håll ut?

Hade en träff med p i kväll, han var här några timmar. kändes ok, allt rivs upp mer när han är här och vi ses, det är lättare att släppa och stänga av när han är långt borta. dock är det rätt lite känslor som kommer upp trots allt, det är fortfarande inte i närheten av hur det var med P. jag tror att han känner sig mer påverkad än jag, det var han och inte jag som fick tårar i ögonen nu ikväll, det är han som vill beröra och pussa, det är han som är rädd för vad jag tänker och gör. jag är givetvis också berörd och lite rädd för vad han ska säga eller tänka, men samtidigt känner jag mig så luttrad eller oberörd eller vad man nu vill säga, att jag inte är så rädd för att bli chockad. det värsta som kan hända är väl att han redan träffat någon annan eller att han kommit på att jag är avskyvärd. men den p jag känner skulle inte göra någondera. hoppas jag... nej jag är inte så orolig, jag tänker att det kommer att funka bra, att vi förhoppningsvis kan vara vänner och ha en vettig relation till varandra, och det känns bra att tänka så. det var nog inte menat att det skulle bli vi, även om p nästan verkade lite halvsugen på mig ikväll, men det kan ju vara lusten mer än hjärtat som talar för det. jag var inte intresserad alls, det kändes mest som att jag tyckte det var lite mysigt med kramar och lite närhet och prat, men det var inte något upprört hjärta eller alls någon krävande hunger efter honom. skönt. känns som att det jag kommit fram till i mitt eget resonemang står fast även när jag alltså träffar honom.

har inte tänkt lika mycket på P idag, dock gjorde jag det en del nu på kvällen förutom att jag hela dagen haft love of my life och don't stop me now på hjärnan. tomas ledin sjöng en låt som hette håll ut, med textraderna att vintern snart är slut och ljuset är snart här, håll ut, bara några veckor till, livet förändras i april... tror P kommer hem den 23 april... well well... imon är det wgalan och efterfest på mh, kommer att sakna honom där...

genomtänkt slump?

det måste finnas en mening med allt det här. jag vägrar tro att allt händer slumpvis utan någon yttre påverkan, jag tror att det finns en mening. varför skulle annars p göra slut med mig, helt utan tidigare synbar anledning, helt övertygad så till den grad att det inte ens finns något att kämpa för? och varför skulle annars P tala om för mig tydligt och väl att han insett att han älskar mig efter att jag varit i en annan mans förhållande i tio månader? varför skulle han bara ha det behovet, och varför skulle han plågas med och behöva känna det under så lång tid utan att få något för det, och sedan bara bli tvungen att tala om det för mig? om inte för att vi båda skulle få tråna efter varann, jag först innan vi gjorde slut och han sen, när jag funnit en annan och troddes vara förlorad. att vi båda skulle verkligen få känna hjärtsnörp för varann och inse att det verkligen är något speciellt mellan oss, som inte kan bli funnet på så många andra ställen. dessutom passar allt lite för bra ihop för att kunna bara ha skett helt slumpartat. isåfall är slumpen klok och genomtänkt. jag tror på att världssjälen har räknat ut det för oss. om jag tänker på hur jag kände när vi gjorde slut kändes det ju som att det fysiskt fattades något hos mig, kanske var det en faktisk del av mig som försvann när han inte var med mig? skulle jag bli hel i hans sällskap igen?

green room

vaknade med queen's 'love of my life' spelandes i huvudet och har gått runt med 'don't stop me now' som ett ständigt personligt soundtrack genom dagen. är lugnare i tankarna över huvudtaget, även om jag aldrig varit riktigt hispig... det är liksom inte så att jag går och tänker på hur det skulle vara att vara med P eller intill honom eller att jag fantiserar hett om honom hela tiden, det är mer en känsla av att verkligen vilja ha honom. bara ha liksom, som min. det är nog mest det. lite märkligt kanske, men jag tänker på hur det ska gå till att tala om för honom att jag känner för honom fortfarande, hur vi ska börja träffas igen och hur det ska gå. funderar och tänker att han kanske träffar någon annan, räds det... blir direkt lite svartsjuk om han har en ny tjej-vän-kontakt på facebook, blir nojig att han inte vill ha mig trots allt. notera att allt som skrivs om endast äger rum i mitt huvud! galet ju, vet inte hur många timmar jag lagt på tankar kring P, han står nog outstanding för de flesta tankeloopar jag gjort i hela mitt liv...

var hos V på mh en sväng nu i em, började så fundera på att P ska bo där sen när h och e flyttar ut. det är ju sagt från början, och han har ju redan flyttat dit sina saker till vinden.. sen var nästa tanke att jag och V står varann nära, att hon och h är de närmsta jag har nu, och att det snart bara är V kvar. tänkte då att det nog kommer bli en del tid på mh, och det då i samband med P där ledde in mig på tankar att vi kommer att finna varann där igen, på mh. även om allt inte kommer att hända direkt när han kommer hem igen, känns det som att det kommer att bli oundvikligt att vi träffas mycket framöver, med tanke på att han inte bara flyttar in på mh, utan att han faktiskt kommer vara kom-bo med min bästa polare. var kommer jag att hänga? japp, just det. fick en vision att vi satt uppe i gröna rummet och filosoferade och pratade och umgicks, V på sitt rum, och sen inser vi mer och mer att vi vill ha varann igen, och att vi liksom finner varann på nytt där i gröna rummet, på mh. det är ju förstås en tankeskapelse även detta, jag inser ju att det är en härlig verklighetsflykt, en vision, tänk om, tänk om. allt från en sårat (?) hjärta som behöver lite kärlek. eller? behöver jag så desperat kärlek egentligen? känner mig varken speciellt ensam eller oälskad, nästan tvärtom faktiskt. så många som sagt att de inte alls kan förstå att p gjort slut med mig, att de skulle velat vara ihop med mig om de varit p, att det är många som jublar över att jag inte längre är upptagen. känner mig väldigt omtyckt och nöjd faktiskt, så jag tror ändå inte att det är någon desperat flykt efter någon att hålla om.

likväl kom ju tankarna på den största kärleken upp nästan direkt jag släppts fri. vad tyder det på? är det för att allt blir så genomtänkt då: jag har känt att jag inte kände tillräckligt för p utan snarare direkt kom tillbaka till tankarna på P, han har hunnit göra den resa han längtat efter, han har insett att han tyckte om mig mer än han trodde, han kanske kommer tillbaka ett snäpp mognare och mer målmedveten. mh delas av V och P så passande, det kunde ju likaväl varit nån annan som flyttar in när h och e sticker - s, jag(!) eller någon annan. nej istället blir det P som flyttar in med den som jag spenderar mest tid med, det kommer bli väldigt svårt att undvika att träffas mycket alltså. det kommer inte att gå, vi kommer att träffas mycket oavsett vi vill eller inte, styr upp det själva eller inte. är det så det är tänkt, att vi ska ses där och finna varann på nytt? kan mycket väl tro det, även i mina mer skeptiska ögonblick när jag tänker att det inte kommer vara så himlastormande när vi ses igen - tänker ändå att det kommer bli annorlunda när vi umgås via V - vi kommer att komma nära igen, umgås, prata, ha roligt, - vi kommer att komma på varför vi trivdes så bra ihop. jag tror att det är uträknat så - när de nu kommer att bo på mh kommer vi inte att kunna undgå varann, vi kommer inte att ha någon yttre omständighet som gör att vi sällan stöter på varann, vi kommer att ses mycket. sedan är det bara de yttre omständigheterna i form av andra tjejer som kan ställa till det, som gör att det inte är fritt fram för mig...
för jag tror jag vill det. jag tror att det är ödet som har ställt till det såhär perfekt genomtänkt för oss, jag tycker mig kunna se ett tydligt spår som våra liv kan följa, och det leder till gröna rummet...

det som inte är givet är ju om vi båda kommer att ta just den stigen på vårt vindlande purkinjecellsformade livsvägs-träd..

associationer

en vecka har passerat. jag mår under omständigheterna oförskämt bra. har haft en dipp när p tvunget skulle berätta alla detaljer i hur fantastiskt bra det löst sig med hans nya rum, då blev det lite magstarkt. annars är det som förut att tankarna mer går till södra halvklotet än till första långgatan. märkligt. kan inte bestämma mig för om jag tror att det är nåt på riktigt i mitt hjärta för P eller om det bara är en recovery-åtgärd att tänka på honom. hursomhelst gör jag det i alla fall. har läst lite gamla dagboksanteckningar och kommit fram till att det var en känsla aldrig mer upplevd för honom, det är svårt att komma ifrån. hade en intressant notering ifrån sommaren -07 då vi var tillsammans och jag var i ljusdal med h. hade noterat lite olika saker i min omvärld och associerat kring dessa - t.ex en tatuerad ankel med evighetstecknet - en liggande åtta) - associationerna var: 'evighet-tatuering-för alltid-hållbart-svårt att rita-svårt att se från början'. vad säger det mig nu/då? ett tecken på vad jag kände/känner för P för det funderade jag mycket på den sommaren, att det gäller för evigt, är hållbart, men kanske va svårt att se från början, samt att en tatuering gjorde P den hösten. Hm. Nästa bild: Ayer's rock. Associationerna: 'australien-resa-stabilt, står kvar-rött,hett-finns kvar i övrigt kargt landskap'. lite intressant med tanke på att P nu är i nya zeeland på väg till australien, att han är ute på sin drömresa, att jag nu idag associerar/ kan se på vår kärlek som ayer's rock - står kvar, stabilt, rött, hett, och finns kvar i ett i övrigt kargt landskap - dvs mitt hjärta som nu känns som att det bor i ett kargt landskap, och hans kärlek har fått stå i ett blåsigt kargt landskap medan jag var tillsammans med p. sedan har jag alltid haft en slags märklig fascination för ayer's rock även om många sagt att det är överreklamerat att åka dit - en stor röd stenkloss mitt i öknen, men jag har ändå alltid känt att det är något speciellt med den. det är ju bara associationer som man själv givetvis skapar, men det är tankar som mest poppar upp och inte aktivt tänks fram. jag kan ändå se ett mönster i det hela...

kan det vara så att ayer's rock är symbolen för vår kärlek?

the world to a person : 2

kan det vara så att det finns en enda människa som är ens rätta livskamrat?

eller är det godtyckligt, slumpmässigt och relativt kaosartat vem som hamnar med vem? ibland känns det som om det inte alls finns någon tanke bakom, men allra oftast känns det ändå som om allt faller samman på bästa möjliga sätt. ta bara h och e - till synes omaka men nu så tydligt helt fantastiska för varandra. v och km-kan mycket väl bli något där, de har ju också gått runt varandra lite och inte vetat vad de velat, vem som velat vad och vem som varit mest velig. men jag kan lätt se dem ihopi en framtid. och P och jag då - vi som gått nu i ett år och ett par månader utan att vara tillsammans, jag har hunnit bli kär, bli dumpad och hunnit inse att jag egentligen aldrig släppt tankarna på P utan att det hela tiden funnits en glöd där om än väl undanstoppad. jag har känt den, vetat om den men valt att inte lägga märke till den. medan han fått insikter att han ville ha mig och ångrade att han inte sett det medan tid var. och detta har han alltså känt allt starkare undan för undan, som det verkar, med tanke på att han först efter drygt ett år nu vid nyår säger att han älskar mig. det har han ju hållt tyst om länge och först då fick han alltså plötsligt tillräckligt mycket mod innanför västen för att kunna meddela mig detta. det måste alltså vara en riktigt ordentlig känsla även för honom, om han trotsar alla lagar och talar om det för mig när jag är i stabilt (?) förhållande sedan 10 månader... det fick väl bara vara värt det helt enkelt - bära eller brista som man brukar säga...

och det bar ju. jag är påverkad. och givetvis måste jag ju ha den självinsikten att jag förstår att jag nu sitter uppslukad av förhoppningar om ett fb-meddelande från nz tack vare att han sagt att han fortfarande har känslor för mig. hade han aldrig hintat om detta till mig hade det nog inte varit det första jag tänkte på när p dumpade mig. men nu fanns det i bakhuvudet hela tiden och påverkade mig momentant. jag har ju för tusan tänkt dubbelt så mycket på P de senaste 5 dagarna sen det tog slut med p! det är ju inte klokt. tänk om p skulle förstå det, då skulle han nog tycka att jag var en riktig kvacksalvare som sa att han betytt så mycket för mig att jag trott vi skulle gifta oss. men frågan är om jag egentligen i hjärtat velat det, när jag med facit i hand nu tänker på hur jag reagerade när jag kollade gamla bilder på P och mig. det känns alldeles pirrigt i magen när jag ser vissa bilder, hela hans uttryck - riktat mot mig - så het! jag blir alldeles svag av hans blick ibland alltså. så har jag sällan känt när jag tittat på bilder med p, även om jag givetvis sett på dem med kärleks-ögon. det har aldrig varit den värmen och självklara känslan när jag sett på p, vet med mig att jag tänkt att jag inte borde tänka att han inte ser så fin ut, eller att jag känt att jag inte haft så mkt kärlekskänsla som jag borde när jag sett honom på bild. har jag då sett bilder av P vid samma tillfälle har jag reagerat mycket mer med kärlek och pirr som jag skrev ovan. det är stört. för jag vet ju att vackert är det som ses med kärlekens ögon... jag vet att jag kunnat se på bilder av mindre fagra män än p och ändå känt kärlek och omtanke, just för att jag tyckt om personen ifråga. är det då inte märkligt att jag inte känt det med p? kanske borde tolkat mina egna reaktioner bara på en sån sak som att jag faktiskt inte kände tillräckligt? det tillsammans med tendensen att ständigt bli irriterad och inte så glad som jag brukar säger väl mer än nåt annat. har jag varit lite blind?

en tanke som slog mig nu - om det är så att jag har ett intresse i P och vice versa, och jag nu nyss har blivit singel - ligger bollen hos mig eller hos honom? jag vill ju inte spela onödigt svårfångad, sånt där är vi förbi nu tror jag... har spontant tänkt att jag nu väntar mig att han ska komma till mig och efterfråga min kontakt osv, och att han ska visa att han är glad över att jag blivit singel. samtidigt så var ju han den som senast visade att han hade känslor kvar, och jag som tog emot, och därför kanske menar att det nu är min tur att visa om jag är intresserad av honom igen trots allt. han vet ju inte varför p och jag gjort slut eller vem - och kanske inte alls vill ligga på mig och vara ihärdig. han kanske känner att han visat vad han vill och att bollen nu ligger hos mig. attans, det kan mycket väl vara så. jag som tänkt att han skulle höra av sig och undra... men det kan jag ju knappast begära...

och som jag tidigare resonerat, jag vet ju inte vad som skulle hända med mitt hjärta när jag väl träffar honom igen. kanske är det stilla och lugnt och inte alls så intresserat av något mer, eller så blir det bubblande, sprudlande och härligt av att äntligen få vara nära den älskade vännen. det känns som en romantisk film där ingen agerar rationellt utan går efter gamla känslor, kärlek man en gång känt som lever kvar år efter år utan extra bränsle utan att de ens varit i närheten av varandra, bara för att de lever på en gammal känsla, en riktig kärlek som vårdats och frodats i någons hjärta. kan det vara bra, att leva och göda den kärlek som en gång funntis så innerlig inom mig som kanske finns även hos honom, kanske just idag?

vill nog försöka, något intalar mig ju ständigt att det är han som jag är menad för, även i mina lite mindre dramatiska stunder.. ska jag söka honom?

tankekaos

vet inte vad hjärnan håller på med, den är i nåt slags konstig fas där allt bara snurrar runt och är allmänt ostrukturerat. när jag tänker logiskt i en viss bana är det inte så svårt att se klart, men all tid som jag inte anstränger mig för att skärpa mig är det bara en enda röra. låtar växlas i hjärnan som en annan jukebox, don't stop me now varvas med love of my life, och hela tiden med en bild på ericsson på näthinnan. vet inte vad jag håller på med riktigt, vet ju inte alls vad som är i görningen mer än att jag är spänd och förväntansfull och vill att han ska komma hem snart! om typ två veckor hade varit bra mycket bättre än om typ två månader... vill nu bara ha lite klarhet och i så fall ännu mera lugn, för just nu är jag lugn samtidigt allt bara trasslar. stunder då jag tänker att jag ska tänka i nya banor och se framåt istället för bakåt varvas med att vilja skicka youtube-länken till Love of my life - Queen (live'82) till patrik.

ska sova nu och se om klarheten kommer över mig i drömmen.

queen vs king

har tänkt mycket idag, kan inte fokusera på nåt annat än mina snurrande och förvirrade tankar om pojkar på p. mest går tankarna till den första och inte den senaste, känns fult men är sant. den senare var här igår och förundrades väl över mitt snabba återhämtande men jag kan inte förklara det. tänker idag alltså mest på den första, den största. han är den största kärleken i mitt liv, det jag undrar nu är om mitt hjärta spelar mig ett spratt och tar mig tillbaka till honom i tankarna utan att det är befogat. känner att jag inte är helt säker på hur jag skulle känna om jag träffade honom nu, och jag kommer ju inte att träffa honom förrän om 3 månader eller nåt. han är ju inte hemma och mycket kan ju hända tills dess och då. ska jag gå runt och vara lite kär på distans, allt grundat på tidigare erfarenheter och känslor som nu tillåts bubbla upp igen. har jag kanske hela tiden egentligen känt dem men inte låtit dem komma fram? isåfall kanske det inte är så konstigt att jag nu känner så här igen, men det är ändå lite märkligt - hur kan mitt hjärta vara så lugnt över petrus och redan inriktat på patrik? det är ju inte riktigt vettigt, och jag undrar ju om det är klokt av mig att hoppas på patrik nu när jag inte kan veta något alls på flera månader? kan jag tänka att han nog är the one eftersom jag hanterat allt på detta viset. eller så är det bara en försvarsmekanism över hur att hantera petrus.
men det poppar hela tiden upp saker som påminner om patrik, sånger i min hjärna kommer upp som inte får mig att associera till något annat än honom. queen's 'don't stop me now' spelades upp inom mig nyss, helt utan anledning mitt när jag satt med endodontiboken. det får mig att tänka på patrik för att han är en kopia av f. mercury, för att vi tusen gånger tokdansat till den på munhålan, för att vi satt i min soffa och lyssnade på queen på youtube en av de mest plågsamma sista gångerna vi var intill varann. då kunde våra kroppar inte hålla sig ifrån varann, det var elektriskt och hett, något som inte alls kändes igår med petrus, han frågade om jag ville pussas, började ta mig i håret och pratade om sex, men jag var helt ointresserad. det klart att det är skönt att hålla om varann, men det var liksom inget mer. jag kände inget behov av att ha mer, att pussa honom, jag ville bara klappa honom lite ömt men inte mer. självklart är ju inte alla känslor borta men jag känner att de är starkt försvagade. och poängen är nog att jag faktiskt klarar att leva som jag intalar mig att göra - att tänka att jag ska gå vidare, se att det inte var meningen att det skulle bli vi, se att det ska vara något annat, se att jag själv kanske tänkt att det inte var så bra heller, att jag inte varit så förälskad i honom som jag var med patrik, att det kanske mer var så att det passade in i mitt liv då för ett år sen, jag behövde någon som kunde säga att han ville vara med mig och våga satsa med mig. det gjorde han och det var just vad jag saknat från patrik och var så svulten på. och att jag nu alltså kan stilla mig med tankarna att det är såhär det ska vara, och mitt hjärta är lugnt över det beslutet - det säger mig bara att det inte var petrus jag skulle ha.
kanske skulle det till för att patrik skulle få en ordentlig tankeställare för att våga ta ställning och erkänna sina känslor och känna att han verkligen vill ha mig, kanske för att jag också skulle få lite tid ifrån patrik och inte vara fast i de tankar jag hade då. kanske. kanske var det bara en bricka i det stora livsspelet som ska följas av något helt nytt, kanske var det ett sätt att få oss att hitta tillbaka till varann, att hitta det som är rätt. eller så är det bara såhär livet är. men jag är övertygad om att det finns en mening med det hela.

när jag tänker på det känns det lite som att det bästa har hänt - jag har fått en tankeställare över vad jag egentligen kan och vill känna, patrik likaså, han är ute och reser och får det behovet stillat medan han får växa upp lite. allt medan han blir äldre och mer insiktsfull och har haft tid att vara flummig, ragga, ligga runt och vara hetast på festen, fri. men nu får jag några månader på mig att officiellt återhämta mig, patrik får tid att tänka och sen när vi ses - om vi då känner något för varandra så känns det som att allt kommer att bli som om det var skrivet i stjärnorna. om vi inte känner något för varann när han kommer hem var det nog inte tänkt att vi skulle vara vi trots allt och då vet vi ju det åtminstone och behöver inte tänka mer på det varken han eller jag. det är så det måste bli. ska det bli vi så blir det vi, det var ju så jag försökte tänka redan från den dagen jag förstod att det var slut. kanske är det så att han är min kung så blir jag hans queen.

bearbetning

har tänkt mycket, resonerar fram och tillbaka och funderar. fortfarande förundrande lugn och stillsam i hjärtat, jag som var rädd att hamna i tre månaders konvalescent-fas igen... men inte alls, det känns nästan som att tre dagar gett mig samma lugn och möjlighet att tänka rationellt. petrus var här nu ikväll, det blev en del prat. bra fast lite skumt stundtals, man försöker återge vad man känner och tänker, bolla, fundera och analysera en del och bara hantera en del. det känns som att han verkligen kände att jag var lugn och samlad över alltihop, verkade lite förvånad över det och undrade nog om det var sant att jag kunde gå från att ha känt att det här var killen jag kanske skulle komma att gifta mig med, till att vara såhär sansad över det tre dagar efteråt. vet inte själv riktigt svaret, försökte förklara för honom att min hjärna kanske bearbetat det hela undermedvetet i den månad som jag känt att han varit olik sig och därför redan var lite förberedd. vet inte annars, vill ändå inte tro att jag hade så lite känslor nu i jämförelse med andra p nu igen, kan ju bara jämföra med honom. tror att jag haft mer känslor för petrus än det nu verkar, men att jag på något sätt ändå redan har bearbetat förlusten av honom och känner att det nog är rätt beslut ändå om det nu är så man vill ha det. jag hade ju inte själv gjort slut, verkligen inte, men tankar har ju ändå funnits under tiden, tankar som kanske undergrävt vårt förhållande och kanske gett en känsla även till honom som har gjort att det blivit sämre. tror att petrus vill att jag skulle ta det hårdare, han verkar lite fundersam över att jag redan verkar ta det så rationellt, och sa att sånt här tar mycket längre tid för honom osv.. känns lite hemskt, jag har ju också varit i situationen där jag behövt flera månader för att återkomma upp på banan, och i jämförelse med nu så finns det ju inga likheter. det känns fult på nåt sätt att det gått så lätt hittills, men det är ju så det är bara, inget jag strävat efter att få. jag kan ju inte hjälpa att det går lättare än jag vågat hoppas att tänka logiskt och rationellt, att jag redan kan se att vi kanske då inte var som gjorda för varann. kan ju inte känna i närheten av känslan jag hade för patrik att det är en brist på just den människan som är problemet. då kände jag ju att hela min person, mitt hjärta, min hjärna, allt bara skrek NEJ! till att inte vara med honom. jag trodde ju då att jag brukade kunna lita på hjärtats intuition vad som är rätt väg att gå, men då sa ju hjärtat så extremt tydligt nej. nu har ju hjärtat varit lugnt, i exakt samma situation. det kan ju inte betyda något annat än att det här är rätt, beslutet är riktigt, det känns lugnt i hjärtat. då däremot, det var ju rena fysiska tortyren, hela kroppen värkte ju. ju mer jag tänker på det känns det som att patrik och jag verkligen hade något extraordinärt. vi hade ju båda stor ångest över att inte vara intill varann, och det har ju speglat sig ända till för ett par veckor sedan då vi sågs och pratade. det kändes ju då också, det är nåt mellan oss. hanna sa, som svar på att jag tänkt på patrik en del det senaste, att hon förstått att han ju fortfarande tänker rätt mycket på mig. han hade sagt till henne att han nu inte fattade hur han tänkte när han slutade vara ihop med mig. hanna sa då lite tröstande att jo, men nu är det ju som det är (att jag var med petrus), och det finns ju många andra tjejer som är bra... han verkade inte tycka som hon, och sa följande: "jag har tänkt så här, att kvinnor dör när de är 83 och män när de är 79, så när petrus dör finns det fortfarande 4 år för mig kvar med malin". det fick mina ögon att svämma över, och hannas också nu när hon berättade det. när jag sa det till mamma så började hon också gråta. helt sjukt, det är nog det finaste någon sagt. att han tänkt så långt, att kunna resonera så, det måste vara något extraordinärt för en kille som säkert skulle få vilken tjej han vill i, som har mycket om sig och kring sig, som är 24 år och som nu är på backpacker-uppehåll från skolan... det är inte nåt man tänker i första taget som jag ser det, och det gav mig verkligen stora tårar. vilket jäkla uttalande, som dessutom fick både hanna och mamma i tårar på en sekund!
vet inte hur det skulle kunna bli med oss, om det finns möjligheter att hitta varann igen, det har ju hänt mycket sedan sist. undrar hur det skulle bli med petrus och alla gemensamma vänner, men egentligen bryr man ju sig inte om det alls om man själv tycker att det är rätt. ibland känner jag verkligen att det är rätt med patrik, men jag vet inte hur mycket det är gamla minnen och meriter.. vet bara hur jag kände, det kanske inte är representativt. km hade ju sagt till vickan att det var bra att jag var singel, men inte för hans skull utan han tänkte på nån annan. kan det vara patrik kanske? km sade ju till mig senast 31 januari efter hannas fest då jag och patrik dansade mycket, att jag ju borde vara med patrik istället, att jag borde dumpa den jag hade eller något i den stilen. lilla patrik stackarn, han bara stod där bredvid när km sa det till mig och tänkte väl att det var sant men att det inte var så lätt för honom att säga något, jag hade ju pojkvän.. då delade ju han och jag en taxi, han skulle inte egentligen åt guldheden, men ville ändå följa mig hem, han följde mig nästan till porten. sen stod vi där och pratade, om hans resa osv, och jag såg att han ville ha något mer, och jag kände att jag ville ge något mer men jag skulle ju aldrig gjort något när jag var med petrus. jag såg liksom hans blick, lite plågad, lite öm, han ville hålla om mig gång på gång, han var nog inte långt ifrån att pussa mig. tusan alltså, ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag bara att han ska komma hem från NZ och ta mig med storm! måtte han inte hitta alltför många galna backpacker-brudar att ligga med, och måtte han komma hem singel och frisk... han sa ju det när jag förmanade honom att 'ta det försiktigt' att hans morfar kommenterat liknande att 'om du ska vara med tjejer så se till att du gör det vettigt' eller nåt i den stilen. jag hoppas verkligen han tänker till, även om inte jag kommer att komma i närheten så för hans egen skull. bryr ju mig om den filuren. tror ibland att han är min lobster..
dagdrömmarna svävar alldeles tydligt iväg så högt himlen tillåter, jag hoppas att det inte är naivt och blåögt av mig, jag utsätter mig för fantasins faror när jag tillåter tankarna att löpa fritt... men jag är inte mer än människa, och detta är inget jag egentligen frammanat, det kommer liksom av sig självt.. det är så många som fört honom på tal det senaste, mamma, carolin, km, erika, hanna, vickan - p3 pratade om melodikrysset, p3 spelade timo räisänens 'about you' som jag haft som den låt som säger mest om patrik för mig. det var en gång i höstas när jag hörde denna och lyssnade på texten som det bara slog mig att det måste vara så han känt angående mig, med tanke på vad han sagt och gjort de senaste månaderna.

"can we bring yesterday back around, cause i know how feel about you now. i was dumb, i was wrong, i let you down, but i know i feel about you now. all that it takes - one more chance - give me tonight and i'll show you.. not a day pass me by that i don't think about you. and there's no moving on cause i know that you're the one, and i can't live without you."

detta känns så talande för hur han uttryckt sig, allt från my door is still open, om det skulle visa sig att petrus är ett riktigt svin så finns jag här, du är så sjukt snygg malin!, jag älskar dig Malin!, det klart jag följer dig hem, betalar taxin, följer mig till dörren, står och ser ut att vilja pussa mig vilken sekund som helst, för att sen gå hem till johan i kallebäck.. km's upprepade uppmaningar till mig att ta patrik, att han vill ha mig, att dumpa petrus.
plus att jag tycker att låten och musiken är så mycket patrik som det kan bli, jag kan riktigt se honom dansa loss till timo..

kommer det bli vi?

Slut. Det är slut. idag fredag, har det gått tre dagar sedan Petrus släppte bomben. nog för att jag märkt att allt inte varit helt som vanligt de senaste veckorna, och visst har vi återigen diskuterat lägenhetsfrågan. men inte trodde väl jag att det skulle bära med sig ett bryt? i mitt resonemang har jag visst stundtals undrat och tvivlat - är det här rätt? ska man inte vara mer säker än han varit med lägenheter osv? ska man inte kunna lita på känslan för varann tillräckligt mycket för att kunna satsa på en gemensam framtid? jag har alltså inte tänkt i banor av att göra slut, det har inte funnits på kartan. jag har ju tänkt att det är han som är Han, att det är mannen jag ska vara med, att det är vad jag vill ha. visst, jag har irritirerat mig ibland, oftare än jag skulle önska, men jag har ändå haft grundtanken att det är honom jag vill ha. Jag har inte låtit mig skrämmas av känslan av att det är jobbigt att dela 22m2, det får funka, det är ju vi. men du tänker inte som jag. du vill göra slut, du har inte längre den rätta känslan. det är något som fattas i dina känslor för mig, något som tydligen funnits innan eftersom du märker att det nu fattas. du vil alltså rakt upp och ner göra slut, ingen diskussion, något vi kan prata om, ändra på, justera, fixa till. slut. bara så. jaha, vad säger man? jag kände på mig när du kom hit att något var på gång, fruktade på något sätt det du skulle säga, blev inte förvånad. inte där just då eftersom min intuition gav mig vibbarna att det var nåt i görningen, att det kunde vara Det. men förvånad i det stora perspektivet, jag trodde inte det om dig. faktiskt trodde jag att du skulle vara mer resonabel, mer rimlig i dina steg. men jag kan givetvis samtidigt förstå dig, har du tänkt igenom detta nu ett tag så klart att allt är klarnat i din hjärna. det känns bara orättvist att jag inte får vara med och bestämma när det gäller mitt liv också...=S



Så - vad känner jag nu? Konstigt nog är jag lugn. känner att jag inte riktigt vågar erkänna hur jag känner eftersom det ju är förväntat att hjärtat ska kännas krossat och förstört. det gör det ju till viss del, något sånt här glider ju inte förbi utan många tårar. men hittills förvånansvärt få. har redan lätt att tänka logiskt och ödesrelaterat - var det inte bättre än så var det ju inget att hålla sig kvar vid, och om han inte kände mer för mig är han inte värd mina känslor. sånt försökte jag intala mig i flera månader ju med patrik utan framgång, och vid det uppbrottet var jag ju helt förstörd verkligen. undrar då om det egentligen var så att jag själv också var lite less på oss, dvs mig och petrus? hade mina irritationskänslor gett en tagg i min egen känsla också? hade jag redan egentligen tröttnat på att förklara tusen saker, att argumentera emot eller försvara? så lugn och tålmodig som jag alltid var med patrik har jag bara varit med petrus första tiden, sen har jag nästan inte velat erkänna hur mycket jag kunde störa mig på. faktiskt. det var flera gånger som jag kände mig glad och uppåt när vi sågs, men efter en stund ihop var jag längre ner och mer irritabel än jag är van vid att vara. detta har jag ju varit medveten om länge, men velat bortse ifrån. frågan är om detta redan lagts in i mig så att jag därför direkt kan plocka fram det och tänka och känna att jag nog egentligen inte var så nöjd själv som jag trodde? kanske. tänker på patrik, att han ju vid efterfesten på munhålan efter hannas födelsedagsfest, var vid min sida i princip hela tiden. när jag gått fram till honom och hälsat och därefter var vi ihop hela tiden. dansade (så roligt!), pratade och skojade. det är roligt med honom. det är roligt att dansa, prata, diskutera, sjunga, allt. det var faktiskt inte lika kul med petrus. och dessutom får jag rannsaka mig själv så mycket som att säga att jag tycker att petrus inte är tillräckligt bright alla gånger. jättebra tänkare, logisk osv, men ingen direkt som jag såg upp till på det sättet. jag trodde först att han var mycket mer kunnig och allmänbildad, för det låter ju så bra det han säger, men sen inser man att det inte finns så mycket bakom alla uttalanden och att han inte vet så mycket. jag vinner stort över honom i TP, där patrik ger mig en ordentlig match.. självklart mäts inte kärlek i TP-pluppar, utan i något helt annat, men nånstans finns ändå tanken att det inte tilltalar mig sinnesmässigt att få förklara enkla ord, sammanhang och fakta för den man vill hålla högst. sorry, det är den bistra sanningen, jag behöver en större intellektuell utmaning. hade inte tänkt det så uttalat själv, men när carolin var här igår sa hon direkt detta och att hon tyckte jag skulle bli ihop med patrik igen. hon tyckte om honom och sa att han var en jäkligt intelligent kille... inser mer och mer att det var mycket det som fattades med petrus. mamma sa likadant när jag lade fram detta för henne - ja jag tycker ni skulle bli ihop igen, jag tyckte så himla bra om patrik. så smart och gullig osv, och hon tror att vi egentligen har velat ha varandra hela tiden men liksom gått om varann. hon menar att en skillnad är att patrik - lite yngre, lite försiktigare - verkligen väntade med att säga något som "jag älskar dig" tills han verkligen menade det (hrm, nyår, hrm), medan petrus ju sa det väldigt tidigt, till och med hintade det innan han sa det och kanske egentligen hundra procent menade det, kanske för att han mer gärna kanske verkligen ville säga det.

ja det finns mycket att fundera över och det är ju långt ifrån färdigbearbetat än, men jag känner allt mer och mer att det nog egentligen krävs mer än det jag kunde få av petrus. dels tror jag att vi inte hade tillräckligt kul, han ville sällan unna sig något och var mer torr jämfört med patrik, och dels kände jag mig nog inte tillräckligt intellektuellt stimulerad på alla plan. jag tror att om jag verkligen tänker efter så har jag hela tiden känt och vetat att det inte varit likadan känsla som med patrik. det var en väldigt stor känsla, helt klart, men inte lika explosiv och enorm. jag hade verkligen känslor för petrus, mycket och tidigt, och detta övergick ju mycket i att jag kände att han var någon som ville satsa på ett ordentligt förhållande. jag var ju suktande efter just det efter mitt hjärtslitande ppbrott med den andra, så det kanske förblindade mig lite. jag har ju känt att det inte varit lika intensivt, inte lika stormande känslofyllt som med patrik, och när jag läser det som jag kände för honom genom hela tiden vi var tillsammans, så var det intensivt och riktigt på ett helt annat sätt. faktiskt. nu är jag ju bara 3 dagar efter att petrus gjort slut med mig så det är faktiskt befogat att jämföra hur jag känner nu med hur jag kände efter slut med patrik. och det finns ju ingen likhet. jag känner ju mig lugn och resonabel nu, tänker framåt och bakåt och tänker logiskt. med patrik var jag ju helt ur gängorna, jag kände ju verkligen att jag förlorat en tvillingsjäl - för att citera mig själv: "mitt hjärta säger mig att ditt hjärta känner som mitt? för det känner jag faktiskt, jag tror mig känna dig by heart - våghalsigt jag vet. vill helst av allt ställa mig på din tröskel och säga att jag mår dåligt utan dig. att jag inte kan fungera med dig på avstånd. att jag vill vara med dig, utan löften, utan hinder, bara för att vi inte kan vara utan varandra. " så känner jag inte just nu för petrus, inte ens lite. jag känner att det är tråkigt att ha blivit sårad och dumpad, men det känns mer som en törn för självförtroendet än ett våld mot hela min existens som det var med patrik där jag ju med hela min fysik reagerade fruktansvärt hårt. jag kände ju att vi var tvungna att vara nära och tillsammans, jag var helt förstörd av att inte ha hans närhet. jag känner inte så nu, saknar honom knappt - det känns helt sjukt att det är så men så är det. jag kan ju inte tvinga fram känslor bara för att det borde vara så. jag känner ingen fysisk stor förlust av en människa, jag känner inte det känslomässigt heller. känner mig mest rationell. frågan är då hur kär jag egentligen var? det kanske inte fanns så mycket som jag trodde och intalade mig? det kanske var i min fantasi att han vore en lämplig man som ville samma sak? jag kan erkänna lätt att jag var mer kär i Patrik. det var på ett helt annat sätt - det var en fysisk, stor och innerlig kärlek där jag bara kunde rada upp goda egenskaper för att jag ville säga det till honom, allt var större. jag inser det nu, mer och mer. Börjar tänka och fantisera, kanske kommer vi att träffas igen? vem vet, stundtals känner jag mig nästan intresserad av att börja dejta honom igen, om han nu samlat sig såpass att han kan tänka sig något riktigt med mig. han är mer tvillingsjäl för mig, frågan är om han är min riktiga tvillingsjäl. det visar sig.