syndafloder

det finns ingen ände, de lurar hela tiden bakom tunga ögonlock. kan inte hjälpa det, går liksom ner från hög till låg helt utan förvarning. har filmstjärnor alltid såhär nära till tårarna? är det vad som gör deras gråt så trovärdig?

har ont i mig men vet inte vad jag vill ha istället. det första är du, det andra är du, det tredje är du min kära. inte alltid dock, i vissa stunder tvivlar jag ändå på att det verkligen är din återkomst jag drömmer om. men det är väl mitt tvivel som gör att jag måste intala mig det för att överleva. men det tär på krafterna, har ingen lust att göra något annat. allt känns grått. ingen ork, ingen glädje, inget lugn i mig. mitt hjärta måste väl gå i tusen bitar för att kunna uppskatta det fina tillräckligt, annars kan jag inte se syftet med denna långa plåga - varför ska den vara nödvändig? om inte för att lära mig något vet jag inte.

när är jag förtjänt av att känna mig glad igen?