gör vad du vill och blomma ut

nyss hemkommen från en andra träff med b. för en vecka sedan var vi på sushi-picnic vid havet i björlanda, ikväll var vi i fiskebäck och tog ett kvällsdopp.
och jag har nu pirr i magen. det är lite ovan känsla, att känna så utan att knappt rört vid varandra. men nice! vet inte vad det är egentligen, vi har inte sagt nåt alls om oss, bara att vi ska höras. och det var mysigt ändå där ute på klipporna, både förra och framförallt denna gången. det har liksom varit ingenting men idag ändå nåt. det har varit mer lång ögonkontakt idag, sådär så att båda verkligen håller blicken när vi pratat, annars har det inte varit så att vi aktivt tittat på varann när vi pratat. men det är ändå intressant när man liksom lägger märke till nåns blick, att den liksom hålls kvar - ömsesidigt. skön blick. och lite halvspontana ihopstötningar blev det också, lite komiskt det där, men det är ju så det blir när båda kanske vill närma sig lite men inte fullt ut vågar ta fysisk kontakt. helt plötsligt har båda flyttat sig på filten... =)

men som sagt, något fysiskt har inte hänt. och jag tror att det är bra! det är ju rätt gött på nåt sätt att få ha pirret, undringarna, känslan av att vilja röra vid men inte vågar, blicken som klistrad på de vackra händerna, önskan att de ska röra vid mig. det är nyttigt att ha detta händelseförlopp istället för det som annars varit det klassiska för mig: fest, ragg, hångel, sex, förhållande. istället ta det som dejter där inget händer förutom inom en, en känsla som rotas och sätter sig istället för att bygga på nåt man skapade när man var påverkad av hjärnförblindande substanser... kanske är det ett bättre sätt, vet inte än. men det är definitivt värt att prova. och det känns lite komiskt att han ju också hållt sig avvaktande men ändå visat att han har nåt intresse, med tanke på lite av det cb och cg sagt. cb har ju sagt att han haft en del tjejer på g men oseriöst efter det långa "ordentliga" förhållandet, och cg sa ju att han var en player. det är inte de vibbarna jag fått, och hade det varit så att han ville playa mig skulle han väl inte hålla sig borta utan ha försökt nåt vid det här laget? jag menar, det är ju onödigt att lägga två hela kvällar på prat om han bara vill ha nån i säng? visst, han kan vara långsökt, men samtidigt hade ju hans kompis c sagt att om han nu ska satsa på nån av cb's kompisar så har han ju bara en chans, och att det inte är aktuellt att bara strula till det utan göra det ordentligt om han verkligen är intresserad. jag vet ju inte nu hur intresserad han egentligen är, men lite verkar han allt. han skulle ju inte annars lägga de här timmarna av rent småprat bara om han inte trivts.

det känns bra med honom, jag känner mig glad och positiv, och lite sugen på honom. det är intressant att liksom ligga bredvid på en filt och gärna vilja känna hans händer på mig eller vilja ta i hans hår eller känna på hans arm, men inte våga helt enkelt. känner att jag nog ändå är beredd att satsa lite självbevarelsedrift på att faktiskt våga chansa lite med honom. man kan inte gå omkring och inte spela med något och tro att man då ska vinna nåt. jag måste ju satsa om jag ska kunna vinna. den ständiga frågan sen är ju alltid - vad vill han? vad vill jag? vad är ok, på vilken nivå är vi, kan jag bli för på eller av för vårt bästa eller kommer det bara att bli som det blir? riskerar jag att tappa honom om jag nu skulle säga att jag gärna skulle träffa honom igen? är det att vara för på? alltid svårt att veta. för även om jag vet att man måste spela ett högt spel för att ha chans att vinna, vet jag ju att det lätt kan bli för mycket om nån är mer på än den andra, och det blir en press på den som visar minst intresse. har ju själv varit den som blivit pressad och av pga det. å andra sidan, då kanske det är i ett läge där det aldrig skulle bli något i alla fall... som med tidigare dejten d, jag var ju inte sugen på honom alls. det blev ju lite märkligt att vi hånglade en del iaf, urk, men det var ju för att han var rätt på och såg till att det blev så. jag skulle idag spontant själv velat pussa b, den känslan hade jag aldrig med d. det säger ju allt.

men i det här läget, det känns som att vi båda har ett intresse nu, större efter idag jämfört med efter förra gången, men ingen av oss vågade sig på att närma sig den andra nåt vidare. jag gjorde det inte för att jag inte riktigt vågade, var det samma anledning för honom? jag känner mig pirrig i magen nu, gör han det också? är han liksom jag lite försiktig för att man hoppas och tror att det kan bli något bra av det här? jag känner att vi kan ha en hel del gemensamt, värderingar och tycke om saker och ting, han verkar bra och framåt, med lite action. utan att vara helt utan grundtrygghet, han verkar stabil och vet vad han vill om än lite rastlös med jobb. men han uttrycker ju tydligt att han vill ha en flickvän att bo och leva med, även om han inte vill låta som att det är avgörande. jag är ju ganska känslig för detaljer och jag tänkte särskilt på det när vi pratade om lägenhetsköp. jag hade kollat på en idag, och vi pratade mycket om det i allmänhet och om egna planer i synnerhet. jag hade ju låtit förstå att jag var ute efter en lgh att känna att jag kan vara ordentligt hemma i, och han verkade vara av precis samma åsikt - nästa flytt kommer att vara ett tag. tror nog att vi tänkte ungefär samma sak - nästa gång jag flyttar vill jag flytta in med någon i en lgh att gemensamt dela. fast det var det ingen av oss som sa uttryckligen egentligen. men sen frågade han väldigt tydligt om jag liksom var helt beslutad att köpa en lägenhet nu i sommar, och tanken som då slog mig var ju att han liksom ville veta om det var så jag absolut skulle göra eller om jag vore öppen för att vänta ett tag och se vad som dyker up...=) jag var då tydlig (hoppas jag) med att jag inte alls var beslutad att köpa nåt nu utan snarare mest ville vara ute i god tid och spana för att slippa eventuella måste-beslut när jag åker ut ur studentlgh... men att jag helst vill hitta en lgh som man verkligen blir kär i (som han sa) och verkligen vill ha och vara i ett bra tag. var det verkligen bara lägenheter vi pratade om i de meningarna...? ;)

Vet inte om det är jag som övertolkar men jag tror ändå inte det, det kändes som att vi verkligen var inne på samma tankebanor. han pratade förvånansvärt mycket om att han ville hitta en lgh som han verkligen var kär i, för att sen helst följas av husköp, och att han ville göra detta gärna med en flickvän i sammanhanget... utan att verka desperat vill jag tillägga, det var inte alls nåt jag kände att han var. bara vettig och som jag, så har ju jag också tänkt, men det är ju inget man säger till alla. jag har ju i mina filosofier tänkt att jag kanske ska ligga lågt med lgh-köp, för tänk om jag träffar nån och det känns bra, då kanske vi vill köpa en ihop istället? för det vore ju det bästa alla gånger! tänk vad mycket mer man skulle kunna få om man var två... men jag har inte riktigt tillåtit mig att tänka så, ens för mig själv, för tänk om det aldrig blir så? då står man där med skägget i brevlådan... dock ingen panik ännu, men på sikt kan jag ändå tänka så.

det är alltså, om jag tänker och observerar saker och ting rätt, nåt i våra tankar som samstämmer, nåt i våra drömmar som låter likt, nåt mellan oss som kanske är lite mer än bara en trevlig kompisträff. om jag då tänker rätt med vad jag hört från cb osv, är han kanske aktivt avvaktande, bara för att inte gå in och strula till det alltför mycket alltför fort, utan att han vill testa och se vad det kan vara eller bli. hm. tror att det är så, men jag vet ju förstås inte mer än vad jag själv tänker och känner. och jag känner mig pirrig, jag tänker på honom, skulle vilja träffa honom mer nu snart, definitivt innan han åker om en vecka och är borta i 18 dagar. skulle jag kunna höra av mig till honom och säga bara; jag vill träffa dig igen! eller är det att vara för på? och - om jag gör det, kommer det då att vara skumt nästa gång vi förhoppningsvis ses? kommer det att ligga an på mig att närma mig honom då eller? inte för att det skulle vara väldigt svårt, men ändå? är det underförstått att jag är redo att ta det till en annan nivå om jag skriver nåt sånt? eller kan det bli lite förlösande för oss båda att faktiskt göra nåt fysiskt? och förresten, varför fäster jag mig så vid det fysiska och dess vara eller icke vara? det är nog dels en vana att det alltid brukar redan vara där när jag går på dejter, alt inte känns som ett behov vid dejter, och dels en vilja att faktiskt komma honom lite närmre rent fysiskt. men det är ju också intressant, att jag är så ovan vid denna ordningen att det liksom känns lite svårhanterat! men faktum är ju att jag inte vet riktigt vad som gäller i en situation som denna. vad förväntas av oss? av mig, av honom? om vi nu går på en tredje dejt utan att ha gjort nåt mer än kramas hejdå, men ändå vill träffas igen, är det inte då läge för nåt mer snart? hur många dejter kan man gå på utan att göra nåt fysiskt, men ändå mena att det är nåt kärleksmässigt man är ute efter och inte bara en trevlig vän? det är ju skumt om man inte vågar/vill göra nåt fysiskt närmande men ändå efterfrågar nya dejter, det kan ju inte pågå så länge tycker man. men jag vet ju inte!
haha, lite komiskt nästan. klassiskt att både v och cb är bortresta och h är i flyttartagen. typiskt när man behöver nån att bolla med.. men men..

jag får helt enkelt klura själv. skulle jag prata med pappa skulle det kännas självklart att jag ska höra av mig om det är vad jag vill, "blir han skrämd så är han inte tillräckligt intresserad" vilket jag ju helt håller med om. de gångerna jag skrämts av att nån varit på har jag ju verkligen inte varit intresserad själv, och det tror jag inte skulle förändrats nämnvärt om han varit mindre på heller. antingen är man intresserad eller inte, egentligen är det då bara en tidsfråga innan man fattar det. och egentligen, ju förr desto bättre. backar han av ett lite mer utlämnande sms kanske det inte var meningen trots allt... men jag kanske skulle våga skicka ett imorgon, jag känner att jag gillar den här killen... jag kanske ska lyda marie fredrikssons råd och göra vad jag vill och blomma ut?

nya tankar

mycket nu, men vet inte vad jag tänker, tror jag är lite för trött och inte tillräckligt känslomässigt engagerad i något av de två förslagen jag just nu har framför mig.. P är på, vill att vi ska träffas, och nu har b frågat efter en dejt. mycket trevligt båda två egentligen, men lite svårt. har inte så mkt känslor för p just nu, det känns som att det blivit för utdraget och segt och inte så motiverat och självklart, att jag nu tröttnat lite. det känns lite nytt och spännande med b, och därför känner jag att jag måste prova. men p vill träffa mig nån helg framöver, det innebär resa för totalumgänge en helg, inget mindre. men kan och vill jag det? borde testa nåt för att se vad jag vill och känner, samtidigt känner jag att jag inte riktigt orkar försöka igen med honom, vi bara går ju om varann och kan aldrig få till det. ba! vet inte, och orkar inte tänka, tänker inte så mycket egentligen spontant, så då ska jag ju inte tvinga fram nåt. men jag undrar ju, och p hör av sig regelbundet. jag har inte alls men han ofta sms. well well, ska träffa b och se hur det känns. ska inte påbörja två. men det 'r svårt- jag har ju haft så ,mkt känslpr för p att det är sv¨rt att tänka bort det, men jag har ju inte tänkt på honom lknappt nu det sista! vad innebär det då? eller har jag bara varit så fokuserad på jobb att d et därför f¨tt vila? vet inte. men jag ska träffa b och se- han ska ju också ut och resa några veckor snart så vi får väl se. det har ju varit ett genomgående tema nu de senaste åren - att intressanta män varit bortresta... p, p och b. även d, men han var ju aldrig så intressant. men b är fin, han är mer min typ än d, han är sportig, fin, smart och framåt, han vill nåt och verkar ändå ödmjuk. det gillar vi...

tillfälligt förordnande

tillfälligt förordnande - det är det som gäller just nu. det innebär hos td fullt ös ända in i mål. har knappt hunnit börja gårdagen innan tidboken är full. idag tisdag var helt fullbokad. det känns fint, dock helt sjukt. det blir inte direkt nån mjukstart för mig, det står helt klart. i alla fall inte nu, men det blev nog extra många eftersom en tdl blev sjukskriven igår med omedelbar verkan. men har fått en hel del nya patienter som det finns en del att göra på.. det är bara kul, men det är stundtals tight med tiden när jag måste gå och fråga ibland och inte fixar datasystemet och debiteringarna helt galant ännu. men det är helt ok, värst är bara när det känns som att tiden rinner iväg från en och det inte finns nåt att göra åt saken för jag måste göra klart. hm. men som pp sa "unga dam, du kan väl inte bli frustrerad nu, när du jobbat 1,5 dag, du har ju 40 år kvar att jobba". sant sant. men ack så frustrerande när man vill och vill men inte riktigt kan! jag får kämpa vidare helt enkelt. på torsdag blir det endo, hoppas att det går vägen. lite nervös är jag allt med tanke på att jag inte kan deras system dessutom... huvva!

men, fick anställningsbeviset för sommaren idag. och döm om min förvåning när beloppet är 5-siffrigt och börjar på 3 och slutar på 0000. sweet! har inte ens försökt att argumentera för min lön, tvärtom bara frågat var den kan tänkas hamna, hade varit supernöjd med 25! trodde hela tiden att 30 gällde för när jag tagit examen, men det var tydligen aktuellt redan nu. och visserligen är jag klar om bara några månader, så rent kunskapsmässigt kanske jag inte är så långt därifrån, men på pappret är jag ju desto mer. galet. känns helt sjukt att kunna få ut en riktigt bra lön för första gången i mitt liv! ojojoj.

nu ska jag bara försöka att reda ut var dag som kommer framför mig... men det ska väl funka allt eftersom hoppas jag... får helt enkelt bara tänka positivt och realistiskt och inte ta på mig för mycket, och försöka att inte ha alltför höga krav på mig själv... lättare sagt än gjort visserligen, och deras visade stora förtroende plus lönen drar ju inte ner mina krav på utförd prestation direkt..

oklart läge

var på examensfest igår, P var där. det var inget som hände till en början, vi pratade lite hos km, men inte så mkt på festen på mh sen. men när en bugglåt kom i högtalarna sprang jag och hämtade honom (!) och drog honom till dansgolvet... senare drog han mig till sig lite avsides och började prata. han frågade om vi inte skulle göra ett nytt försök, om vi inte skulle köra igen. han sa att det var det han ville, att han vill ha mig. jag kände mig lite reserverad och svarade inte direkt på det, utan frågade om det var nåt han verkligen ville och om han hade funderat igenom det. han sa att det hade han och att det var vad han ville. jag kände inte direkt att jag ville kasta mig i hans armar och bara helt villkorslöst där och då bestämma att vi skulle vara tillsammans, utan var lite reserverad till det hela. ville definitivt att vi skulle sova ihop men ville inte riktigt bara släppa allt och ge in. vet inte om det är rädslan för att bli sårad och besviken igen eller om det är att jag inte känner mig hundra procent sugen på att starta upp det igen, det är lite oklart. jag känner saker för honom, han tänder mig och tilltalar mig fysiskt och psykiskt, men det är nog lite för att jag det sista nu tänkt en del på hur jag ska kunna gå vidare och ifrån, för att kunna hantera den besvikelse som t.ex. yttrade sig för en vecka sedan. jag tror det är en kombination av mycket olika saker, det svåra är egentligen att avgöra vad som ska få mest betydelse och hur mycket i så fall. jag tror att jag är lite svalare i mitt intresse än vad jag har varit och definitivt mindre än jag skulle önska, men det kan mycket väl ha blivit så pga att det varit så oklart och osäkert och hopplöst de senaste veckorna att jag liksom i försvar valt att ta ner det, få det att svalna. och det klart att man till viss del kan tala om för sitt hjärta att det är dags att släppa, gå vidare och tänka på de argument som inte talar för utan emot. det är ju lite vad jag gjort på sistone, mycket pga att det känts för osäkert och ovilligt från hans håll också, han har inte visat så mycket att han vill utan snarare att han behövt tid osv. medan han samtidigt har efterfrågat yttreligare en bio, har visat att han bryr sig mycket när vi väl har setts, så har inget blivit av egentligen, det har helt enkelt känts lite för omotiverat enligt mig - jag hade velat se en mer motiverad kille komma och vilja ha mig än jag har tyckt att han har varit. alltså har jag intalat mig motargumenten, har försökt släppa och glömma och gå vidare, och delvis lyckats bra med det. det är därför så svårt nu när han då tydligen kommit fram till att det ju är mig han vill ha, att det är mig han vill vara med och att han har tänkt igenom det ordentligt och kommit fram till att han vill att vi ska köra igen, göra ett nytt försök.

hur ska jag hantera det? blir självklart glad i hjärtat, har ju fortfarande väldigt mycket varma känslor och jag kan ju försöka att än en gång bortse från de argument som talar mot en framtid med honom. och jag kan nog villigt erkänna att jag fortfarande är intresserad. men jag är inte idag beredd att säga att jag vill att vi blir tillsammans nu, jag kan dock vilja att vi ska träffas mer med motivationen att vilja bli ihop, och inte bara träffas med motivationen att "se hur det blir" för då fegar man nog båda två. jag håller igen lite då i alla fall, det blir fel av att liksom hålla igen om jag egentligen vill pussa, busa och krama om, men inte riktigt vågar släppa loss och bara pussa på honom eftersom jag inte vet var vi står och vad man egentligen får göra. man göder liksom sin egen känsla om man för leva ut den lite, tror inte att det är bra att träffas men inte leva ut eftersom man då aktivt undertrycker de positiva känslorna som ändå finns. det är nog en rätt viktig ståndpunkt, att vill man så bör man nog köra, för annars kommer man att undertrycka känslor och försöka dämpa dem, och tillslut kanske man inte ens känner så mycket längre.

vet inte vad som kommer att bli av oss och inte heller helt säkert vad jag känner och vill. men jag känner att jag vill ge det en chans att utvecklas till nåt riktigt bra eftersom jag fortfarande tror att vi två har en stor potential. även om jag slingrade mig lite idag när han fick till frågan "är du min tjej nu?" efter att ha ordskojat lite om "lilla tjej". han ville nog att jag skulle svara ja på frågan, eftersom han ställde den så rakt på sak, men jag slingrade mig som sagt ur och svarade "ja, är jag det?" och han sa - vill du det? och jag slingrade mig lite till och sen rann det ut. gav honom aldrig svar på det egentligen, lite dumt kanske men det var inte läge för mig att säga att jag ville eller inte ville, eftersom det kändes lite oklart alltihop. men det finns ett intresse från mig absolut, jag ska bara försöka fundera fram hur mycket och hur motiverat, och hur det ska bli. men det får väl ta lite tid, det är nog bara så det är. och vi har ju tid, och vi har redan lagt mycket tid, så det känns som att det bara vore dumt att inte lägga nån månad till på det...

vision

jag har fått en vision. har mött en man i sina bästa år på matchmakingsiten nr 1. han är inte så uttrycksfull, han är inte så självupptagen att han skriver om hela sitt liv, han verkar lite torr på nåt sätt. men jag är dragen till hans bilder, och hans lite sparsmakade sätt. känner att det kanske inte är den tunna som skramlar mest som är så intressant ändå, kanske är det den mer återhållsamma som kan locka. jag ser något härligt och manligt i honom, hans utseende tilltalar mig mycket, även om jag bara sett ett par bilder. men det är en helt annan känsla för det yttre än den förra, och jag tror ändå att det spelar större roll än man vill erkänna. det måste inte vara modell-looken, men man måste vara attraherad av den. sen är det nånting som jag inte kan förklara som gör att det känns som att det är nåt med honom. just för hans utstrålade blygsamhet, enkelhet, men ändå självklarhet. han ber inte om ursäkt för sig men beskriver sig som vänlig och omtänksam. vill ha en ödmjuk tjej som är varm och kärleksfull. men hej här är jag! nej skämt åsido. tror att han påminner mig om hubblo. inte den som babblar mest men som är rätt rolig och skön när man lär känna honom. kan lätt se mig med en sån kille, som är lite mer laid-back, men som gläds åt det sköna i att vara tillsammans liksom. oj vd jag projicerar över mina tankar och önskningar på honom utan att alls känna honom, men det känns ändå som att han inte är den där ascoola typen utan mer som pappa eller jonas. och det köper jag ju. rakt av. det är en bra man, en riktig man, en som man kan hålla fast vid som inte är så jäkla komplicerad. det är ju vad jag vill ha när det kommer till kritan, inte den fancy typen, inte den fräckaste, inte den hetaste. jag vill ha en riktigt bra man helt enkelt.

till visionen så: på ped idag mötte jag ett par olika pappor till patienter. en torrboll som inte sa nåt och en tönt som inte fattade nåt eller brydde sig. töntens fru har jag träffat, hon är superbra. vad ser hon i honom? jag vill inte ha en sån man, jag vill ha en vettig man som bryr sig och inte sitter o messar när ungen behandlas.
fick då senare en vision med väldigt tydlig magkänsla att denna nät-kille är med vårt barn hos tandläkaren. och det känns perfekt, han är snygg, manlig, vanlig och het, och ansvarsfull. och jag känner mig stolt att ha en så bra man. jag är i min dröm-liknande vision snygg och framgångsrik och han också, och han är en sån stabil klippa som stöttar mig och lyfter mig, och vi har det så fint ihop.
det var en fin vision, jag kände mig lite pirrig. konstigt att jag inbillar mig att han är lite torr, och kanske inte den coolaste, men ändå helt grym. kanske är han adlig och ashet och flashig, men lyckas dölja det totalt. vem vet. han var i min vision i alla fall urtypen av min drömman.

vill be honom att snacka lite på msn eller ses, varför vänta? fast här känns det lite svårare med dialogen, även om han uttrycker sig mycket bra, för det är inte det där totala snacket där allt kommer av sig självt. men det känns som att jag skulle falla för honom när jag träffade honom, det är nog inget mer än min intuition som säger det, men det kommer jag långt på...=)
Nåt säger mig att han är lite blyg och kanske inte kommer att fråga efter en dejt, men jag kan ju som sagt ha helt fel och jag kan ju tänka fel. men jag kanske ska ta steget och fråga. varför ska man egentligen snacka en massa på msn om man ändå tror att det som kan hända gör det först när man ses? jag har skrivit att han är intressant, han skrev att jag verkar charmig, men ingen av oss hintar nåt utan har bara skrivit väldigt ytligt.
men jag tänker på m&p. de sa senast häromdagen att de ju inte kände varann alls när de började ses, de hade knappt pratat, men ändå visste de bara att det här var grejen. grymt ju. jag kan tänka mig att träffa den här killen för att se om det är grejen.

visioner kan uppenbarligen vara mer eller mindre ödesdigra...