tagg igen

känns inte bra. läget är ungefär som igår - stundtals bättre men ibland jäkligt tråkigt alltså. det finns en tagg där, den göms när jag tänker på nåt annat men kommer fram när jag träffar honom eller tänker på honom. vill inte ha den där, den gör ont och stör och gör mig orolig. men det känns inte bra. han och v har middag ikväll för km. trevligt för dem. roligt bara att varken min bästa vän eller min pojkvän(?) bjuder in mig. visst, jag fattar att jag inte är självskriven där, de är ju båda separat vän med km och då är det ju smidigt om de tre kan dinera ihop. självklart. men det är en lite konstig situation. jag är ju också kompis med km även om mer avlägset, men så sjukt otippat vore det ju inte om vi fyra käkat. men v har bara sagt att de skulle bjuda km på middag, p har knappt sagt nåt - är han/de rädda för min reaktion eller att det skulle bli konstigt? vet inte på vilket sätt det blir lättare av att hymla med det när vi umgås så tätt som vi gör... ja, jag blev ledsen av det. mycket antagligen för att jag redan är lite känslig över hur hela grejen förflyter med p, men ändå. jag vet att rent objektivt de tre på middag är inte konstigt, men det blir lite konstigt i min värld när den ena är min bästa vän och den andra utger sig för att vara min pojkvän. dessa båda bor ihop, vilket i sig redan är rätt märkligt, och att de då helt spontant bestämmer sig för att ha en middag för en gemensam vän men inte bjuder mig - då blir jag lite confused ärligt talat. jag fattar att de kanske inte i första läget tänker att de måste, men man kanske ändå kan hoppas att tanken på att jag som på nåt sätt ändå länkar samman de båda samborna inte ligger alltför långt bort i associationen. v menar när vi pratar om det att jag ju alltid är välkommen och att hon nästan tar det för givet, och försökte idag övertala mig att komma. men det känns inte så kul att bara hon bjuder med mig. det är så jävla konstigt hela scenariot, det är väl det som gör det extra jobbigt. jag menar - skulle hon bjuda mig på middag med min egen pojkvän utan att han bett mig komma? nej, skulle inte tro det. men att jag inte är där känns ju jävligt märkligt. nu ska alltså de båda umgås och ha en jättetrevlig kväll men jag är inte där. kul. mest besviken och ledsen är jag på p. vet att v också förtjänar en släng av sleven men henne har jag redan pratat med och hon fick dåligt samvete över att hon inte frågat mig utan bara tänkt. hur ska jag veta det? jag vill ju ogärna bjuda in mig själv.

det sjuka är att jag nästan känner på mig att km kommer att fråga varför inte jag är där, om det nu är så att p och jag är tillsammans. hoppas verkligen att han frågar och att det blir lite obekvämt för dem. när jag nu i eftermiddags gick med v hem för att sen åka till mig och fika, var ju p hemma. kanske fick han då en känsla av att jag skulle stanna för han sa ett halvhjärtat "du kan väl äta här" men det svarade jag aldrig på och han släppte det. fan! är det brist på kommunikation mellan oss eller vad? jag fattar inte, jag känner mig oälskad, jag känner mig inte välbehövd, jag känner mig tråkig. varför ska det bli så jävla konstigt? det känns som att han vill behöva tid utan mig, att han liksom vill få anledning att inte umgås med mig. känner att han räds intimiteten. ibland känns det som att han räds mig. fan, det är ju inte klokt. så kan man ju inte ha det. och vi ska vara tillsammans!? ba! sen går han runt och är mysgullig och kramas, men det är liksom ändå lite på distans. åtminstone känner jag mig distanserad. men är det så konstigt?

fan, jag hatar den här situationen! vill inte ha för höga krav på den jag är med, men jag vill fan känna att jag är nr ett för den personen! det är väl ändå inte för mycket begärt?!? ska jag undra och fundera om det ligger nånting i de fina ord och sköna kramar han stundtals ger, bara för att hans nästa kommentar eller agerande gör mig så tvivlande och låg? jag blir nedtryckt i skorna av att hålla på och fundera, vill inte!

jag kommer inte att hålla på på det här viset i längden. jag har just nu små förhoppningar om oss. det är den bistra sanningen. jag kan inte vara i en situation som kantas av osäkerhet och oklarheter. att ena stunden få frågan om vi ska åka på en gemensam semester för att i nästa bli kallad kärring för att jag inte vill bada, något som han själv en timme innan inte heller skulle göra. vad fan ska jag tro? även om jag inte tar åt mig så av en enskild kommentar är det hela grejen. varför ska man ens behöva höra en sån kommentar? av den som senare ska fråga om jag ofta får höra att jag är väldigt snygg? samma person som sen knappt rör vid mig på bion? är det konstigt att man inte vet var man står?
jag tror att jag reagerar hårdare än jag borde men det är ju så man gör när man är känslig.