pussel

sammanfattningsvis känns det som att alla bitar faller på plats. det har varit så många frågetecken, undringar, tankar, funderingar - vem är jag, vad vill jag ha, vill han ha mig, vad känner han för mig, vad ska det bli av oss, vilka framtidsplaner får jag ha - allt sånt som jag inte vetat eller kunnat få svar på. frustrationen har varit total fast ibland omedvetet sådan. kan man leva med sådan otrygghet? nej. man måste kunna ställa krav på att få veta, våga känna, våga hoppas, våga lita på - hur ska man annars kunna fungera?

nej man måste kunna lita på. det är ju en förutsättning att man anförtror sig åt varann, gör ett ömsesidigt löfte om tillit och tilltro. tilltro till något som finns emellan sig. något. det vill säga kärlek.

därför känns det som att plötsligt har allt fallit på plats. poäng efter poäng samlas: egenskaper, känslor, tankar, idéer, filosofier, fysisk utrustning, önskningar om livet och kärleken. så mycket som helt stämmer in på mina diton utan att jag ens uttalat dem för mig själv alla gånger, ibland nästan omedvetet mig själv. hur jag ser på ett förhållande, en pojkvän, en familj, hur jag vill bo, hur jag ser på framtiden - nu och sen - och vad jag egentligen vill här och nu. det spelar större roll än jag inbillade mig att man vill samma sak nu, annars kommer inte ens känslan fram. det har vi ju sett med den förra, där vågade inte ens känslan sig fram riktigt pga en ovilja eller ovetskap om hur den närmsta framtiden skulle te sig. men om du vet att du vill ha en stabil närmsta framtid, du har gjort de äventyr du vill, du är beredd att hänge dig åt en annan människa och dess tankar, då vågar du också känna. det visste jag innan mitt möte med den vise men det blir bara tydligare. man måste våga och vara beredd, det var inte den förra. men här är det uppenbart och tydligt, den tanken är uttalad och ger ett sådant lugn. när dessutom kärlekspirret, den fysiska attraktionen och tillfredsställelsen är större än med alla andra, då kan det ju bara bli rätt. allting stämmer liksom, även om småsaker kan komma i vägen för idyllen. det spelar liksom ingen roll när man insett vad det är man vill ha och vad man vill få ut av sin tid här. får jag mental stimulans, fysisk tillfredsställelse och sinnesmässig ro och tilltro, vad mer kan jag ställa krav på egentligen? allt är uppfyllt. dessutom är det mest intressanta att denna känsla av att det bara är rätt, i princip har infunnit sig av sig självt, ganska obemärkt dessutom. den har liksom smugit sig på, en trygghet och ett lugn. fantasin om att vara ett och något som kan bli större finns i bakhuvudet, långt mer lockande än skrämmande. detta känns på nåt sätt som mer kallt beräknande än huvudlös kärlek, men jag tror ändå att det hör samman. känslan av att det är rätt överskuggar liksom och ger tryggheten. behöver inte oroa mig eller undra nu, det här kan faktiskt vara den du väntat på. han som helt sonika bara uppfyller allt du nånsin velat ha, utan att du ens behöver efterfråga det. han som vet vad du behöver innan du själv vet det, han som tänker som du. han som vill samma saker med tillvaron. han som värdesätter det lilla, men också det fantastiskt stora i kärleken. han som skriver den lilla hemliga lappen du längtat efter i hela ditt liv. han som generöst tillfredsställer dig. han som gör dig glad. han som är helt fantastisk.

måtte nu detta inte bara vara i mina fantasier utan faktiskt visa sig vara verklig känsla även när mannen ifråga återvänder efter sin långa resa. en resa som varat lika länge som vi överhuvudtaget känt varann.
men det känns som att det bara kommer bli ännu bättre när han är här - kan inte se vad som skulle gå fel. tror att det bara kommer att bli fint. alla bitarna faller på plats.