the world to a person : 3

tänk att en enda liten människa kan vara så fantastisk och betydelsefull för en annan. att nån kan vara så viktig och härlig att man blir glad bara av två rader från honom.

pratar förstås om P. hade en väldigt kort fb-konversation idag, bara ett par rader, inte alls speciella men ändå ett kommunikationsmedel. tror han blev tvungen att logga ur sen för plötsligt var han bara inte där. kanske inte är så pålitliga uppkopplingar i laos, vad vet jag. tog det i alla fall inte som att han abrupt avslutade vår chat så. well. tänker mycket på honom, men nu är det på nåt sätt som att jag bara väntar ut hans återkomst. det jag behöver och kan tänka har jag redan tänkt och gjorde så i ett väldigt tidigt skede som vi ju vet, och jag känner inte att det finns fler tankevägar att utforska.
jag behöver träffa honom för att se vad det ska bli, det är ingen idé att undra, fundera eller spekulera. fast fantisera är svårt att inte göra, dock gör jag inte det så mycket ändå. det som är är att jag ständigt, i olika situationer associerar till honom. det spelar ingen roll om det är att jag cyklar förbi fd bostaden eller att nån har en liknande rumpa eller att jag får syn på en kaka eldorado-choklad på jiffy's. det kan vara musik, namnassociationer, andra personer som för honom på tal, orange cyklar, en uppförsbacke, tvättmedel som fylls i maskinen - allt gör att jag tänker på honom. sjukt. eller ganska sunt om man är kär i nån.
för jag tror att det är det som gäller. även om jag inte träffat honom som singel sen vi gjorde slut, så kan ändå tankarna komma upp och konstatera att jag egentligen varit kär i honom hela tiden, fast större delen av tiden undanträngt.

hur kan det annars kännas som att det är självklart vad jag känner, undrar knappt just nu vad jag egentligen känner utan tänker bara att det klart jag vill ha honom. för jag tror verkligen att det är det jag vill. helt säker kan jag förstås inte vara förrän vi ses, men mitt undermedvetna är så lugnt att det inte känns tungt ens att han är borta ett tag till. för han kommer ju snart tillbaka! nu är det bara 2 veckor kvar.. spännande. det sjuka är ju att det känns som att han tänker likadant. precis som att vi båda egentligen har velat detta och vetat om att den andra ville det också och att vi efter att vi klargjort det för varann då för nån månad sen bara väntar in tiden. han verkar ju också ha såna tankar, även om vi inte haft så mycket mer kontakt än skickade vykort där han skriver att han tänker på mig och skickade sms. ändå en känsla som finns där att jag inte ska vara orolig, och ett märkligt lugn när jag filosoferar över hur det kommer att bli när han kommer hem igen. pratar rätt mycket med v hela tiden och hon är införstådd med att jag inte tar nåt för givet och inte heller väntar mig något specifikt när återkomsten är här, utan att jag mer är förväntansfull och ser framemot att se hur det ska bli. ändå är hon också inställd på att det kommer att bli på bästa sätt och någonstans att det också kommer att bli jag och P. hon vet ju de olika argument som uttalats av honom och mig om varann, ovetande om varann och till varann, och kan ju också lägga ihop ett och ett. nästan lite komiskt igår, pratade som om det var givet att det kommer bli P och jag snart, och jag får hejda oss lite mitt i allt och säga att det ju faktiskt inte alls är säkert att det blir så eller att det är vad vi vill. men det blir ändå så när jag funderar på det. tankarna går liksom inte till att se honom med nån annan och mig med nån annan och vi på skilda håll, inte alls. stört, jag vet. men det är det heliga undermedvetna som sätter griller i huvudet på mig, kan inte hjälpa det...=) eller? givetvis skulle jag kunna hejda mina tankars framfart, men hur kul är det???

hade ju hört av honom med ett par enstaka rader idag, det ena var via fb och det andra var i form av ett väldigt kortfattat mail i min inkorg. tror han skickat det innan han snabb-hejade på mig på fb. det bestod i ett vidarebefordrat mail och en rad skriven av honom, och det gav mig lyckofnurr i magen och ett glatt leende. mest förvånad, mycket glad och lite rädd att han inte menar det.
men nu måste jag nog snart lägga ner mina rädslospöken, tänker att jag kanske är för gammal för det nu. jag har testat att vara ledsen och knäckt, det är för jävligt men man överlever det också. det är bara att våga, allt annat är ju egentligen bara dumt. ska nog bli mer sån nu framöver - jag ska inte fega och vara rädd och tro att han inte menar så mycket med nåt. hör han av sig och säger uppenbara saker ska jag väl för tusan ta dem till mig!? jag ska inte tänka att han skickat fel när jag får ett sms, jag ska inte tro att han inte menar så mycket med ett litet mail som han skickat. allt han gör är ju med mening, han skickar ju inte mail och sms utan att vara medveten om det, han har säkert tänkt en hel del innan han gjort det.

till dagens mail: det var en vbf:ad inbjudan från ögir i kpg, där det stod om sommarens visfestival och att man tänkt att ha en försmak på den nu i helgen. det som stod skrivet var: ska vi inte gå på kompledigt i augusti? det är alltså den visfestival som vi gick på -07, han och jag. det betyder ju inte nåt annat än att han vill vara med mig!? kan inte tolka det på nåt annat sätt, han har ju inte av en slump skickat ett mail till mig där han frågar om jag vill gå på den med honom igen, bara till mig, bara så, inget mer. ska vi inte det? klart vi ska! svarade så till honom, varken mer eller mindre, behöver inte säga mer... tror inte att han tillfrågar alla om det. det är inte tidernas grej, men det är en flört, kanske världens bästa jävla flört... det är bara en sak till jag gillar med honom, hans självklarhet när det ändå gäller. han bara gör det, han fegar inte så mycket egentligen. har nog tänkt innan att han fegar, men det är inte det som är grejen. han har nog aldrig fegat, han har varit väldigt ärlig och rak. han kände då inte att han älskade mig och valde då hellre att ta det obekväma som det innebar att säga till mig hur det låg till, istället för att vara oärlig mot både mig och honom och säga något som han egentligen inte menade. han sa till mig när han kände att han älskade mig, oavsett att jag hade pojkvän, han sa till hanna och km och de andra att han ville vara med mig, och att han inte fattade vad han tänkt när vi gjorde slut. han har hela tiden stått för det. han sa direkt till mig på fb att han hela tiden hoppats på att vi skulle börja träffas igen om jag blev singel, han höll inte inne med det för att "vara på den säkra sidan" eller för att han inte vågade riskera nåt. han vågar. han vågar skicka vykort till mig, utan att veta om jag träffar någon annan som kan komma att läsa det, han frågar om jag inte vill åka på visfestival i kpg i augusti! det visar på mod.
hyser stor beundran för denna underbara lilla människa. han står för vad han vill, tycker, gör och känner. han fegar inte för att åka på sin drömresa själv om ingen annan vill hänga på, han bangar inte för att flytta in på mh med v. tror han gillar mig. och jag gillar verkligen honom. han är charmig.

han är för mig en stor människa.