existens

stör jag? nej, svarar jag. du rubbar hela min existens.

hur kan en enda person vara så stor i en tillvaro av så mycket? det snurrar och flödar information och människor omkring med en stormande hastighet och ändå är det hos en som tankarna finns.
tror att jag har funnit lugn, känner mig stabilare.
sen kommer du i mitt synfält. det blir liksom kaos i magen. hjärnan går i spinn, hjärtat i sken. vad hände just? en närvaro infann sig.

hur kan jag bli så påverkad? det känns nästan lite overkligt. är det så mycket eller inbillar jag mig? jag blir alltså helt darrig av att bara skymtat dig. när du sen kom nära vågar jag inte se dig i ögonen, fortsätter fort att prata vidare med de andra. ser de andra? förstår de vad som försiggår mellan oss? kan de känna spänningarna, elektriciteten?

sen var min dag en röra. inga fokus nåddes, inga klara tankar kom fram. sen kommer du gående på gatan, ser på mig intensivt men ändå blygt. h & e är där, vi kan inte slappna av. du ser på mig konstant, du tittar på mig, söker min blick, ändå undrar jag vad som händer. du kommenterar mina röda handskar, du snuddar lätt vid min arm på vägen runt mig. är det meningen? vill du bara ha mig under uppsikt eller är det nåt kvar i luften?
ett sms hängande, sägande saknar dig också. jag skrev det, vet inte varför det skulle vara nödvändigt. du hade ju blottat dig, kunde jag inte leva vidare stärkt av det? nej, vill ändå på nåt märkligt vis stärka dig också även om det stundtals känns för ädelt.

du såg mig, tittade på mig, höll min blick. den var ömsint, lite orolig. lite trevande. vad ska jag göra med den blicken? kan jag låta den bli ett medel att stärka min svaga själ eller ska jag utröna vad som ligger bakom. tolkar hans tidigare ord med silkesvantar, de kan tyckas hårda och nästan hånande, men jag vet ändå vem som ligger bakom. inbillar jag mig... vet att du vill väl i all din osäkerhet. men vore det så svårt att veta om du klarar dig utan mig eller om du som jag sitter och plågas var dag och natt av saknaden? saknaden av vad som ibland känns som en tvillingsjäl som kroppen fysiskt lider brist på. som kroppen fysiskt mår bra av när den kommer nära och inom räckhåll. för det är så, är du nära så blir jag ju försatt i kaos, men ändå känns det som att det är där jag ska vara, det är där, i din absoluta närhet, som jag hör hemma.

varför ska jag vara så blåögd att jag tror på hjärtats intuition? är jag bara dum och naiv? eller är det faktiskt ett språk som våra kroppar talar tydligt till varann, ett språk vi ännu är för olärda att förstå? kan vi lära oss det inom rimlig tid eller är det ett projekt som är dömt?
jag vet bara att mitt hjärta känner lugn i ditt sällskap, oro i din frånvaro, och frustration, rädsla, ångest och skräck inför tanken på att du är förlorad i en annan famn.