tagg

känns som att det sitter en tagg i hjärtat och borrar. inget sort, inte så jättemycket men den sitter där och gör sig påmind lite då och då. känner spontant att det handlar om osäkerhet och rädsla från mig att han inte ska vilja ha mig. så jävla dumt, vet det, men jag kan inte riktigt styra det. jag vet vad som sagts oss emellan, jag vet vad vi gör, vad han gör och vad jag gör men ändå är det inte klart vad som egentligen gäller. känner inte att jag har förtroende för hans känslor för mig. det är tragiskt att jag av nån jävla anledning är jag tillbaka i de tankarna. det känns tungt, särskilt som jag skulle önska att vi var i ett slags nyhetens rusbehag av att få vara tillsammans, men det når liksom aldrig riktigt upp dit. det är mysigt och trevligt, vi har kul ihop och har sex, det är bra, men inte fantastiskt, och det känns hela tiden som att alla kort inte ligger på bordet. det frustrerar mig men jag kan ändå inte förmå mig att ta upp nåt med honom. har ju gjort det för ett par veckor sedan och det kändes ju bättre efter det, men jag känner även i hans sällskap att jag tvivlar. har jag anledning till det? vet inte själv, objektivt kanske han visar det, men jag har svårt att se det. det känns liksom inte som att det är så djupa varma känslor utan mer kul, ball, ligga lite, ha det gött. och det är ju inte nåt fel i det, men det RÄCKER INTE för mig!!! jag vill ha nån som kan visa mer att det här är vad jag verkligen vill, jag vill vara med dig och jag gillar dig! han säger att han gillar mig, han säger att jag luktar gott, han säger att han är kär i mig. oftast på fyllan, men även annars. men sen kan han vara liksom undanglidande med blicken, liksom hela tiden på väg, tar sig inte tid att bara titta lite på mig. han kramas och pussas en del, men nästan mer när andra är med än när vi är själva - är det för att han är rädd för hur intim situationen skulle bli om vi var själva? det känns som att vi kommit in i bekvämlighetsträsket direkt och jag gillar inte det riktigt. fattar att man inte kan begära att det ska vara guldtussar och rosa moln, men det kan väl ändå vara lite mer spontan äkta kärlek? jag vill inte tvivla, jag vill kunna lita på, känna mig trygg och lugn i känslan, i kärleken och beteendet. men det kastas liksom från att fråga om vi ska åka på resa till prag eller nåt(full) till att knappt vilja ta på mig på bion. jag vet att jag till viss del överreagerar för han är visst det gullig och rar nästan hela tiden, men vad är det då som gör att jag är sån här?

varför tvivlar jag?

tvivlar jag på mina egna känslor? ja. jag vet inte vad jag vill med det här eller hur mycket jag tror på det egentligen. jag gillar honom. skulle kanske säga att jag är kär i honom. på nåt sätt skulle jag säga att jag älskar honom men det är mer på sättet att jag bryr mig mycket om honom, har omtanke om honom och ömmar för honom. det kanske är det som är själva grejen med att älska, men jag känner int edet där stormande, överväldigande att jag bara måste vara med honom för resten av mitt liv. kan tänka att det vore intressant med nån annan, kan känna att det inte är riktigt denna känslan jag vill ha i framtiden. känner att jag inte har full tillit till att han verkligen vill ha mig heller, att han vill ha en tjej överhuvudtaget eller hur det förhåller sig. tvivlar på honom där. känner att han mycket väl skulle kunna komma och säga att han inte vet om han egentligen vill han nån flickvän alls, därigenom sagt att han inte vill ha mig tillräckligt. för om man vill ha någon tillräckligt mycket spelar det inte någon roll hur mycket man tidigare tänkt att man vill fortsätta att vara singel... det är min fulla övertygelse. jag känner mig inte jättekär, det är den bistra sanningen, och trots att jag själv inte är övertygad så blir jag alltså så tagg-öm i hjärtat när jag känner tvivlen från honom. men en teori är ju att vi späder varandras oro och rädsla genom att inte våga visa riktigt någon av oss, vad vi känner. det tror jag. jag avvaktar lite för att känna av hans nivå i rädsla att vara för mycket eller för krävande eller för på (om det finns anledning att tänka så vet jag inte ens!) och då märker han att jag är lite off vilket i sin tur gör honom mer avvaktande och svårtillgänglig vilket gör mig ännu mer tvivlande. hopplös jävla soppa. tror ibland fortfarande att det i slutändan ska bli vi, men ibland tror jag att det ändå inte är dags än, alternativt bara krävs att vi båda vågar ge oss hän lite mer. ibland tror jag dock att det är nån annan jag ska ha i alla fall. det kanske inte ska behöva krävas så mycket effort, speciellt inte i början av att man är tillsammans, även om det är nygammal kärlek. klamrar vi oss båda fast vid att vi trivs så bra med varann och gillar varann så mycket att vi tror att det är rätt fast att våra känslor inte sprudlar? eller sprudlar hans? kan de börja sprudla om vi slappnar av ytterligare? vet bara att jag inte fullt ut litar på honom och hans känslor, och att jag själv måste snäppas upp i känslonivå för att vara helt nöjd i mig själv. men kanske kan vi trigga varann att få den sköna känslan? kanske är vi bara båda för rädda? han säger ju vissa saker som får mig att känna att han verkligen känner nåt stort och bra, men de är rätt få. sa ju tex när vi var lite fulla och skulle ha sex att han ville att jag skulle "säga precis hur jag ville ha det för han ville att detta skulle bli det bästa sexet i mitt liv". och han pratade om att resa iväg han och jag, och idag när vi pratade om att resa på ost-och vin-njutningsresa till frankrike och jag pratade i jag-form om att jag skulle göra det, säger han "tar du mig med dig då?" så han hintar ju tankar i vi-form. men samtidigt är jag innerligt trött på det här argumenterandet inom mig själv om huruvida han egentligen är så intresserad eller inte, jag vill inte sitta här och göra kvalificerade gissningar i hur hans tankar går. vet också att jag blir svartsjuk så fort jag tänker tanken på alla brudar som han skulle kunna charmas av, och jag känner mig inte alls säker på att han skulle tycka att jag var bäst ändå. det är ju fan också, jag kan tänka att jag är ganska trygg i mig själv och nöjd med vem jag är och vad jag gör och känna mig stolt och rätt säker på att kunna bräda många tjejer. men sen kommer taggen och jag känner mig otillräcklig. tex när det gäller att veta och kunna saker eller vara tillräckligt rolig och sprallig. sjukt. jag känner mig bra precis som jag är, men likförbannat sitter jag och känner mig lite orolig att verka för torr, tråkig och gammal. är rädd att han ska tycka att jag är för tråkig helt enkelt och hellre välja nån liten brud som är mycket mer lajbans att hänga med. jag kommer aldrig att bara vara lajbans att hänga med för jag är för seriös för det, men jag är inte tråkig. jag vet det, men ändå har jag en släng av prestationsångest av varierande grad i hans sammanhang. och det gör inte att det blir roligare att hänga med mig, för jag blir så stel och medveten om allt jag säger att det då plötsligt kanske BLIR tråkigt. fan också. ska ett gott självförtroende och en självkänsla under god uppbyggnad rivas ner pga nåt sånt här? nej det ska jag inte låta det göra. ska prioritera mig själv för det gör alla andra med sig själva. jag vill ju bara vara älskad.