ändå. det är ju fan också, jag kan tänka att jag är ganska trygg i mig själv och nöjd med vem jag är och vad jag gör och känna mig stolt och rätt säker på att kunna bräda många tjejer. men sen kommer taggen och jag känner mig otillräcklig. tex när det gäller att veta och kunna saker eller vara tillräckligt rolig och sprallig. sjukt. jag känner mig bra precis som jag är, men likförbannat sitter jag och känner mig lite orolig att verka för torr, tråkig och gammal. är rädd att han ska tycka att jag är för tråkig helt enkelt och hellre välja nån liten brud som är mycket mer lajbans att hänga med. jag kommer aldrig att bara vara lajbans att hänga med för jag är för seriös för det, men jag är inte tråkig. jag vet det, men ändå har jag en släng av prestationsångest av varierande grad i hans sammanhang. och det gör inte att det blir roligare att hänga med mig, för jag blir så stel och medveten om allt jag säger att det då plötsligt kanske BLIR tråkigt. fan också. ska ett gott självförtroende och en självkänsla under god uppbyggnad rivas ner pga nåt sånt här? nej det ska jag inte låta det göra. ska prioritera mig själv för det gör alla andra med sig själva. jag vill ju bara vara älskad.

P

tankarna går titt som tätt till P. oavsett om andra smiter in emellan d å och då så äär det alltid han som återkommer. han finns där och gör mig undrande, fundersam, oklar och svirrig ibland. jag tänker på honom mycket, vi hörs regelbundet - men vi är inte tillsammans. men nu ikväll när v och jag borstade tänderna säger hon: jag tror att du har pojkvän. och ja det kanske är så. det svirrade till lite när hon sa det men jag är inte främmande för tanken. jag har ju själv tänkt att det kanske är så att vi kommer allt närmre varann även om vi är långt borta. vi hade ju en härlig kärlekshelg, dock unta prat men mycket mys. och det har följts av kontakt regelbundet. och prat. men inget riktigt vi-prat, men det är ok, jag har ju inte heller vetat riktigt vad jag sulle vlilja ha sagt. men när jag tänker på honom är det med tanken att det är nåt speciellt med honm. jag har ju redan väl dokumenterat vad jag tänkt och de tankarna finns kvar. allt passar liksom för bra ihop för att inte vara. han ska hit i höst och bo med v, jag kommer att vara här, kan det vara meningen att vi då ska behöva genomlida en konstig efter-tid? nej, trro inte det. ibland poppar tankar upp som säger att det är vi, vihör ihop, och när jag ser bilder på hoonom blir jag alldeles pirrig och varm i själen, även om jag ibland tänker på saker siom inte är lika fördelaktiga. men jag känner att vi behöver prata ordentligt och reda ut vad vi egentligen vill och tänker om framtiden, det känns viktigt. jag vill veta vad han önskar för att se om det stämmer överens med vad jag önskar. och det finns nåt mellan oss, det vet vi ju.
efter att v sagt det där vid tandborstningen kom en låt upp i hjärnan helt i linje med de tankar som poppade upp i situationen : m carey med we belong together - bara den frasen. jag har den senaste tiden saknat låtarna i min tanke, det har varit dåligt med aktivitet på den fronten och dt har frustrerat mig eftersom det annars härleder ich hjälper mig. men så idag alltså, kom den upp.. vem vet. ytterligare kunskap, vishet och tecken kommer kanske över mig så småningom...
tänker på honom iaf - mkt. skickade till honom hromdagen : har någon sagt att du är underbar, just idag? och fick tillbaka Du är så fin M. och jag blev alldeles tagen av de små enkla orden, det kändes så fint. ja, P, du är också fin... skulle kunna tänka mig att ha dig bredvid mig nu, i din säng...

gör vad du vill och blomma ut

nyss hemkommen från en andra träff med b. för en vecka sedan var vi på sushi-picnic vid havet i björlanda, ikväll var vi i fiskebäck och tog ett kvällsdopp.
och jag har nu pirr i magen. det är lite ovan känsla, att känna så utan att knappt rört vid varandra. men nice! vet inte vad det är egentligen, vi har inte sagt nåt alls om oss, bara att vi ska höras. och det var mysigt ändå där ute på klipporna, både förra och framförallt denna gången. det har liksom varit ingenting men idag ändå nåt. det har varit mer lång ögonkontakt idag, sådär så att båda verkligen håller blicken när vi pratat, annars har det inte varit så att vi aktivt tittat på varann när vi pratat. men det är ändå intressant när man liksom lägger märke till nåns blick, att den liksom hålls kvar - ömsesidigt. skön blick. och lite halvspontana ihopstötningar blev det också, lite komiskt det där, men det är ju så det blir när båda kanske vill närma sig lite men inte fullt ut vågar ta fysisk kontakt. helt plötsligt har båda flyttat sig på filten... =)

men som sagt, något fysiskt har inte hänt. och jag tror att det är bra! det är ju rätt gött på nåt sätt att få ha pirret, undringarna, känslan av att vilja röra vid men inte vågar, blicken som klistrad på de vackra händerna, önskan att de ska röra vid mig. det är nyttigt att ha detta händelseförlopp istället för det som annars varit det klassiska för mig: fest, ragg, hångel, sex, förhållande. istället ta det som dejter där inget händer förutom inom en, en känsla som rotas och sätter sig istället för att bygga på nåt man skapade när man var påverkad av hjärnförblindande substanser... kanske är det ett bättre sätt, vet inte än. men det är definitivt värt att prova. och det känns lite komiskt att han ju också hållt sig avvaktande men ändå visat att han har nåt intresse, med tanke på lite av det cb och cg sagt. cb har ju sagt att han haft en del tjejer på g men oseriöst efter det långa "ordentliga" förhållandet, och cg sa ju att han var en player. det är inte de vibbarna jag fått, och hade det varit så att han ville playa mig skulle han väl inte hålla sig borta utan ha försökt nåt vid det här laget? jag menar, det är ju onödigt att lägga två hela kvällar på prat om han bara vill ha nån i säng? visst, han kan vara långsökt, men samtidigt hade ju hans kompis c sagt att om han nu ska satsa på nån av cb's kompisar så har han ju bara en chans, och att det inte är aktuellt att bara strula till det utan göra det ordentligt om han verkligen är intresserad. jag vet ju inte nu hur intresserad han egentligen är, men lite verkar han allt. han skulle ju inte annars lägga de här timmarna av rent småprat bara om han inte trivts.

det känns bra med honom, jag känner mig glad och positiv, och lite sugen på honom. det är intressant att liksom ligga bredvid på en filt och gärna vilja känna hans händer på mig eller vilja ta i hans hår eller känna på hans arm, men inte våga helt enkelt. känner att jag nog ändå är beredd att satsa lite självbevarelsedrift på att faktiskt våga chansa lite med honom. man kan inte gå omkring och inte spela med något och tro att man då ska vinna nåt. jag måste ju satsa om jag ska kunna vinna. den ständiga frågan sen är ju alltid - vad vill han? vad vill jag? vad är ok, på vilken nivå är vi, kan jag bli för på eller av för vårt bästa eller kommer det bara att bli som det blir? riskerar jag att tappa honom om jag nu skulle säga att jag gärna skulle träffa honom igen? är det att vara för på? alltid svårt att veta. för även om jag vet att man måste spela ett högt spel för att ha chans att vinna, vet jag ju att det lätt kan bli för mycket om nån är mer på än den andra, och det blir en press på den som visar minst intresse. har ju själv varit den som blivit pressad och av pga det. å andra sidan, då kanske det är i ett läge där det aldrig skulle bli något i alla fall... som med tidigare dejten d, jag var ju inte sugen på honom alls. det blev ju lite märkligt att vi hånglade en del iaf, urk, men det var ju för att han var rätt på och såg till att det blev så. jag skulle idag spontant själv velat pussa b, den känslan hade jag aldrig med d. det säger ju allt.

men i det här läget, det känns som att vi båda har ett intresse nu, större efter idag jämfört med efter förra gången, men ingen av oss vågade sig på att närma sig den andra nåt vidare. jag gjorde det inte för att jag inte riktigt vågade, var det samma anledning för honom? jag känner mig pirrig i magen nu, gör han det också? är han liksom jag lite försiktig för att man hoppas och tror att det kan bli något bra av det här? jag känner att vi kan ha en hel del gemensamt, värderingar och tycke om saker och ting, han verkar bra och framåt, med lite action. utan att vara helt utan grundtrygghet, han verkar stabil och vet vad han vill om än lite rastlös med jobb. men han uttrycker ju tydligt att han vill ha en flickvän att bo och leva med, även om han inte vill låta som att det är avgörande. jag är ju ganska känslig för detaljer och jag tänkte särskilt på det när vi pratade om lägenhetsköp. jag hade kollat på en idag, och vi pratade mycket om det i allmänhet och om egna planer i synnerhet. jag hade ju låtit förstå att jag var ute efter en lgh att känna att jag kan vara ordentligt hemma i, och han verkade vara av precis samma åsikt - nästa flytt kommer att vara ett tag. tror nog att vi tänkte ungefär samma sak - nästa gång jag flyttar vill jag flytta in med någon i en lgh att gemensamt dela. fast det var det ingen av oss som sa uttryckligen egentligen. men sen frågade han väldigt tydligt om jag liksom var helt beslutad att köpa en lägenhet nu i sommar, och tanken som då slog mig var ju att han liksom ville veta om det var så jag absolut skulle göra eller om jag vore öppen för att vänta ett tag och se vad som dyker up...=) jag var då tydlig (hoppas jag) med att jag inte alls var beslutad att köpa nåt nu utan snarare mest ville vara ute i god tid och spana för att slippa eventuella måste-beslut när jag åker ut ur studentlgh... men att jag helst vill hitta en lgh som man verkligen blir kär i (som han sa) och verkligen vill ha och vara i ett bra tag. var det verkligen bara lägenheter vi pratade om i de meningarna...? ;)

Vet inte om det är jag som övertolkar men jag tror ändå inte det, det kändes som att vi verkligen var inne på samma tankebanor. han pratade förvånansvärt mycket om att han ville hitta en lgh som han verkligen var kär i, för att sen helst följas av husköp, och att han ville göra detta gärna med en flickvän i sammanhanget... utan att verka desperat vill jag tillägga, det var inte alls nåt jag kände att han var. bara vettig och som jag, så har ju jag också tänkt, men det är ju inget man säger till alla. jag har ju i mina filosofier tänkt att jag kanske ska ligga lågt med lgh-köp, för tänk om jag träffar nån och det känns bra, då kanske vi vill köpa en ihop istället? för det vore ju det bästa alla gånger! tänk vad mycket mer man skulle kunna få om man var två... men jag har inte riktigt tillåtit mig att tänka så, ens för mig själv, för tänk om det aldrig blir så? då står man där med skägget i brevlådan... dock ingen panik ännu, men på sikt kan jag ändå tänka så.

det är alltså, om jag tänker och observerar saker och ting rätt, nåt i våra tankar som samstämmer, nåt i våra drömmar som låter likt, nåt mellan oss som kanske är lite mer än bara en trevlig kompisträff. om jag då tänker rätt med vad jag hört från cb osv, är han kanske aktivt avvaktande, bara för att inte gå in och strula till det alltför mycket alltför fort, utan att han vill testa och se vad det kan vara eller bli. hm. tror att det är så, men jag vet ju förstås inte mer än vad jag själv tänker och känner. och jag känner mig pirrig, jag tänker på honom, skulle vilja träffa honom mer nu snart, definitivt innan han åker om en vecka och är borta i 18 dagar. skulle jag kunna höra av mig till honom och säga bara; jag vill träffa dig igen! eller är det att vara för på? och - om jag gör det, kommer det då att vara skumt nästa gång vi förhoppningsvis ses? kommer det att ligga an på mig att närma mig honom då eller? inte för att det skulle vara väldigt svårt, men ändå? är det underförstått att jag är redo att ta det till en annan nivå om jag skriver nåt sånt? eller kan det bli lite förlösande för oss båda att faktiskt göra nåt fysiskt? och förresten, varför fäster jag mig så vid det fysiska och dess vara eller icke vara? det är nog dels en vana att det alltid brukar redan vara där när jag går på dejter, alt inte känns som ett behov vid dejter, och dels en vilja att faktiskt komma honom lite närmre rent fysiskt. men det är ju också intressant, att jag är så ovan vid denna ordningen att det liksom känns lite svårhanterat! men faktum är ju att jag inte vet riktigt vad som gäller i en situation som denna. vad förväntas av oss? av mig, av honom? om vi nu går på en tredje dejt utan att ha gjort nåt mer än kramas hejdå, men ändå vill träffas igen, är det inte då läge för nåt mer snart? hur många dejter kan man gå på utan att göra nåt fysiskt, men ändå mena att det är nåt kärleksmässigt man är ute efter och inte bara en trevlig vän? det är ju skumt om man inte vågar/vill göra nåt fysiskt närmande men ändå efterfrågar nya dejter, det kan ju inte pågå så länge tycker man. men jag vet ju inte!
haha, lite komiskt nästan. klassiskt att både v och cb är bortresta och h är i flyttartagen. typiskt när man behöver nån att bolla med.. men men..

jag får helt enkelt klura själv. skulle jag prata med pappa skulle det kännas självklart att jag ska höra av mig om det är vad jag vill, "blir han skrämd så är han inte tillräckligt intresserad" vilket jag ju helt håller med om. de gångerna jag skrämts av att nån varit på har jag ju verkligen inte varit intresserad själv, och det tror jag inte skulle förändrats nämnvärt om han varit mindre på heller. antingen är man intresserad eller inte, egentligen är det då bara en tidsfråga innan man fattar det. och egentligen, ju förr desto bättre. backar han av ett lite mer utlämnande sms kanske det inte var meningen trots allt... men jag kanske skulle våga skicka ett imorgon, jag känner att jag gillar den här killen... jag kanske ska lyda marie fredrikssons råd och göra vad jag vill och blomma ut?

nya tankar

mycket nu, men vet inte vad jag tänker, tror jag är lite för trött och inte tillräckligt känslomässigt engagerad i något av de två förslagen jag just nu har framför mig.. P är på, vill att vi ska träffas, och nu har b frågat efter en dejt. mycket trevligt båda två egentligen, men lite svårt. har inte så mkt känslor för p just nu, det känns som att det blivit för utdraget och segt och inte så motiverat och självklart, att jag nu tröttnat lite. det känns lite nytt och spännande med b, och därför känner jag att jag måste prova. men p vill träffa mig nån helg framöver, det innebär resa för totalumgänge en helg, inget mindre. men kan och vill jag det? borde testa nåt för att se vad jag vill och känner, samtidigt känner jag att jag inte riktigt orkar försöka igen med honom, vi bara går ju om varann och kan aldrig få till det. ba! vet inte, och orkar inte tänka, tänker inte så mycket egentligen spontant, så då ska jag ju inte tvinga fram nåt. men jag undrar ju, och p hör av sig regelbundet. jag har inte alls men han ofta sms. well well, ska träffa b och se hur det känns. ska inte påbörja två. men det 'r svårt- jag har ju haft så ,mkt känslpr för p att det är sv¨rt att tänka bort det, men jag har ju inte tänkt på honom lknappt nu det sista! vad innebär det då? eller har jag bara varit så fokuserad på jobb att d et därför f¨tt vila? vet inte. men jag ska träffa b och se- han ska ju också ut och resa några veckor snart så vi får väl se. det har ju varit ett genomgående tema nu de senaste åren - att intressanta män varit bortresta... p, p och b. även d, men han var ju aldrig så intressant. men b är fin, han är mer min typ än d, han är sportig, fin, smart och framåt, han vill nåt och verkar ändå ödmjuk. det gillar vi...

tillfälligt förordnande

tillfälligt förordnande - det är det som gäller just nu. det innebär hos td fullt ös ända in i mål. har knappt hunnit börja gårdagen innan tidboken är full. idag tisdag var helt fullbokad. det känns fint, dock helt sjukt. det blir inte direkt nån mjukstart för mig, det står helt klart. i alla fall inte nu, men det blev nog extra många eftersom en tdl blev sjukskriven igår med omedelbar verkan. men har fått en hel del nya patienter som det finns en del att göra på.. det är bara kul, men det är stundtals tight med tiden när jag måste gå och fråga ibland och inte fixar datasystemet och debiteringarna helt galant ännu. men det är helt ok, värst är bara när det känns som att tiden rinner iväg från en och det inte finns nåt att göra åt saken för jag måste göra klart. hm. men som pp sa "unga dam, du kan väl inte bli frustrerad nu, när du jobbat 1,5 dag, du har ju 40 år kvar att jobba". sant sant. men ack så frustrerande när man vill och vill men inte riktigt kan! jag får kämpa vidare helt enkelt. på torsdag blir det endo, hoppas att det går vägen. lite nervös är jag allt med tanke på att jag inte kan deras system dessutom... huvva!

men, fick anställningsbeviset för sommaren idag. och döm om min förvåning när beloppet är 5-siffrigt och börjar på 3 och slutar på 0000. sweet! har inte ens försökt att argumentera för min lön, tvärtom bara frågat var den kan tänkas hamna, hade varit supernöjd med 25! trodde hela tiden att 30 gällde för när jag tagit examen, men det var tydligen aktuellt redan nu. och visserligen är jag klar om bara några månader, så rent kunskapsmässigt kanske jag inte är så långt därifrån, men på pappret är jag ju desto mer. galet. känns helt sjukt att kunna få ut en riktigt bra lön för första gången i mitt liv! ojojoj.

nu ska jag bara försöka att reda ut var dag som kommer framför mig... men det ska väl funka allt eftersom hoppas jag... får helt enkelt bara tänka positivt och realistiskt och inte ta på mig för mycket, och försöka att inte ha alltför höga krav på mig själv... lättare sagt än gjort visserligen, och deras visade stora förtroende plus lönen drar ju inte ner mina krav på utförd prestation direkt..

oklart läge

var på examensfest igår, P var där. det var inget som hände till en början, vi pratade lite hos km, men inte så mkt på festen på mh sen. men när en bugglåt kom i högtalarna sprang jag och hämtade honom (!) och drog honom till dansgolvet... senare drog han mig till sig lite avsides och började prata. han frågade om vi inte skulle göra ett nytt försök, om vi inte skulle köra igen. han sa att det var det han ville, att han vill ha mig. jag kände mig lite reserverad och svarade inte direkt på det, utan frågade om det var nåt han verkligen ville och om han hade funderat igenom det. han sa att det hade han och att det var vad han ville. jag kände inte direkt att jag ville kasta mig i hans armar och bara helt villkorslöst där och då bestämma att vi skulle vara tillsammans, utan var lite reserverad till det hela. ville definitivt att vi skulle sova ihop men ville inte riktigt bara släppa allt och ge in. vet inte om det är rädslan för att bli sårad och besviken igen eller om det är att jag inte känner mig hundra procent sugen på att starta upp det igen, det är lite oklart. jag känner saker för honom, han tänder mig och tilltalar mig fysiskt och psykiskt, men det är nog lite för att jag det sista nu tänkt en del på hur jag ska kunna gå vidare och ifrån, för att kunna hantera den besvikelse som t.ex. yttrade sig för en vecka sedan. jag tror det är en kombination av mycket olika saker, det svåra är egentligen att avgöra vad som ska få mest betydelse och hur mycket i så fall. jag tror att jag är lite svalare i mitt intresse än vad jag har varit och definitivt mindre än jag skulle önska, men det kan mycket väl ha blivit så pga att det varit så oklart och osäkert och hopplöst de senaste veckorna att jag liksom i försvar valt att ta ner det, få det att svalna. och det klart att man till viss del kan tala om för sitt hjärta att det är dags att släppa, gå vidare och tänka på de argument som inte talar för utan emot. det är ju lite vad jag gjort på sistone, mycket pga att det känts för osäkert och ovilligt från hans håll också, han har inte visat så mycket att han vill utan snarare att han behövt tid osv. medan han samtidigt har efterfrågat yttreligare en bio, har visat att han bryr sig mycket när vi väl har setts, så har inget blivit av egentligen, det har helt enkelt känts lite för omotiverat enligt mig - jag hade velat se en mer motiverad kille komma och vilja ha mig än jag har tyckt att han har varit. alltså har jag intalat mig motargumenten, har försökt släppa och glömma och gå vidare, och delvis lyckats bra med det. det är därför så svårt nu när han då tydligen kommit fram till att det ju är mig han vill ha, att det är mig han vill vara med och att han har tänkt igenom det ordentligt och kommit fram till att han vill att vi ska köra igen, göra ett nytt försök.

hur ska jag hantera det? blir självklart glad i hjärtat, har ju fortfarande väldigt mycket varma känslor och jag kan ju försöka att än en gång bortse från de argument som talar mot en framtid med honom. och jag kan nog villigt erkänna att jag fortfarande är intresserad. men jag är inte idag beredd att säga att jag vill att vi blir tillsammans nu, jag kan dock vilja att vi ska träffas mer med motivationen att vilja bli ihop, och inte bara träffas med motivationen att "se hur det blir" för då fegar man nog båda två. jag håller igen lite då i alla fall, det blir fel av att liksom hålla igen om jag egentligen vill pussa, busa och krama om, men inte riktigt vågar släppa loss och bara pussa på honom eftersom jag inte vet var vi står och vad man egentligen får göra. man göder liksom sin egen känsla om man för leva ut den lite, tror inte att det är bra att träffas men inte leva ut eftersom man då aktivt undertrycker de positiva känslorna som ändå finns. det är nog en rätt viktig ståndpunkt, att vill man så bör man nog köra, för annars kommer man att undertrycka känslor och försöka dämpa dem, och tillslut kanske man inte ens känner så mycket längre.

vet inte vad som kommer att bli av oss och inte heller helt säkert vad jag känner och vill. men jag känner att jag vill ge det en chans att utvecklas till nåt riktigt bra eftersom jag fortfarande tror att vi två har en stor potential. även om jag slingrade mig lite idag när han fick till frågan "är du min tjej nu?" efter att ha ordskojat lite om "lilla tjej". han ville nog att jag skulle svara ja på frågan, eftersom han ställde den så rakt på sak, men jag slingrade mig som sagt ur och svarade "ja, är jag det?" och han sa - vill du det? och jag slingrade mig lite till och sen rann det ut. gav honom aldrig svar på det egentligen, lite dumt kanske men det var inte läge för mig att säga att jag ville eller inte ville, eftersom det kändes lite oklart alltihop. men det finns ett intresse från mig absolut, jag ska bara försöka fundera fram hur mycket och hur motiverat, och hur det ska bli. men det får väl ta lite tid, det är nog bara så det är. och vi har ju tid, och vi har redan lagt mycket tid, så det känns som att det bara vore dumt att inte lägga nån månad till på det...

vision

jag har fått en vision. har mött en man i sina bästa år på matchmakingsiten nr 1. han är inte så uttrycksfull, han är inte så självupptagen att han skriver om hela sitt liv, han verkar lite torr på nåt sätt. men jag är dragen till hans bilder, och hans lite sparsmakade sätt. känner att det kanske inte är den tunna som skramlar mest som är så intressant ändå, kanske är det den mer återhållsamma som kan locka. jag ser något härligt och manligt i honom, hans utseende tilltalar mig mycket, även om jag bara sett ett par bilder. men det är en helt annan känsla för det yttre än den förra, och jag tror ändå att det spelar större roll än man vill erkänna. det måste inte vara modell-looken, men man måste vara attraherad av den. sen är det nånting som jag inte kan förklara som gör att det känns som att det är nåt med honom. just för hans utstrålade blygsamhet, enkelhet, men ändå självklarhet. han ber inte om ursäkt för sig men beskriver sig som vänlig och omtänksam. vill ha en ödmjuk tjej som är varm och kärleksfull. men hej här är jag! nej skämt åsido. tror att han påminner mig om hubblo. inte den som babblar mest men som är rätt rolig och skön när man lär känna honom. kan lätt se mig med en sån kille, som är lite mer laid-back, men som gläds åt det sköna i att vara tillsammans liksom. oj vd jag projicerar över mina tankar och önskningar på honom utan att alls känna honom, men det känns ändå som att han inte är den där ascoola typen utan mer som pappa eller jonas. och det köper jag ju. rakt av. det är en bra man, en riktig man, en som man kan hålla fast vid som inte är så jäkla komplicerad. det är ju vad jag vill ha när det kommer till kritan, inte den fancy typen, inte den fräckaste, inte den hetaste. jag vill ha en riktigt bra man helt enkelt.

till visionen så: på ped idag mötte jag ett par olika pappor till patienter. en torrboll som inte sa nåt och en tönt som inte fattade nåt eller brydde sig. töntens fru har jag träffat, hon är superbra. vad ser hon i honom? jag vill inte ha en sån man, jag vill ha en vettig man som bryr sig och inte sitter o messar när ungen behandlas.
fick då senare en vision med väldigt tydlig magkänsla att denna nät-kille är med vårt barn hos tandläkaren. och det känns perfekt, han är snygg, manlig, vanlig och het, och ansvarsfull. och jag känner mig stolt att ha en så bra man. jag är i min dröm-liknande vision snygg och framgångsrik och han också, och han är en sån stabil klippa som stöttar mig och lyfter mig, och vi har det så fint ihop.
det var en fin vision, jag kände mig lite pirrig. konstigt att jag inbillar mig att han är lite torr, och kanske inte den coolaste, men ändå helt grym. kanske är han adlig och ashet och flashig, men lyckas dölja det totalt. vem vet. han var i min vision i alla fall urtypen av min drömman.

vill be honom att snacka lite på msn eller ses, varför vänta? fast här känns det lite svårare med dialogen, även om han uttrycker sig mycket bra, för det är inte det där totala snacket där allt kommer av sig självt. men det känns som att jag skulle falla för honom när jag träffade honom, det är nog inget mer än min intuition som säger det, men det kommer jag långt på...=)
Nåt säger mig att han är lite blyg och kanske inte kommer att fråga efter en dejt, men jag kan ju som sagt ha helt fel och jag kan ju tänka fel. men jag kanske ska ta steget och fråga. varför ska man egentligen snacka en massa på msn om man ändå tror att det som kan hända gör det först när man ses? jag har skrivit att han är intressant, han skrev att jag verkar charmig, men ingen av oss hintar nåt utan har bara skrivit väldigt ytligt.
men jag tänker på m&p. de sa senast häromdagen att de ju inte kände varann alls när de började ses, de hade knappt pratat, men ändå visste de bara att det här var grejen. grymt ju. jag kan tänka mig att träffa den här killen för att se om det är grejen.

visioner kan uppenbarligen vara mer eller mindre ödesdigra...

history repeats itself

nu sitter jag här igen, gråtfärdg över den jävla killen som heter P. att jag ska bli så fucking berörd vet jag inte vad det beror på, antagligen är jag kär i honom eller så finnns det bara nån jävligt jobbig och efterhängsen hang-up på honom. jag ser honom iallafall tidigt på kvällen, han söker min blick, ser efter mig, vill prata med mig - allt tyder på nån slags intresse, om inte som loving så åtminstone som caring. sen senare under kvällen är jag uppe och pratar länge med andra, morgan o fab bl.a. och det är kul och trevligt. känner efter ett tag att jag nog "måste" ner och dansa ett tag och se vad som är på g, om det kan bli nån dans med P eller inte. ser efter en stund honom, då han står i ett synligt hörn och hånglar med tidigare e. jaha. ska det vara nödvändigt? ska han göra ett rewind till och ta henne en gång till eller vad är det frågan om? han hade ju fått mig igen, då kanske det behovet var stillat och han ville se om han kunde få en annan en gång till. jag vet ärligt talat inte hur han tänker. jag fattar helt enkelt inte. tar tag och pratar med honom, kallprat till en början, sen mer seriöst. jag tycker ändå att jag har en poäng, även om jag är full också, men jag menar på att jag inte kommer att bli hångel nr 2 på munhålan och att jag tycker att jag är värd mer än så. jag säger också att jag inte fattar vad han håller på med och vad han vill, och försöker få ordning på våra tankar som ju varit lite splittrade. han säger att han längtar efter mig och att han tänker att han vill ha mig, men sen tittar han ändå efter andra (enligt bror j) och kan inte helt ge sig hän. och även om jag inte vill utge mig för att vara ûberseriös har vi ett stort problem här. han kan alltså inte ens säga helhjärtat att han vill ha mig, inte ens när jag frågar hur det känts när jag var med p, hur det känns nu, hur han tänker, hur han vill, vad han tror... han kan bara vela. och visst han var väldigt full nu, men tacka fan för det eftersom vi aldrig snackar ordentligt annars! sen står jag och pratar med bror j, som vet en del men ändå självklart inte allt, och försöker förstå.
sen när P har ursäktat sig för att gå och lätta på ett eller annat tryck och vill komma tillbaka om 5 min, väntar jag. och jag väntar. pratar m j, och v, och fab, m.fl. och väntar. men inte kommer P tillbaka. senare efterforskningar visar att han däckat ute på en träsoffa.(!) och är i princip helt oanträffbar! försöker få liv ihonom (varför försöker jag ens?) och sen ger jag upp. j får ta hem honom. i det läget blev jag bara så jävla trött på hela grejen. visst, jag kan tro på oss, att det är nåt speciellt och bra med oss, och det sa jag också till honom, men så jävla svårt som det ska vara då!?!?!?!
ger upp. jag skiter i det, det får vara nu. det måste för fan finnas nån därute som kan fånga mitt intresse samtidigt som de gillar mig genuint. eller!?!?!?! varför skulle andra lyckas men inte jag? varför ska jag fastna för ett jävla fyllesvin som inte kan vara på mh utan att bli så full att han ovetandes somnar utomhus på en jävla soffa? som inte kan står för sina känslor nog för att våga välja? som inte kan ta ställning? jävla fegis. borde gifta mig med fab eller morgan, de är ändå hederliga killar som öppet vill ha ett förhållande och nån att tycka om, som vågar vara den de är och som vågar visa att de tycker om. utan nån sorts jävla spel. jag orkar inte det. vi har strulat tillräckligt, och det räckte tydligen inte med att jag blev upptagen, ävenom han säger att det frustrerade honom mycket. men sen då, när jag väl blev singel, var det inte kul längre då? sätter pressen in igen då? pressensom uppenbarligen verkar intala honom att jag omedelbart vill gifta mig, skaffa 3 barn och villa och vovve. jävla idioti. varför hålla på med ett sånt strulande? det är ju bara energikrävande, ävenom jag har hopp ibland. men just nu känns allt hopp som bortblåst, det finns ingen framtid för oss. visst, vi kommer att hänga i höst iom mh, men jag kommer inte att önska att jag satt i hans famn. jag vet inte ens om jag skulle tacka ja om han nu kom på sina bara knän och önskade sig en framtid med mig. up yours skulle jag vilja säga, jag måste ha någon som kan våga vilja ha mig till hundra procent. inte nån jävla halvmesyr. kanske skulle kolla om morgan är intresserad, vi skulle nog passa bra ihop.
jävla P.

mod och styrka

svirr i magen. är nog lite kär. har åtminstone redan abstinens, och det är kärlek och inte rusmedel som fattas mig. har spenderat natten naken med P. så härligt, trivs så i hans närhet, blir glad av honom, blir het av honom, blir tokig i honom. vad är det här - efter några timmar i samma rum kan vi inte hålla oss ifrån att kyssas och sen fanns det inte så många vägar att ta. njuter av hans kropp, värme och närhet, och det är inte bara min svultna kropp som talar utan mitt sinne också. det är nåt med honom som får mig ur balans. vill träffa honom igen och mera, men räds hans distans när jag frågat. han visar värme och kärleksfullhet, lekfullhet och gav mig kyssar på munnen utan anledning. han kysste min kind, sökte min närhet ständigt när vi sov. men när han säger att han vill träffas men att det måste få ta tid, han behöver mycket tid - då blir jag kall inom mig. spontana tanken är att han inte vill ha mig och inte vill ha någon press på sig och därför säger så, min andra tanke var att han kanske är minst lika rädd som jag och känner att han ju nyligen gått runt och (kanske) velat ha mig medan jag var med den andre och därför inte bara vill kasta sina spärrar hur som helst så fort han får se mig igen. han måste ju också ha någon trygghet innan han vågar ge. känns bättre att tänka att han vill ta det lugnt för att han är rädd om sitt hjärta och inte vill kasta sig handlöst ut i nåt som han inte vet vad det är, men det gör mig ändå livrädd. tänk om jag trillar dit igen ordentligt - något som inte alls är osannolikt med tanke på hur jag redan känner - och sen vill han inte i alla fall när allt kommer till kritan? det skulle ta hårt på mig, känner det nu.

men samtidigt - vad tusan - är det nåt jag verkligen vill ha måste jag ju våga bli sårad! jag måste våga mera, har ju redan bestämt mig för att våga riskera lite mer och vara modig. han är ju modig som trots att han kanske kommit över mig efter att jag och den andre blev ett par nu vågar chansa på att träffa mig igen när jag blivit ledig. han är modig som vågar testa oss igen och det är ändå en styrka att säga att han behöver tid, det tolkar jag ändå som ett tecken på att han vill det bästa med oss och våra hjärtan så att vi inte förhastar och det blir konstigt. samtidigt som det ju kan betyda att det inte kommer att bli vi så vet vi ju inte något mer än vad vi känner idag och det är det som måste få bestämma nu. ja han behöver tid, jag behöver nog också ge det lite tid för att inte förhasta oss. och tid har vi ju gott om, eller hur?
jag måste våga ge honom det, måste våga vara stark och stå vid vad jag vill och jag måste klara att hantera detta. jag måste våga riskera att det kanske inte blir vi, att jag kanske kommer att bli sårad och att jag kommer att bli söndergråten en gång till. jag tycker att han är värd det försöket, och om detta är sättet det måste ske på så får det vara så då.
jag får ta det som blir nu, göra på bästa sätt och stå vid mitt hjärta. vi skulle överleva en krasch till även om det skulle ta lång tid att komma upp igen, men det är värt risken. alternativet är ju att inte ge honom tid och då har jag ju honom inte alls och det är ju inte aktuellt.
alltså måste jag våga chansa. jag ska våga försöka - för oss och den specialkänsla jag har för denna unge man. det är något extraordinärt, det är allt jag kan säga. det känns bara rätt. jag får ta det som det kommer och ge det den tid det tar. ska det bli vi så blir det vi, jag ska lyssna till mina interna låt-tecken och försöka se en trygghet i dem.

Dagens horoskop.
"Du har människor omkring dig som visar stort mod och en styrka som man gör säkrast i att inte ifrågasätta. Inspiration till personlig utveckling. "

"ebony and ivory" kom upp i huvudet när vi höll på att göra frukost och jag tänkte en hastig tanke typ; hur ska det här bli egentligen? är detta svar på frågan; get together in perfect harmony... han är solbränd som aldrig förr, helt brunsvart - och jag är blekare än jag nånsin blir under ett år.. kommentar??
"snälla kom närmre, kom närmre kom närmre, vi kommer att dö samtidigt du och jag" hela låttexten vevades upp när jag borstade tänderna, utan att jag lyssnat på musik innan. den har ju länge sagt mig allt - längtan, kärlek, "du är rätt ung, jag är äldre än du men du röker så vi får väl säga att vi är plus minus noll" + hans uttalande till h om att han har 4 år kvar med mig när den andre gått bort eftersom män lever 4 år kortare än kvinnor.

kan inte påskynda något, kan inte påverka något nu, kan bara ha tålamod och kärlek. och det har jag. och jag ska banne mig vara stark! man kan känna mycket och klarar mer än man tror, tänk på e som väntade och kämpade för h och nu är lyckligare än nån annan. men jag vill ha honom här intill mig nu!

våghalsig

har bestämt mig för att vara mer våghalsig, mer full av självförtroende och mer säker på att saker och ting kan vara bra, stora och fina för mig.
häromdagen efter mailet om festivalen i kpg tänkte jag ju att det var dags att sluta upp med att vara rädd, men igår så märkte jag ändå att jag drogs mot att vilja intala mig själv och andra att det inte säkert kommer att bli nåt med P när han kommer tillbaka, att hans mail eller vykort inte behöver betyda nåt speciellt, att jag kanske inte själv ens vet vad jag vill. och visst, samtliga argument ovan håller ju, vi vet ju inte än. men - och häri ligger hela poängen - jag ska ju inte gå runt och intala mig detta för säkerhets skull, för att liksom gardera mig om det skulle visa sig om några veckor att det inte blev nåt av med oss. jag kan ju inte rimligtvis veta och vara säker nu, det är det nog ingen som begär, och varför då tvunget intala mig själv och andra att inte tänka för mycket på det nu? ponera att jag går runt nu och tror att ödet bestämt att det ska vara jag och P, och sen när han kommer så blir det inte så. vad händer då? inget, mer än att jag kanske blir besviken. kommer folk i min närhet tycka att jag är ett pucko som trodde och hoppades in vain att det skulle bli nåt mellan oss igen? antagligen inte. och skulle nån tycka att jag var uppe i det blå i mina drömmar - so what!? jag har all rätt att drömma och fantisera, och kan faktiskt stå för att jag tänker på P nu och har förhoppningar om att vi kanske kan träffas igen, att det kanske är menat att vi ska bli vi igen. jag kan stå för det, skulle kunna göra det öppet inför andra och inför honom, alltså behöver jag inte känna att det är så hemskt och fruktansvärt om det inte skulle bli så ändå, för jag kan fortfarande stå för det. det enda som skulle hända är ju att mitt självförtroende skulle få sig en törn, men det kan jag nog överleva!

känns skönt att tänka så - istället för att känna att jag måste helgardera och köra safe genom att påpeka att jag kanske inte ens själv vet vad jag vill, att det kanske inte är meningen att det ska bli vi, att han nog inte alls menar så mycket med vad han skriver och gör - istället bara säga att ja visst, jag känner att det finns en kärlek mellan oss som är speciell, jag hoppas och vill nästan alltid att det ska bli P och jag igen, och vi får snart se hur det blir. det känns som att jag riskerar lite mer än när jag försöker intala mig att det nog inte betyder nåt speciellt för honom att fråga mig om visfestivalen om jag väljer att se det som att han faktiskt räcker ut en hand och vill redan nu fråga efter mitt sällskap i augusti. han skulle ju kunna ha frågat 15 andra kompisar också men det spelar ju inte nån roll egentligen, för han väljer ju ändå att maila mig, nu i början av april, istället för att fråga mig i förbifarten när vi ses nån gång. alltså måste jag våga tolka hans kontaktförsök som det de faktiskt är och våga se att ja, det kan bli jobbigt om han inte vill ha mig sen trots allt nu när jag hoppats så mycket, och ja folk kan tycka att jag varit blåögd och barnsligt romantisk. men det är ju sån jag är! jag tror att ödet har fört oss samman av en anledning, det finns så mycket som talar för oss att det inte kan vara slumpen som bara tar slut där. något måste ta vid. jag tror att det finns nåt mellan oss, och att det är upp till oss två att reda ut vad det egentligen är och innebär. finns det rimliga skäl för mig annars att tycka att hans näsa är sexig? att det är hett att han spelar trombon? att han är söt när han står på ett ben när han lagar mat? att hans nacke finns i mina tankar? att mina föräldrar och vänner för honom på tal innan jag själv ens hinner göra det? att jag gillar hans bröder? att jag tycker att han är underbar i sin allmänbildning och trygghet och mod? att jag kommer tillbaka till honom i tankarna mindre än en vecka efter att jag blivit dumpad av en annan? att allt får mig att associera till honom?
nej.
jag väljer att se allt detta, vara stolt och glad över det, och sen får det bära eller brista. skulle han inte vilja ha mig eller vice versa, då får vi hantera det sen. jag tänker inte fegspela om han inte gör det - vi har ju sagt till varann i princip att vi har känslor kvar, och det står jag för. vi får se hur långt det bär, och jag kommer att överleva i vilket fall. kanske bara lite gladare...

the world to a person : 3

tänk att en enda liten människa kan vara så fantastisk och betydelsefull för en annan. att nån kan vara så viktig och härlig att man blir glad bara av två rader från honom.

pratar förstås om P. hade en väldigt kort fb-konversation idag, bara ett par rader, inte alls speciella men ändå ett kommunikationsmedel. tror han blev tvungen att logga ur sen för plötsligt var han bara inte där. kanske inte är så pålitliga uppkopplingar i laos, vad vet jag. tog det i alla fall inte som att han abrupt avslutade vår chat så. well. tänker mycket på honom, men nu är det på nåt sätt som att jag bara väntar ut hans återkomst. det jag behöver och kan tänka har jag redan tänkt och gjorde så i ett väldigt tidigt skede som vi ju vet, och jag känner inte att det finns fler tankevägar att utforska.
jag behöver träffa honom för att se vad det ska bli, det är ingen idé att undra, fundera eller spekulera. fast fantisera är svårt att inte göra, dock gör jag inte det så mycket ändå. det som är är att jag ständigt, i olika situationer associerar till honom. det spelar ingen roll om det är att jag cyklar förbi fd bostaden eller att nån har en liknande rumpa eller att jag får syn på en kaka eldorado-choklad på jiffy's. det kan vara musik, namnassociationer, andra personer som för honom på tal, orange cyklar, en uppförsbacke, tvättmedel som fylls i maskinen - allt gör att jag tänker på honom. sjukt. eller ganska sunt om man är kär i nån.
för jag tror att det är det som gäller. även om jag inte träffat honom som singel sen vi gjorde slut, så kan ändå tankarna komma upp och konstatera att jag egentligen varit kär i honom hela tiden, fast större delen av tiden undanträngt.

hur kan det annars kännas som att det är självklart vad jag känner, undrar knappt just nu vad jag egentligen känner utan tänker bara att det klart jag vill ha honom. för jag tror verkligen att det är det jag vill. helt säker kan jag förstås inte vara förrän vi ses, men mitt undermedvetna är så lugnt att det inte känns tungt ens att han är borta ett tag till. för han kommer ju snart tillbaka! nu är det bara 2 veckor kvar.. spännande. det sjuka är ju att det känns som att han tänker likadant. precis som att vi båda egentligen har velat detta och vetat om att den andra ville det också och att vi efter att vi klargjort det för varann då för nån månad sen bara väntar in tiden. han verkar ju också ha såna tankar, även om vi inte haft så mycket mer kontakt än skickade vykort där han skriver att han tänker på mig och skickade sms. ändå en känsla som finns där att jag inte ska vara orolig, och ett märkligt lugn när jag filosoferar över hur det kommer att bli när han kommer hem igen. pratar rätt mycket med v hela tiden och hon är införstådd med att jag inte tar nåt för givet och inte heller väntar mig något specifikt när återkomsten är här, utan att jag mer är förväntansfull och ser framemot att se hur det ska bli. ändå är hon också inställd på att det kommer att bli på bästa sätt och någonstans att det också kommer att bli jag och P. hon vet ju de olika argument som uttalats av honom och mig om varann, ovetande om varann och till varann, och kan ju också lägga ihop ett och ett. nästan lite komiskt igår, pratade som om det var givet att det kommer bli P och jag snart, och jag får hejda oss lite mitt i allt och säga att det ju faktiskt inte alls är säkert att det blir så eller att det är vad vi vill. men det blir ändå så när jag funderar på det. tankarna går liksom inte till att se honom med nån annan och mig med nån annan och vi på skilda håll, inte alls. stört, jag vet. men det är det heliga undermedvetna som sätter griller i huvudet på mig, kan inte hjälpa det...=) eller? givetvis skulle jag kunna hejda mina tankars framfart, men hur kul är det???

hade ju hört av honom med ett par enstaka rader idag, det ena var via fb och det andra var i form av ett väldigt kortfattat mail i min inkorg. tror han skickat det innan han snabb-hejade på mig på fb. det bestod i ett vidarebefordrat mail och en rad skriven av honom, och det gav mig lyckofnurr i magen och ett glatt leende. mest förvånad, mycket glad och lite rädd att han inte menar det.
men nu måste jag nog snart lägga ner mina rädslospöken, tänker att jag kanske är för gammal för det nu. jag har testat att vara ledsen och knäckt, det är för jävligt men man överlever det också. det är bara att våga, allt annat är ju egentligen bara dumt. ska nog bli mer sån nu framöver - jag ska inte fega och vara rädd och tro att han inte menar så mycket med nåt. hör han av sig och säger uppenbara saker ska jag väl för tusan ta dem till mig!? jag ska inte tänka att han skickat fel när jag får ett sms, jag ska inte tro att han inte menar så mycket med ett litet mail som han skickat. allt han gör är ju med mening, han skickar ju inte mail och sms utan att vara medveten om det, han har säkert tänkt en hel del innan han gjort det.

till dagens mail: det var en vbf:ad inbjudan från ögir i kpg, där det stod om sommarens visfestival och att man tänkt att ha en försmak på den nu i helgen. det som stod skrivet var: ska vi inte gå på kompledigt i augusti? det är alltså den visfestival som vi gick på -07, han och jag. det betyder ju inte nåt annat än att han vill vara med mig!? kan inte tolka det på nåt annat sätt, han har ju inte av en slump skickat ett mail till mig där han frågar om jag vill gå på den med honom igen, bara till mig, bara så, inget mer. ska vi inte det? klart vi ska! svarade så till honom, varken mer eller mindre, behöver inte säga mer... tror inte att han tillfrågar alla om det. det är inte tidernas grej, men det är en flört, kanske världens bästa jävla flört... det är bara en sak till jag gillar med honom, hans självklarhet när det ändå gäller. han bara gör det, han fegar inte så mycket egentligen. har nog tänkt innan att han fegar, men det är inte det som är grejen. han har nog aldrig fegat, han har varit väldigt ärlig och rak. han kände då inte att han älskade mig och valde då hellre att ta det obekväma som det innebar att säga till mig hur det låg till, istället för att vara oärlig mot både mig och honom och säga något som han egentligen inte menade. han sa till mig när han kände att han älskade mig, oavsett att jag hade pojkvän, han sa till hanna och km och de andra att han ville vara med mig, och att han inte fattade vad han tänkt när vi gjorde slut. han har hela tiden stått för det. han sa direkt till mig på fb att han hela tiden hoppats på att vi skulle börja träffas igen om jag blev singel, han höll inte inne med det för att "vara på den säkra sidan" eller för att han inte vågade riskera nåt. han vågar. han vågar skicka vykort till mig, utan att veta om jag träffar någon annan som kan komma att läsa det, han frågar om jag inte vill åka på visfestival i kpg i augusti! det visar på mod.
hyser stor beundran för denna underbara lilla människa. han står för vad han vill, tycker, gör och känner. han fegar inte för att åka på sin drömresa själv om ingen annan vill hänga på, han bangar inte för att flytta in på mh med v. tror han gillar mig. och jag gillar verkligen honom. han är charmig.

han är för mig en stor människa.

a kind of magic

när jag drömde inatt var en känsla ihållande trots att jag vaknat upp - en känsla lätt att framkalla igen nu i sängen redo för nästa omgång sömn och drömmar. känslan av att vi möts igen, han är nyss hemkommen från sin resa och har just kommit till festen eller vad det nu är där jag är. han kommer in, vi ser varandra och går mot varann, kramas och bara kan inte släppa riktigt, håller liksom kvar och måste pussas lite även om vi inte har pratat om nåt eller sagt nåt eller nån vet något alls om vad vi är eller ska bli. bara för att vi vill och känner att vi måste vara nära.
skön och lite magisk känsla när jag nu känner den pirra till lite i magen, jag hoppas lite på att det ska bli ett sånt scenario när vi möts för första gången. jag kan på ett sätt tydligt se att det faktiskt kan bli så. jag menar, vi brukar ju kramas hej om vi inte sett varann på länge, vi brukar ju prata och ha trevligt. sist vi skildes åt var när han följde mig till dörren efter hannas fest och såg ut att bara vilja ta mig i sin famn efter att km försökt övertala mig att bli ihop med patrik trots petrus...
när jag nu blivit singel och vi faktiskt hållit en viss kontakt trots att vi är ett halvt jordklot ifrån varann känns det inte helt otippat att vi första gången vi ses nu kommer att kramas och det känns inte helt osannolikt att det kommer att bli lite svårt att släppa den kramen, och det kanske inte helt osannolikt kommer att kännas som att jag vill ge honom en stor och härlig puss på hans vackra mun... ja i mtt bröst är det lite magiskt när jag tänker på det, hoppas att det finns tillräckligt mycket verklighetsförankring i det för att varken göra mig eller honom besviken när den stora dagen vi väl ska mötas kommer...

dagen efter dansen

Dagen efter herrmiddagen. Riktigt kul, hade gärna dansat mera cancan... saknade största p även om det inte var sjukt påtagligt. det hade varit så kul att ha honom där och dansa med och leka med och ha kul med... det var väldigt roligt mend et hade kunnat vara snäppet roligare och mer intressant på nåt sätt om han varit där. drömde om honom sen på natten, att han kom tillbaka och att det var en massa andra tjejer som slet i honom och ville ha hans uppmärksamhet också... kan ha varit att jag kände att det alltid finns så många andra söta tjejer som kanske är lite sötare, finare och allt än jag, som man måste kämpa mot. kände lite igår för då pratade jag med en trevlig kille i t7 och tyckte att han verkade lite intresserad. sen när jag vände mig om stod han och L och hade ett väldigt nära snack och satt sen ner vid ett bord för att prata... då blev jag direkt anti och tänkte - jaha, då var L sötare än jag... det kändes som att de kanske haft nåt på g innan eftersom lisa hänger m T som är ihop med hans kompis. inte så konstigt alltså, dessutom stod jag i baren.. men ändå så tänker jag lite att nähä, det var då fanken. sen hängde han med ytterligare en annan tjej och stod och dansade rätt mycket. men sen när han skulle hem pratade vi lite igen och hans blick var lite ihållande, lite sug i. jag vet verkligen inte om det är nåt jag ens skulle vara intresserad av att försöka nåt med, det är nog jakten lite... men det är ändå lite fascinerande, hur man blir påverkad av andra tjejer runt om kring. jag vet ju inte alls, det kanske inte är nåt, men det verkade lite så med L och det är ju inte aktuellt att störa det på nåt sätt om det ens har varit nåt där. men det är också lite frustrerande, hur mycket ska flörtar få störa? om de skulle förbjuda allt vore ju snart ingen lovlig, alla har ju haft ett par på gång lite halvt, om än inte mer. det är säkert många som hämmats i sin jakt på P på grund av mig, kanske i alla fall de närmaste tjejerna, man vet ju inte vad de egentligen hade velat med honom men inte har kunnat pga mig. å andra sidan finns ju de som prövat varandra och sen nästan skiftat med varann...
well well. det är nog suget efter att ha någon som håller om mig och tycker om mig och håller av mig som talar och som gör att jag spanar och funderar. men det är ju inte att förringa, det är ju den naturliga driften som driver mänskligheten framåt... =)

i horoskopet idag stod det att "en god stämning blir ännu bättre när du hör av en fin person som du tycker mycket om". har haft en skön slapp (otillåtet slapp - ja helt klart) dag med tjejerna i städartagen och sen ringde C och bjöd in mig på våffelkväll, så jag tänkte att det nog kunde vara henne det syftade på för det skulle ju stämma bra. men - då får jag plötsligt ett sms från P! i sydney, betänk. lite osäker blev jag allt på om det stämde - varför skulle han plötsligt skicka sms till mig? eller varför inte? eller hade han skickat fel? skrev att han fått sms av sin pappa att nån svenska vunnit världscupen i skidskytte, det är ju inte direkt nåt han och jag diskuterat väldigt, men jag vet inte. sen frågade han om allt var bra med mig? Puss. blev som sagt osäker på om det var menat för mig, men det kan ju inte vara så att han skickat fel? han är inte den som dum-gör saker och han lär ju inte vara full nu, även om det är natt hos honom. eller? isåfall skulle han väl inte skriva om skidskytte? eller? vet inte. men det kan ju vara så att han bara vill skriva nåt och då tar det, och sen frågar hur det är med mig och skickar en liten sms-puss. det kanske är roligare än att bara skicka hej hur mår du? skulle kunna vara så. men jga är ändå rädd att han skickat fel. jag svarade i alla fall och skrev lite om herrmiddagen och avslutade med puss jag också, så jag hoppas att det han skickat var menat för mig annars blir det ju lite pinsamt. men det är ju fanken, man ska väl inte behöva misstänka att han skickat fel bara för att han skickar till mig? verkar lite paranoid-varning över det... nåväl, nu är det bara 4 hektiska veckor av muntapluggande, sen kommer han tillbaka, så då får vi se vad som händer. ibland tror jag inte alls att det blir nåt, att han är för omogen fortfarande, men samtidigt så tror jag ju att hjärtan inte bryr sig om mogenhet utan bara känsla. vi får se.

S sa i alla fall igår att han var så glad att inte jag var tillsammans med andra p längre och att jag var så mycket bättre än honom på alla sätt och att han inte alls var värd mig. han sa också att p fått en knäpp eller nåt och blivit helt konstig och djup och seriös så att kompisarna börjar tycka att han är konstig. herregud, tänk om jag varit i det nu! börjar mer och mer verkligen känna att de tär en lättnad och att det är tur att han gjorde slut för det är ju verkligen mågna i min om givning som inte verkat gilla honom speciellt mycket utan nu är lättade för min skull, och det är ju helt sjukt. man ska ju inte få höra sånt efteråt, det är ju nästan så att jag skulle önskat att de sagt nåt tidigare, jag kanske ksulle sett och gjort mer då tidigare också... men men , nu har ju allt blivit till det bästa och jag är så glad att jag inte är ihop med p. sorry to say,men sant.

jobb

har fått mitt livs första riktiga jobb. var på team d idag och stämde av det som ed och jag pratade om i januari nämligen jobb - i sommar och framöver. det visar sig snabbt att jag inte behövt vara så orolig, de har tänkt en hel del. de ska bygga ett rum till, där jag ska vara, samt att jag och cd ska jobba på den "klossen" och ha sköterskorna och 3-4 rum ihop... alltså handledning, hjälp och konsultationer av honom plus att han kommer att skicka över lämpliga patienter till mig allt eftersom jag känner mig redo och mogen.. det kan ju inte bli bättre! ok, pp kanske vore ett snäpp bättre, men detta är ju helt fantastiskt bra! lön har vi inte pratat om men det blir nog inga problem. mp har provisionsbaserat och har jobbat snart 4 år, och cd sa att hon en bra månad drar in 70-80. helskotta. hälften vore nog.

han sa att ie tycker så bra om mig och att han tycker det funkar bra att jobba med mig, och att han redan förhört sig med folk på skolan om mig. ???. blev nyfiken och då sa han att han träffat den som varit prefekt tidigare (j.o.) och pratat m honom. han hade då låtit förstå att han tyckt att det vore bra om skolan kunne få till ett samarbete med td för att bredda allt lite och att han var "lite trött på hela skolan och den biten. men att det är ibland som vissa saker gör att man ser ett hopp ändå, och att han just nu har en sån student, som faktiskt kanske är den bästa han nånsin haft, du känner nog henne, m.o. heter hon, hon har visst varit hos er en del...?" woho, lilla j.o. han är för go alltså. grymt omdöme får man ju säga... cd sa sen att det ju indikerar mer hur jag är socialt och med annat engagemang, och att det ju är positivt med tanke på att det inte är så många fler än han, ed och md på kliniken som engagerar sig i saker och ting och vill jobba på lite annan nivå med olika saker, och att det är mycket värt att se ett engagemang utöver det rena jobbet... så det skulle löna sig lite i alla fall att ha of på sitt cv!...
men allt som allt kändes det hur bra som helst, alla sköterskorna verkar glada och positiva, i bara myste när hon gick förbi mig och sa att det var så roligt...hon var nog införstådd med planerna innan jag...

men fatta att de bygger ett nytt rum!!!!! det kostar ju några hundra tusen om vi säger så... men visst, jag förstår dem på ett sätt också, de känner mig, vet någorlunda vad jag går för, hur jag funkar osv, de kansek inte har råd att förlora det med tanke på att de skjutit ett eller tvås tolpskott på sistone... du känns ju som en i familjen tyckte cd... och att vi har nåt gemensamt, att jag har en känsla för allt där, har en gemensam historia - ( att jag varit patient??) osv. jag tror verkligen att de värdesätter det. det skulle jga gjort också. det känns bara så himla sjukt att jag fått jobb, på detta sätt och på dessa premisser efter halva termin 9.

helt galet, men jag går runt med ett fånigt flin.

from this moment

right beside you, is where i belong, from thos moment - on. detta var den låtfras som kom upp i mitt huvud sekunderna efter jag loggat ut mig från fb efter att ha pratat med P en bra stund. vi hade lite open-heart-session där han sa att han hela tiden hoppats på att vi kanske kanske skulle kunna börja ses igen om jag någon gång blev singel, och att han tänkt mycket på mig. jag fick mod någonstans ifrån och började med att tala om för honom att jag tänkt mycket på honom och sen skrev jag att jag också tänkt på det ovan och att jag. jag började skriva att jag blivit singel, och då skrev han att det ju är tur att friarna står på rad, och han först! då skrev jag det ovan. det var han som tog upp kontakten, jag har ju haft fb uppe varje ledig vaken stund nu på sistone, men det kunde jag ju inte tala om ... men jag hade alltså det hemma nu idag och tänkte att nu är det kväll hos honom och kanske chans att han loggar in sig. har sen suttit som en annan galning och tittat på inloggningslistan men hade missat att han loggat in sig för några minuter sedan, och uppmärksammas av ett blipp från datorn - nytt meddelande från P! nämen hej! jag blev helt darrig-hela jag skakade och gör till viss del fortfarande. så lycklig så det är helt fånigt, men så sant så sant. det var ju detta jag väntat på i 2 veckor.. och saker verkar ju positiva mellan oss, även om mycket kan hinna hända på 3 månader till.. men det ska funka. det är bra att det inte kan hända nåt nu- jag behöver vara singel lite och han behöver resa, jag behöver göra munta + rtg-tenta, han behöver tänka. sen kommer vi att ses på munhålan hela året ut tack vare att han ska dela med vickan, och då kommer det som ska hända att hända. jag har fullt förtroende för att ödet lägger våra livsplaner rätt. det känns skönt. finns det så mycket mellan oss som jag tror kommer allt att falla på plats när vi börjar träffas igen. känns så bra! känner att jag blir lite pirrig, och att det känns spännande, och helt rätt det som blir. det kommer att bli så bra, oavsett egentligen, men jag har ju en känsla av att det kommer bli vi. och ska det det så blir det vi. slut på ältandet. låten som kom från ingenstans var alltså shania twain- from this moment. "from this moment, i have been blessed, from this moment, for my happiness, right beside you is where i belong, from this moment - on." har inte haft radion på, har inte haft tvn eller youtube eller annan musik på, har varit hemma själv hela dagen och inte för fem öre haft den låten i tankarna nånsin. men när vi just avslutat vår konversation kommer alltså de utvalda textraderna upp i min hjärna. det kan inte vara ett sammanträffande.

hedrad

Wintergalan igår, den 5e och kanske sista? fick of's hedersmedalj, med en lång motivering där det bla stod att jag har ett genuint engagemang, och att jag med mitt okonstlade sätt är en självklar förebild för andra. känns faktiskt helt fantastiskt, det var inte så att jag hade räknat med att få priset, trots att tanken har slagit mig att jag kanske kunde vara aktuell för den och att det hade varit väldigt kul att få den som ett tack för allt engagemang. så nu igår, inför 200 pers på odd fellow läste alltså EG upp motiveringen och i takt med att jag fattade att det faktiskt var mig hon pratade om steg färgen på kinderna och blickarna mot mig ökade. kul, och väldigt hedrande, jag blev alldeles rörd för det var så fint skrivet, och EG hade svårt att se på mig när hon överlämnade det för hon var också helt rörd. efteråt var det så många fler än jag nånsin trott som kom fram och gratulerade och sa att jag var så värd det och att jag verkligen skulle ta åt mig och suga allt bra till mig. och det gör jag verkligen, det känns väldigt bra. visserligen är det ett rätt litet pris och inte så sjukt många konkurrenter kanske, och ett begränsat antal som haft inflytande på vem som får det, men det är ändå den finaste omtalning om mig själv som jag nånsin hört och det värmde väldigt mycket med tanke på att jag lagt så mycket tid som jag ju faktiskt gjort för of. jag är glad, och det känns fint att det var några lärare som var där och som kanske också fattade att jag gjort något lite utöver det vanliga.. kan ju bara bli något bra av det, eller hur!?

håll ut?

Hade en träff med p i kväll, han var här några timmar. kändes ok, allt rivs upp mer när han är här och vi ses, det är lättare att släppa och stänga av när han är långt borta. dock är det rätt lite känslor som kommer upp trots allt, det är fortfarande inte i närheten av hur det var med P. jag tror att han känner sig mer påverkad än jag, det var han och inte jag som fick tårar i ögonen nu ikväll, det är han som vill beröra och pussa, det är han som är rädd för vad jag tänker och gör. jag är givetvis också berörd och lite rädd för vad han ska säga eller tänka, men samtidigt känner jag mig så luttrad eller oberörd eller vad man nu vill säga, att jag inte är så rädd för att bli chockad. det värsta som kan hända är väl att han redan träffat någon annan eller att han kommit på att jag är avskyvärd. men den p jag känner skulle inte göra någondera. hoppas jag... nej jag är inte så orolig, jag tänker att det kommer att funka bra, att vi förhoppningsvis kan vara vänner och ha en vettig relation till varandra, och det känns bra att tänka så. det var nog inte menat att det skulle bli vi, även om p nästan verkade lite halvsugen på mig ikväll, men det kan ju vara lusten mer än hjärtat som talar för det. jag var inte intresserad alls, det kändes mest som att jag tyckte det var lite mysigt med kramar och lite närhet och prat, men det var inte något upprört hjärta eller alls någon krävande hunger efter honom. skönt. känns som att det jag kommit fram till i mitt eget resonemang står fast även när jag alltså träffar honom.

har inte tänkt lika mycket på P idag, dock gjorde jag det en del nu på kvällen förutom att jag hela dagen haft love of my life och don't stop me now på hjärnan. tomas ledin sjöng en låt som hette håll ut, med textraderna att vintern snart är slut och ljuset är snart här, håll ut, bara några veckor till, livet förändras i april... tror P kommer hem den 23 april... well well... imon är det wgalan och efterfest på mh, kommer att sakna honom där...

genomtänkt slump?

det måste finnas en mening med allt det här. jag vägrar tro att allt händer slumpvis utan någon yttre påverkan, jag tror att det finns en mening. varför skulle annars p göra slut med mig, helt utan tidigare synbar anledning, helt övertygad så till den grad att det inte ens finns något att kämpa för? och varför skulle annars P tala om för mig tydligt och väl att han insett att han älskar mig efter att jag varit i en annan mans förhållande i tio månader? varför skulle han bara ha det behovet, och varför skulle han plågas med och behöva känna det under så lång tid utan att få något för det, och sedan bara bli tvungen att tala om det för mig? om inte för att vi båda skulle få tråna efter varann, jag först innan vi gjorde slut och han sen, när jag funnit en annan och troddes vara förlorad. att vi båda skulle verkligen få känna hjärtsnörp för varann och inse att det verkligen är något speciellt mellan oss, som inte kan bli funnet på så många andra ställen. dessutom passar allt lite för bra ihop för att kunna bara ha skett helt slumpartat. isåfall är slumpen klok och genomtänkt. jag tror på att världssjälen har räknat ut det för oss. om jag tänker på hur jag kände när vi gjorde slut kändes det ju som att det fysiskt fattades något hos mig, kanske var det en faktisk del av mig som försvann när han inte var med mig? skulle jag bli hel i hans sällskap igen?

green room

vaknade med queen's 'love of my life' spelandes i huvudet och har gått runt med 'don't stop me now' som ett ständigt personligt soundtrack genom dagen. är lugnare i tankarna över huvudtaget, även om jag aldrig varit riktigt hispig... det är liksom inte så att jag går och tänker på hur det skulle vara att vara med P eller intill honom eller att jag fantiserar hett om honom hela tiden, det är mer en känsla av att verkligen vilja ha honom. bara ha liksom, som min. det är nog mest det. lite märkligt kanske, men jag tänker på hur det ska gå till att tala om för honom att jag känner för honom fortfarande, hur vi ska börja träffas igen och hur det ska gå. funderar och tänker att han kanske träffar någon annan, räds det... blir direkt lite svartsjuk om han har en ny tjej-vän-kontakt på facebook, blir nojig att han inte vill ha mig trots allt. notera att allt som skrivs om endast äger rum i mitt huvud! galet ju, vet inte hur många timmar jag lagt på tankar kring P, han står nog outstanding för de flesta tankeloopar jag gjort i hela mitt liv...

var hos V på mh en sväng nu i em, började så fundera på att P ska bo där sen när h och e flyttar ut. det är ju sagt från början, och han har ju redan flyttat dit sina saker till vinden.. sen var nästa tanke att jag och V står varann nära, att hon och h är de närmsta jag har nu, och att det snart bara är V kvar. tänkte då att det nog kommer bli en del tid på mh, och det då i samband med P där ledde in mig på tankar att vi kommer att finna varann där igen, på mh. även om allt inte kommer att hända direkt när han kommer hem igen, känns det som att det kommer att bli oundvikligt att vi träffas mycket framöver, med tanke på att han inte bara flyttar in på mh, utan att han faktiskt kommer vara kom-bo med min bästa polare. var kommer jag att hänga? japp, just det. fick en vision att vi satt uppe i gröna rummet och filosoferade och pratade och umgicks, V på sitt rum, och sen inser vi mer och mer att vi vill ha varann igen, och att vi liksom finner varann på nytt där i gröna rummet, på mh. det är ju förstås en tankeskapelse även detta, jag inser ju att det är en härlig verklighetsflykt, en vision, tänk om, tänk om. allt från en sårat (?) hjärta som behöver lite kärlek. eller? behöver jag så desperat kärlek egentligen? känner mig varken speciellt ensam eller oälskad, nästan tvärtom faktiskt. så många som sagt att de inte alls kan förstå att p gjort slut med mig, att de skulle velat vara ihop med mig om de varit p, att det är många som jublar över att jag inte längre är upptagen. känner mig väldigt omtyckt och nöjd faktiskt, så jag tror ändå inte att det är någon desperat flykt efter någon att hålla om.

likväl kom ju tankarna på den största kärleken upp nästan direkt jag släppts fri. vad tyder det på? är det för att allt blir så genomtänkt då: jag har känt att jag inte kände tillräckligt för p utan snarare direkt kom tillbaka till tankarna på P, han har hunnit göra den resa han längtat efter, han har insett att han tyckte om mig mer än han trodde, han kanske kommer tillbaka ett snäpp mognare och mer målmedveten. mh delas av V och P så passande, det kunde ju likaväl varit nån annan som flyttar in när h och e sticker - s, jag(!) eller någon annan. nej istället blir det P som flyttar in med den som jag spenderar mest tid med, det kommer bli väldigt svårt att undvika att träffas mycket alltså. det kommer inte att gå, vi kommer att träffas mycket oavsett vi vill eller inte, styr upp det själva eller inte. är det så det är tänkt, att vi ska ses där och finna varann på nytt? kan mycket väl tro det, även i mina mer skeptiska ögonblick när jag tänker att det inte kommer vara så himlastormande när vi ses igen - tänker ändå att det kommer bli annorlunda när vi umgås via V - vi kommer att komma nära igen, umgås, prata, ha roligt, - vi kommer att komma på varför vi trivdes så bra ihop. jag tror att det är uträknat så - när de nu kommer att bo på mh kommer vi inte att kunna undgå varann, vi kommer inte att ha någon yttre omständighet som gör att vi sällan stöter på varann, vi kommer att ses mycket. sedan är det bara de yttre omständigheterna i form av andra tjejer som kan ställa till det, som gör att det inte är fritt fram för mig...
för jag tror jag vill det. jag tror att det är ödet som har ställt till det såhär perfekt genomtänkt för oss, jag tycker mig kunna se ett tydligt spår som våra liv kan följa, och det leder till gröna rummet...

det som inte är givet är ju om vi båda kommer att ta just den stigen på vårt vindlande purkinjecellsformade livsvägs-träd..

associationer

en vecka har passerat. jag mår under omständigheterna oförskämt bra. har haft en dipp när p tvunget skulle berätta alla detaljer i hur fantastiskt bra det löst sig med hans nya rum, då blev det lite magstarkt. annars är det som förut att tankarna mer går till södra halvklotet än till första långgatan. märkligt. kan inte bestämma mig för om jag tror att det är nåt på riktigt i mitt hjärta för P eller om det bara är en recovery-åtgärd att tänka på honom. hursomhelst gör jag det i alla fall. har läst lite gamla dagboksanteckningar och kommit fram till att det var en känsla aldrig mer upplevd för honom, det är svårt att komma ifrån. hade en intressant notering ifrån sommaren -07 då vi var tillsammans och jag var i ljusdal med h. hade noterat lite olika saker i min omvärld och associerat kring dessa - t.ex en tatuerad ankel med evighetstecknet - en liggande åtta) - associationerna var: 'evighet-tatuering-för alltid-hållbart-svårt att rita-svårt att se från början'. vad säger det mig nu/då? ett tecken på vad jag kände/känner för P för det funderade jag mycket på den sommaren, att det gäller för evigt, är hållbart, men kanske va svårt att se från början, samt att en tatuering gjorde P den hösten. Hm. Nästa bild: Ayer's rock. Associationerna: 'australien-resa-stabilt, står kvar-rött,hett-finns kvar i övrigt kargt landskap'. lite intressant med tanke på att P nu är i nya zeeland på väg till australien, att han är ute på sin drömresa, att jag nu idag associerar/ kan se på vår kärlek som ayer's rock - står kvar, stabilt, rött, hett, och finns kvar i ett i övrigt kargt landskap - dvs mitt hjärta som nu känns som att det bor i ett kargt landskap, och hans kärlek har fått stå i ett blåsigt kargt landskap medan jag var tillsammans med p. sedan har jag alltid haft en slags märklig fascination för ayer's rock även om många sagt att det är överreklamerat att åka dit - en stor röd stenkloss mitt i öknen, men jag har ändå alltid känt att det är något speciellt med den. det är ju bara associationer som man själv givetvis skapar, men det är tankar som mest poppar upp och inte aktivt tänks fram. jag kan ändå se ett mönster i det hela...

kan det vara så att ayer's rock är symbolen för vår kärlek?

the world to a person : 2

kan det vara så att det finns en enda människa som är ens rätta livskamrat?

eller är det godtyckligt, slumpmässigt och relativt kaosartat vem som hamnar med vem? ibland känns det som om det inte alls finns någon tanke bakom, men allra oftast känns det ändå som om allt faller samman på bästa möjliga sätt. ta bara h och e - till synes omaka men nu så tydligt helt fantastiska för varandra. v och km-kan mycket väl bli något där, de har ju också gått runt varandra lite och inte vetat vad de velat, vem som velat vad och vem som varit mest velig. men jag kan lätt se dem ihopi en framtid. och P och jag då - vi som gått nu i ett år och ett par månader utan att vara tillsammans, jag har hunnit bli kär, bli dumpad och hunnit inse att jag egentligen aldrig släppt tankarna på P utan att det hela tiden funnits en glöd där om än väl undanstoppad. jag har känt den, vetat om den men valt att inte lägga märke till den. medan han fått insikter att han ville ha mig och ångrade att han inte sett det medan tid var. och detta har han alltså känt allt starkare undan för undan, som det verkar, med tanke på att han först efter drygt ett år nu vid nyår säger att han älskar mig. det har han ju hållt tyst om länge och först då fick han alltså plötsligt tillräckligt mycket mod innanför västen för att kunna meddela mig detta. det måste alltså vara en riktigt ordentlig känsla även för honom, om han trotsar alla lagar och talar om det för mig när jag är i stabilt (?) förhållande sedan 10 månader... det fick väl bara vara värt det helt enkelt - bära eller brista som man brukar säga...

och det bar ju. jag är påverkad. och givetvis måste jag ju ha den självinsikten att jag förstår att jag nu sitter uppslukad av förhoppningar om ett fb-meddelande från nz tack vare att han sagt att han fortfarande har känslor för mig. hade han aldrig hintat om detta till mig hade det nog inte varit det första jag tänkte på när p dumpade mig. men nu fanns det i bakhuvudet hela tiden och påverkade mig momentant. jag har ju för tusan tänkt dubbelt så mycket på P de senaste 5 dagarna sen det tog slut med p! det är ju inte klokt. tänk om p skulle förstå det, då skulle han nog tycka att jag var en riktig kvacksalvare som sa att han betytt så mycket för mig att jag trott vi skulle gifta oss. men frågan är om jag egentligen i hjärtat velat det, när jag med facit i hand nu tänker på hur jag reagerade när jag kollade gamla bilder på P och mig. det känns alldeles pirrigt i magen när jag ser vissa bilder, hela hans uttryck - riktat mot mig - så het! jag blir alldeles svag av hans blick ibland alltså. så har jag sällan känt när jag tittat på bilder med p, även om jag givetvis sett på dem med kärleks-ögon. det har aldrig varit den värmen och självklara känslan när jag sett på p, vet med mig att jag tänkt att jag inte borde tänka att han inte ser så fin ut, eller att jag känt att jag inte haft så mkt kärlekskänsla som jag borde när jag sett honom på bild. har jag då sett bilder av P vid samma tillfälle har jag reagerat mycket mer med kärlek och pirr som jag skrev ovan. det är stört. för jag vet ju att vackert är det som ses med kärlekens ögon... jag vet att jag kunnat se på bilder av mindre fagra män än p och ändå känt kärlek och omtanke, just för att jag tyckt om personen ifråga. är det då inte märkligt att jag inte känt det med p? kanske borde tolkat mina egna reaktioner bara på en sån sak som att jag faktiskt inte kände tillräckligt? det tillsammans med tendensen att ständigt bli irriterad och inte så glad som jag brukar säger väl mer än nåt annat. har jag varit lite blind?

en tanke som slog mig nu - om det är så att jag har ett intresse i P och vice versa, och jag nu nyss har blivit singel - ligger bollen hos mig eller hos honom? jag vill ju inte spela onödigt svårfångad, sånt där är vi förbi nu tror jag... har spontant tänkt att jag nu väntar mig att han ska komma till mig och efterfråga min kontakt osv, och att han ska visa att han är glad över att jag blivit singel. samtidigt så var ju han den som senast visade att han hade känslor kvar, och jag som tog emot, och därför kanske menar att det nu är min tur att visa om jag är intresserad av honom igen trots allt. han vet ju inte varför p och jag gjort slut eller vem - och kanske inte alls vill ligga på mig och vara ihärdig. han kanske känner att han visat vad han vill och att bollen nu ligger hos mig. attans, det kan mycket väl vara så. jag som tänkt att han skulle höra av sig och undra... men det kan jag ju knappast begära...

och som jag tidigare resonerat, jag vet ju inte vad som skulle hända med mitt hjärta när jag väl träffar honom igen. kanske är det stilla och lugnt och inte alls så intresserat av något mer, eller så blir det bubblande, sprudlande och härligt av att äntligen få vara nära den älskade vännen. det känns som en romantisk film där ingen agerar rationellt utan går efter gamla känslor, kärlek man en gång känt som lever kvar år efter år utan extra bränsle utan att de ens varit i närheten av varandra, bara för att de lever på en gammal känsla, en riktig kärlek som vårdats och frodats i någons hjärta. kan det vara bra, att leva och göda den kärlek som en gång funntis så innerlig inom mig som kanske finns även hos honom, kanske just idag?

vill nog försöka, något intalar mig ju ständigt att det är han som jag är menad för, även i mina lite mindre dramatiska stunder.. ska jag söka honom?