ett steg bak och två steg fram?

har vi tagit ett steg framåt, kanske mot där vi var förut? Tror det, det känns så. Vill inte riktigt ge med sig, den där känslan av att inte till hundra procent våga lita på, känna tillit. men jag försöker, vill ju kunna lita på oss igen. vill inte göra för stor sak av det hela, det var kanske bara pressen av allt inför skolan som gjorde att allt annat kändes tyngre än du egentligen menat. men ändå, varför reagerar du genom att ifrågasätta oss? känns tungt att vi inte sitter säkrare än så, men det kanske man inte ska räkna med nåt annat?!
har haft en riktigt skön helg, kalas i blekinge med hela släkten. du klarar dig galant, social som få och ständigt lika intresserad. uppskattar dig så, du är fantastisk. så glad och positiv till allt hela tiden, sällan en missnöjd min, försöker ständigt vara nöjd med tillvaron. mycket prat oss emellan, det känns som att vi kommer närmre och närmre varann ändå. i bilen hem sa du att allt kändes bättre än innan vi hade förra helgens snack, och att det känns som att vi båda är mer lättsamma och trygga i hur vi är och vad vi har. det är bra att du tycker det, men jag tror att det du känner är mer dina egna känslor än mina. jag har inte känt mig osäker, kanske att jag varit lite reserverad ibland och behövt slappna av lite, men jag tror framförallt att detta handlar om att du har klarnat i hjärnan, allt har lugnat sig efter första dagarna i skolan, och att du nu ser mer positivt på oss än du gjorde när allt annat låg som ett stort orosmoln över dig och din bild av oss. men i vilket fall är det ju positivt eftersom det handlar om hur du tänker om oss, och det är ju det jag bryr mig om. jag vill ju att du ska se oss med ljusa ögon, med en tro på oss. jag försöker att själv bara behålla den tanken, eftersom jag har haft den länge, och hålla kvar min tilltro och känsla. jag känner så mycket för dig, och inte minst känner jag att det är dig jag vill vara med, dig jag vill dela min vardag med. trivs med dig, du stimulerar mig. men visst blir även jag lite osäker på mina känslor när du visar en mörk sida. börjar fundera på om jag egentligen är så säker. vill nästan att du ska tro att jag inte är säker, för att du ska få en knäpp på näsan lite. blir så rädd ju, misstänker direkt att du ångrat dig, du vill inte satsa med mig, jag är inte hon för dig, jag är inte vad du vill ha. ska verkligen försöka att ge dig en chans att få lite utrymme vad gäller löften och betygelser, har inte sagt att jag älskar dig på en vecka drygt nu. det är inte så att jag vill undanhålla det för dig, men jag blir lite rädd om mitt hjärta och drar mig tillbaka lite. dessutom tänker jag att du kanske behöver lite space, du kanske behöver få tjata lite att du vill ha mig också. ska inte säga det så mycket som jag gjort, för att du ska få chansen att känna efter. samtidigt som jag givetvis inte vill att du ska tro att nåt ändrats vad gäller mina känslor för dig.. lite svårt, att det där kärleks-dilemmat alltid ska dyka upp, även när man tror att allt är som det ska vara. när man tror att nu är det min tur att ha någon som bara älskar mig helt förbehållningslöst, som bara vill vara med mig och hänge sig åt oss. hoppas att det utvecklar sig på bästa sätt, för det är något inom mig som säger att det är dig jag vill ha! det är något som säger att det är rätt. du är rätt.