våghalsig

har bestämt mig för att vara mer våghalsig, mer full av självförtroende och mer säker på att saker och ting kan vara bra, stora och fina för mig.
häromdagen efter mailet om festivalen i kpg tänkte jag ju att det var dags att sluta upp med att vara rädd, men igår så märkte jag ändå att jag drogs mot att vilja intala mig själv och andra att det inte säkert kommer att bli nåt med P när han kommer tillbaka, att hans mail eller vykort inte behöver betyda nåt speciellt, att jag kanske inte själv ens vet vad jag vill. och visst, samtliga argument ovan håller ju, vi vet ju inte än. men - och häri ligger hela poängen - jag ska ju inte gå runt och intala mig detta för säkerhets skull, för att liksom gardera mig om det skulle visa sig om några veckor att det inte blev nåt av med oss. jag kan ju inte rimligtvis veta och vara säker nu, det är det nog ingen som begär, och varför då tvunget intala mig själv och andra att inte tänka för mycket på det nu? ponera att jag går runt nu och tror att ödet bestämt att det ska vara jag och P, och sen när han kommer så blir det inte så. vad händer då? inget, mer än att jag kanske blir besviken. kommer folk i min närhet tycka att jag är ett pucko som trodde och hoppades in vain att det skulle bli nåt mellan oss igen? antagligen inte. och skulle nån tycka att jag var uppe i det blå i mina drömmar - so what!? jag har all rätt att drömma och fantisera, och kan faktiskt stå för att jag tänker på P nu och har förhoppningar om att vi kanske kan träffas igen, att det kanske är menat att vi ska bli vi igen. jag kan stå för det, skulle kunna göra det öppet inför andra och inför honom, alltså behöver jag inte känna att det är så hemskt och fruktansvärt om det inte skulle bli så ändå, för jag kan fortfarande stå för det. det enda som skulle hända är ju att mitt självförtroende skulle få sig en törn, men det kan jag nog överleva!

känns skönt att tänka så - istället för att känna att jag måste helgardera och köra safe genom att påpeka att jag kanske inte ens själv vet vad jag vill, att det kanske inte är meningen att det ska bli vi, att han nog inte alls menar så mycket med vad han skriver och gör - istället bara säga att ja visst, jag känner att det finns en kärlek mellan oss som är speciell, jag hoppas och vill nästan alltid att det ska bli P och jag igen, och vi får snart se hur det blir. det känns som att jag riskerar lite mer än när jag försöker intala mig att det nog inte betyder nåt speciellt för honom att fråga mig om visfestivalen om jag väljer att se det som att han faktiskt räcker ut en hand och vill redan nu fråga efter mitt sällskap i augusti. han skulle ju kunna ha frågat 15 andra kompisar också men det spelar ju inte nån roll egentligen, för han väljer ju ändå att maila mig, nu i början av april, istället för att fråga mig i förbifarten när vi ses nån gång. alltså måste jag våga tolka hans kontaktförsök som det de faktiskt är och våga se att ja, det kan bli jobbigt om han inte vill ha mig sen trots allt nu när jag hoppats så mycket, och ja folk kan tycka att jag varit blåögd och barnsligt romantisk. men det är ju sån jag är! jag tror att ödet har fört oss samman av en anledning, det finns så mycket som talar för oss att det inte kan vara slumpen som bara tar slut där. något måste ta vid. jag tror att det finns nåt mellan oss, och att det är upp till oss två att reda ut vad det egentligen är och innebär. finns det rimliga skäl för mig annars att tycka att hans näsa är sexig? att det är hett att han spelar trombon? att han är söt när han står på ett ben när han lagar mat? att hans nacke finns i mina tankar? att mina föräldrar och vänner för honom på tal innan jag själv ens hinner göra det? att jag gillar hans bröder? att jag tycker att han är underbar i sin allmänbildning och trygghet och mod? att jag kommer tillbaka till honom i tankarna mindre än en vecka efter att jag blivit dumpad av en annan? att allt får mig att associera till honom?
nej.
jag väljer att se allt detta, vara stolt och glad över det, och sen får det bära eller brista. skulle han inte vilja ha mig eller vice versa, då får vi hantera det sen. jag tänker inte fegspela om han inte gör det - vi har ju sagt till varann i princip att vi har känslor kvar, och det står jag för. vi får se hur långt det bär, och jag kommer att överleva i vilket fall. kanske bara lite gladare...