brist?

vill inte vara gnällig. har jag missförstått och övertolkat allt? vet inte, kanske. men jag känner hur som helst att jag ju inte är så glad och lycklig som jag skulle kunna och då är det inte så lätt att vara taggad och positiv åt negativa saker. jag känner att jag inte uppskattade grejen med middagen, och när han sen halvhjärtat bjuder in mig när grillen redan är tänd känns det nästan lite hånfullt. det var ju inte så att jag aktivt tackat nej till middag pga flyttpackning, snarare blev den min ursäkt att inte låta förstå att jag skulle vara hemma själv hela kvällen. blir lite trött, kan vi inte bara vara lite gulliga mot varann? jag blir så avståndstagande och kall när jag känner såhär, skulle kunna vara riktigt vass mot honom, och visar honom ganska mycket kalla handen och the silent treatment.. det är inte ok, jag trivs inte med det, men jag reagerar så. ogillar mitt eget beteende men har svårt att hålla god min när bägaren på nåt sätt runnit över för mig. kanske gör jag också honom osäker, kanske blir han också stött nu, men ingen av oss tar upp det. inte så moget.

fick en otäck känsla om det skulle gå så långt att ingen av oss tog tag i det utan att det bara blev dålig stämning, inte hör av oss till varann och plötsligt bara har glidit för långt från varann och ingen av oss bryr sig för att båda är för stolta. fasansfullt scenario, vad jobbigt det skulle bli. det är inget jag tror kommer hända, men jag fick känslan nu ikväll när jag först dissat hans sena inbjudan med att inte ens svara på sms:et, sen frågar han om han skulle fixa biljetter till en föreställning på storan, och jag svarar kort: vet inte, vad kostar det? och han svarar mig: vet ej, får kolla upp det. punkt. tråkigt att det blir så, jag känner att jag inledde det, men jag var ju för tusan helt ledsen ett tag! vad ska jag säga, jag kände mig åsidosatt och oviktig för honom, hur kul är det då att bjuda till? hur mycket tålamod har vi med varann? han kanske är helt trött på mig också. hm. undrar om jag ska ringa honom. känner mig nästan lite rädd för det, vet inte vad jag ska säga om kvällen eller min reaktion, han kommer med största sannolikhet att tycka jag är fånig och ha överreagerat.
varför ska jag hålla på såhär? är det värt det egentligen?

tankarna som snurrat under min 1,5h promenad var att jag tänker att vi har en brist. antingen en brist på känslor eller en kommunikationsbrist. antingen känner vi inte tillräckligt mycket för varann eller så har vi stora problem att kommunicera till varann att vi har mycket känslor. för jag är inte tillfredsställd på det känslomässiga planet, och det gör mig fysiskt illa.
undrar hur jag ska lägga fram det?

tagg igen

känns inte bra. läget är ungefär som igår - stundtals bättre men ibland jäkligt tråkigt alltså. det finns en tagg där, den göms när jag tänker på nåt annat men kommer fram när jag träffar honom eller tänker på honom. vill inte ha den där, den gör ont och stör och gör mig orolig. men det känns inte bra. han och v har middag ikväll för km. trevligt för dem. roligt bara att varken min bästa vän eller min pojkvän(?) bjuder in mig. visst, jag fattar att jag inte är självskriven där, de är ju båda separat vän med km och då är det ju smidigt om de tre kan dinera ihop. självklart. men det är en lite konstig situation. jag är ju också kompis med km även om mer avlägset, men så sjukt otippat vore det ju inte om vi fyra käkat. men v har bara sagt att de skulle bjuda km på middag, p har knappt sagt nåt - är han/de rädda för min reaktion eller att det skulle bli konstigt? vet inte på vilket sätt det blir lättare av att hymla med det när vi umgås så tätt som vi gör... ja, jag blev ledsen av det. mycket antagligen för att jag redan är lite känslig över hur hela grejen förflyter med p, men ändå. jag vet att rent objektivt de tre på middag är inte konstigt, men det blir lite konstigt i min värld när den ena är min bästa vän och den andra utger sig för att vara min pojkvän. dessa båda bor ihop, vilket i sig redan är rätt märkligt, och att de då helt spontant bestämmer sig för att ha en middag för en gemensam vän men inte bjuder mig - då blir jag lite confused ärligt talat. jag fattar att de kanske inte i första läget tänker att de måste, men man kanske ändå kan hoppas att tanken på att jag som på nåt sätt ändå länkar samman de båda samborna inte ligger alltför långt bort i associationen. v menar när vi pratar om det att jag ju alltid är välkommen och att hon nästan tar det för givet, och försökte idag övertala mig att komma. men det känns inte så kul att bara hon bjuder med mig. det är så jävla konstigt hela scenariot, det är väl det som gör det extra jobbigt. jag menar - skulle hon bjuda mig på middag med min egen pojkvän utan att han bett mig komma? nej, skulle inte tro det. men att jag inte är där känns ju jävligt märkligt. nu ska alltså de båda umgås och ha en jättetrevlig kväll men jag är inte där. kul. mest besviken och ledsen är jag på p. vet att v också förtjänar en släng av sleven men henne har jag redan pratat med och hon fick dåligt samvete över att hon inte frågat mig utan bara tänkt. hur ska jag veta det? jag vill ju ogärna bjuda in mig själv.

det sjuka är att jag nästan känner på mig att km kommer att fråga varför inte jag är där, om det nu är så att p och jag är tillsammans. hoppas verkligen att han frågar och att det blir lite obekvämt för dem. när jag nu i eftermiddags gick med v hem för att sen åka till mig och fika, var ju p hemma. kanske fick han då en känsla av att jag skulle stanna för han sa ett halvhjärtat "du kan väl äta här" men det svarade jag aldrig på och han släppte det. fan! är det brist på kommunikation mellan oss eller vad? jag fattar inte, jag känner mig oälskad, jag känner mig inte välbehövd, jag känner mig tråkig. varför ska det bli så jävla konstigt? det känns som att han vill behöva tid utan mig, att han liksom vill få anledning att inte umgås med mig. känner att han räds intimiteten. ibland känns det som att han räds mig. fan, det är ju inte klokt. så kan man ju inte ha det. och vi ska vara tillsammans!? ba! sen går han runt och är mysgullig och kramas, men det är liksom ändå lite på distans. åtminstone känner jag mig distanserad. men är det så konstigt?

fan, jag hatar den här situationen! vill inte ha för höga krav på den jag är med, men jag vill fan känna att jag är nr ett för den personen! det är väl ändå inte för mycket begärt?!? ska jag undra och fundera om det ligger nånting i de fina ord och sköna kramar han stundtals ger, bara för att hans nästa kommentar eller agerande gör mig så tvivlande och låg? jag blir nedtryckt i skorna av att hålla på och fundera, vill inte!

jag kommer inte att hålla på på det här viset i längden. jag har just nu små förhoppningar om oss. det är den bistra sanningen. jag kan inte vara i en situation som kantas av osäkerhet och oklarheter. att ena stunden få frågan om vi ska åka på en gemensam semester för att i nästa bli kallad kärring för att jag inte vill bada, något som han själv en timme innan inte heller skulle göra. vad fan ska jag tro? även om jag inte tar åt mig så av en enskild kommentar är det hela grejen. varför ska man ens behöva höra en sån kommentar? av den som senare ska fråga om jag ofta får höra att jag är väldigt snygg? samma person som sen knappt rör vid mig på bion? är det konstigt att man inte vet var man står?
jag tror att jag reagerar hårdare än jag borde men det är ju så man gör när man är känslig.

tagg

känns som att det sitter en tagg i hjärtat och borrar. inget sort, inte så jättemycket men den sitter där och gör sig påmind lite då och då. känner spontant att det handlar om osäkerhet och rädsla från mig att han inte ska vilja ha mig. så jävla dumt, vet det, men jag kan inte riktigt styra det. jag vet vad som sagts oss emellan, jag vet vad vi gör, vad han gör och vad jag gör men ändå är det inte klart vad som egentligen gäller. känner inte att jag har förtroende för hans känslor för mig. det är tragiskt att jag av nån jävla anledning är jag tillbaka i de tankarna. det känns tungt, särskilt som jag skulle önska att vi var i ett slags nyhetens rusbehag av att få vara tillsammans, men det når liksom aldrig riktigt upp dit. det är mysigt och trevligt, vi har kul ihop och har sex, det är bra, men inte fantastiskt, och det känns hela tiden som att alla kort inte ligger på bordet. det frustrerar mig men jag kan ändå inte förmå mig att ta upp nåt med honom. har ju gjort det för ett par veckor sedan och det kändes ju bättre efter det, men jag känner även i hans sällskap att jag tvivlar. har jag anledning till det? vet inte själv, objektivt kanske han visar det, men jag har svårt att se det. det känns liksom inte som att det är så djupa varma känslor utan mer kul, ball, ligga lite, ha det gött. och det är ju inte nåt fel i det, men det RÄCKER INTE för mig!!! jag vill ha nån som kan visa mer att det här är vad jag verkligen vill, jag vill vara med dig och jag gillar dig! han säger att han gillar mig, han säger att jag luktar gott, han säger att han är kär i mig. oftast på fyllan, men även annars. men sen kan han vara liksom undanglidande med blicken, liksom hela tiden på väg, tar sig inte tid att bara titta lite på mig. han kramas och pussas en del, men nästan mer när andra är med än när vi är själva - är det för att han är rädd för hur intim situationen skulle bli om vi var själva? det känns som att vi kommit in i bekvämlighetsträsket direkt och jag gillar inte det riktigt. fattar att man inte kan begära att det ska vara guldtussar och rosa moln, men det kan väl ändå vara lite mer spontan äkta kärlek? jag vill inte tvivla, jag vill kunna lita på, känna mig trygg och lugn i känslan, i kärleken och beteendet. men det kastas liksom från att fråga om vi ska åka på resa till prag eller nåt(full) till att knappt vilja ta på mig på bion. jag vet att jag till viss del överreagerar för han är visst det gullig och rar nästan hela tiden, men vad är det då som gör att jag är sån här?

varför tvivlar jag?

tvivlar jag på mina egna känslor? ja. jag vet inte vad jag vill med det här eller hur mycket jag tror på det egentligen. jag gillar honom. skulle kanske säga att jag är kär i honom. på nåt sätt skulle jag säga att jag älskar honom men det är mer på sättet att jag bryr mig mycket om honom, har omtanke om honom och ömmar för honom. det kanske är det som är själva grejen med att älska, men jag känner int edet där stormande, överväldigande att jag bara måste vara med honom för resten av mitt liv. kan tänka att det vore intressant med nån annan, kan känna att det inte är riktigt denna känslan jag vill ha i framtiden. känner att jag inte har full tillit till att han verkligen vill ha mig heller, att han vill ha en tjej överhuvudtaget eller hur det förhåller sig. tvivlar på honom där. känner att han mycket väl skulle kunna komma och säga att han inte vet om han egentligen vill han nån flickvän alls, därigenom sagt att han inte vill ha mig tillräckligt. för om man vill ha någon tillräckligt mycket spelar det inte någon roll hur mycket man tidigare tänkt att man vill fortsätta att vara singel... det är min fulla övertygelse. jag känner mig inte jättekär, det är den bistra sanningen, och trots att jag själv inte är övertygad så blir jag alltså så tagg-öm i hjärtat när jag känner tvivlen från honom. men en teori är ju att vi späder varandras oro och rädsla genom att inte våga visa riktigt någon av oss, vad vi känner. det tror jag. jag avvaktar lite för att känna av hans nivå i rädsla att vara för mycket eller för krävande eller för på (om det finns anledning att tänka så vet jag inte ens!) och då märker han att jag är lite off vilket i sin tur gör honom mer avvaktande och svårtillgänglig vilket gör mig ännu mer tvivlande. hopplös jävla soppa. tror ibland fortfarande att det i slutändan ska bli vi, men ibland tror jag att det ändå inte är dags än, alternativt bara krävs att vi båda vågar ge oss hän lite mer. ibland tror jag dock att det är nån annan jag ska ha i alla fall. det kanske inte ska behöva krävas så mycket effort, speciellt inte i början av att man är tillsammans, även om det är nygammal kärlek. klamrar vi oss båda fast vid att vi trivs så bra med varann och gillar varann så mycket att vi tror att det är rätt fast att våra känslor inte sprudlar? eller sprudlar hans? kan de börja sprudla om vi slappnar av ytterligare? vet bara att jag inte fullt ut litar på honom och hans känslor, och att jag själv måste snäppas upp i känslonivå för att vara helt nöjd i mig själv. men kanske kan vi trigga varann att få den sköna känslan? kanske är vi bara båda för rädda? han säger ju vissa saker som får mig att känna att han verkligen känner nåt stort och bra, men de är rätt få. sa ju tex när vi var lite fulla och skulle ha sex att han ville att jag skulle "säga precis hur jag ville ha det för han ville att detta skulle bli det bästa sexet i mitt liv". och han pratade om att resa iväg han och jag, och idag när vi pratade om att resa på ost-och vin-njutningsresa till frankrike och jag pratade i jag-form om att jag skulle göra det, säger han "tar du mig med dig då?" så han hintar ju tankar i vi-form. men samtidigt är jag innerligt trött på det här argumenterandet inom mig själv om huruvida han egentligen är så intresserad eller inte, jag vill inte sitta här och göra kvalificerade gissningar i hur hans tankar går. vet också att jag blir svartsjuk så fort jag tänker tanken på alla brudar som han skulle kunna charmas av, och jag känner mig inte alls säker på att han skulle tycka att jag var bäst ändå. det är ju fan också, jag kan tänka att jag är ganska trygg i mig själv och nöjd med vem jag är och vad jag gör och känna mig stolt och rätt säker på att kunna bräda många tjejer. men sen kommer taggen och jag känner mig otillräcklig. tex när det gäller att veta och kunna saker eller vara tillräckligt rolig och sprallig. sjukt. jag känner mig bra precis som jag är, men likförbannat sitter jag och känner mig lite orolig att verka för torr, tråkig och gammal. är rädd att han ska tycka att jag är för tråkig helt enkelt och hellre välja nån liten brud som är mycket mer lajbans att hänga med. jag kommer aldrig att bara vara lajbans att hänga med för jag är för seriös för det, men jag är inte tråkig. jag vet det, men ändå har jag en släng av prestationsångest av varierande grad i hans sammanhang. och det gör inte att det blir roligare att hänga med mig, för jag blir så stel och medveten om allt jag säger att det då plötsligt kanske BLIR tråkigt. fan också. ska ett gott självförtroende och en självkänsla under god uppbyggnad rivas ner pga nåt sånt här? nej det ska jag inte låta det göra. ska prioritera mig själv för det gör alla andra med sig själva. jag vill ju bara vara älskad.