balder

svårtydd. det är du ibland.det är som en berg-och-dalbana. före jul sa du till mig att du tyckte att vi skulle på allvar försöka leta lägenheter nu, och jag blev glad över att du nämnde det, har velat ligga lite lågt med det hela efter tidigare snack. jag vill inte pressa dig och riskera att det blir sämre, alltså har jag kanske varit för tillbakahållen, du undrar om det är för att jag är rädd för vad du ska tycka. och jo, så är det nog. sen tycker jag nog själv att det funkar ok så som vi har det nu, det är ingen panik att vi måste flytta omgående. men visst vore det nice...
nu i början av januari kom en diskussion upp igen, jag hade kollat lgh på nätet och ville visa dig och diskutera. märkte direkt att du undvikande, men låtsades inte om det. efter ett tag kom det på tal och du menar då att du nog känner att det inte är så bråttom trots allt, vi måste nog tänka lite till. men vad fan, ärligt talat, hur ska jag hantera det här egentligen? går inte omkring och funderar över detta, allt annat känns väldigt bra, men det är frustrerande att det ändå ska vara en issue att diskutera. varför måste det till så mycket tid och tankeverksamhet? är det svårt att bara känna att det här är bra, något jag vill ha och inte vara utan, alltså är det givet att vi har en gemensam målsättning över att bo ihop. det verkar som att det krävs mer för din del, jag behöver inte älta så mycket fram och tillbaka, jag bestämmer mig mer för ett om det känns rätt. och med dig känner jag att det är rätt, förutom när du ger mig ångest och hjärtsnörp genom att säga att du måste fundera mera trots 10 månader ihop. då börjar ju jag tänka också, är jag så säker egentligen, behöver jag också fundera, är det här rätt för mig? men inser dock rätt fort att jag inte är så komplicerad, jag vet vad jag vill, jag har sett min vision av oss, och ser dig i min framtid. den förra stora meddelade sig på nyårsnatten med ett jag älskar dig, vilket inte ens berörde mig. jaha, ja det visste jag ju att det skulle komma förr eller senare. hade ju känt det på mig väldigt länge, att det bara var en tidsfråga. men jag bryr mig inte om det nu, för jag har hittat det jag vill ha, DEN jag vill ha. han finns här hos mig, men tydligen ändå inte riktigt till 100%. tråkigt, även om jag inte tänker så mycket på det till vardags. vetskapen finns ändå där, känslan av att vilja ligga lite lågt nu, vänta in honom, hoppas att han snart ska känna sig motiverad. försökte förklara att det viktiga inte är att vi köper en lägenhet ihop, det viktiga är känslan av ett gemensamt mål, en känsla av att det är vi vad som än händer, vi mot alla andra, vi mot framtiden. en lägenhet symboliserar just detta eftersom det är en så stor investering i oss, och det skrämmer dig tydligen. du var efter denna förklaring snabb med att tala om att du absolut har en tanke på att det är vi i framtiden och att du verkligen vill känna för att göra en stor gemensam satsning. sen. inte nu. nu finns fortfarande tvivlen, osäkerheten och rädslan för att det inte kanske blir vi. varför väljer du att tänka så? nu är det du som tänker att det ska ha gått en viss tid innan man kan ta vissa steg, att det inte ska stressas fram. och visst du har rätt, men måste man alltid tänka så mycket? kan man inte bara tillåta sig att känna att det här vill jag inte vara utan!? vid två senare tillfällen, följande dagar var du noga med att understryka att du verkligen ser oss i framtiden, att du ser en satsning för oss i framtiden. men du behöver ändå tid för att verkligen våga ta ett steg till.
jag frågade om det ska bli på det här sättet även i framtiden, vid varje steg vi skulle komma att ta? lång fundering, betänketid, analys om du verkligen helhjärtat vill, men du sa att det inte skulle bli så. har man väl satsat så har man menar du. det låter ju bra, men en lite bränd själ låter inte sig luras. jag skulle kunna bo i detta lilla råtthål flera år med dig om du bara sa att du inte ville nåt hellre än att bo med mig! men det är av någon anledning så svårt för dig, så stor satnsing, att du måste vänta innan du kan säga detta. käraste, jag vill bara vara med dig och känna mig trygg i ditt hjärta, kan du inte ge mig det tillbaka fullt ut, och låta mig slippa denna känslomässiga karusell av kast upp och ner...?