brist?

vill inte vara gnällig. har jag missförstått och övertolkat allt? vet inte, kanske. men jag känner hur som helst att jag ju inte är så glad och lycklig som jag skulle kunna och då är det inte så lätt att vara taggad och positiv åt negativa saker. jag känner att jag inte uppskattade grejen med middagen, och när han sen halvhjärtat bjuder in mig när grillen redan är tänd känns det nästan lite hånfullt. det var ju inte så att jag aktivt tackat nej till middag pga flyttpackning, snarare blev den min ursäkt att inte låta förstå att jag skulle vara hemma själv hela kvällen. blir lite trött, kan vi inte bara vara lite gulliga mot varann? jag blir så avståndstagande och kall när jag känner såhär, skulle kunna vara riktigt vass mot honom, och visar honom ganska mycket kalla handen och the silent treatment.. det är inte ok, jag trivs inte med det, men jag reagerar så. ogillar mitt eget beteende men har svårt att hålla god min när bägaren på nåt sätt runnit över för mig. kanske gör jag också honom osäker, kanske blir han också stött nu, men ingen av oss tar upp det. inte så moget.

fick en otäck känsla om det skulle gå så långt att ingen av oss tog tag i det utan att det bara blev dålig stämning, inte hör av oss till varann och plötsligt bara har glidit för långt från varann och ingen av oss bryr sig för att båda är för stolta. fasansfullt scenario, vad jobbigt det skulle bli. det är inget jag tror kommer hända, men jag fick känslan nu ikväll när jag först dissat hans sena inbjudan med att inte ens svara på sms:et, sen frågar han om han skulle fixa biljetter till en föreställning på storan, och jag svarar kort: vet inte, vad kostar det? och han svarar mig: vet ej, får kolla upp det. punkt. tråkigt att det blir så, jag känner att jag inledde det, men jag var ju för tusan helt ledsen ett tag! vad ska jag säga, jag kände mig åsidosatt och oviktig för honom, hur kul är det då att bjuda till? hur mycket tålamod har vi med varann? han kanske är helt trött på mig också. hm. undrar om jag ska ringa honom. känner mig nästan lite rädd för det, vet inte vad jag ska säga om kvällen eller min reaktion, han kommer med största sannolikhet att tycka jag är fånig och ha överreagerat.
varför ska jag hålla på såhär? är det värt det egentligen?

tankarna som snurrat under min 1,5h promenad var att jag tänker att vi har en brist. antingen en brist på känslor eller en kommunikationsbrist. antingen känner vi inte tillräckligt mycket för varann eller så har vi stora problem att kommunicera till varann att vi har mycket känslor. för jag är inte tillfredsställd på det känslomässiga planet, och det gör mig fysiskt illa.
undrar hur jag ska lägga fram det?