green room

vaknade med queen's 'love of my life' spelandes i huvudet och har gått runt med 'don't stop me now' som ett ständigt personligt soundtrack genom dagen. är lugnare i tankarna över huvudtaget, även om jag aldrig varit riktigt hispig... det är liksom inte så att jag går och tänker på hur det skulle vara att vara med P eller intill honom eller att jag fantiserar hett om honom hela tiden, det är mer en känsla av att verkligen vilja ha honom. bara ha liksom, som min. det är nog mest det. lite märkligt kanske, men jag tänker på hur det ska gå till att tala om för honom att jag känner för honom fortfarande, hur vi ska börja träffas igen och hur det ska gå. funderar och tänker att han kanske träffar någon annan, räds det... blir direkt lite svartsjuk om han har en ny tjej-vän-kontakt på facebook, blir nojig att han inte vill ha mig trots allt. notera att allt som skrivs om endast äger rum i mitt huvud! galet ju, vet inte hur många timmar jag lagt på tankar kring P, han står nog outstanding för de flesta tankeloopar jag gjort i hela mitt liv...

var hos V på mh en sväng nu i em, började så fundera på att P ska bo där sen när h och e flyttar ut. det är ju sagt från början, och han har ju redan flyttat dit sina saker till vinden.. sen var nästa tanke att jag och V står varann nära, att hon och h är de närmsta jag har nu, och att det snart bara är V kvar. tänkte då att det nog kommer bli en del tid på mh, och det då i samband med P där ledde in mig på tankar att vi kommer att finna varann där igen, på mh. även om allt inte kommer att hända direkt när han kommer hem igen, känns det som att det kommer att bli oundvikligt att vi träffas mycket framöver, med tanke på att han inte bara flyttar in på mh, utan att han faktiskt kommer vara kom-bo med min bästa polare. var kommer jag att hänga? japp, just det. fick en vision att vi satt uppe i gröna rummet och filosoferade och pratade och umgicks, V på sitt rum, och sen inser vi mer och mer att vi vill ha varann igen, och att vi liksom finner varann på nytt där i gröna rummet, på mh. det är ju förstås en tankeskapelse även detta, jag inser ju att det är en härlig verklighetsflykt, en vision, tänk om, tänk om. allt från en sårat (?) hjärta som behöver lite kärlek. eller? behöver jag så desperat kärlek egentligen? känner mig varken speciellt ensam eller oälskad, nästan tvärtom faktiskt. så många som sagt att de inte alls kan förstå att p gjort slut med mig, att de skulle velat vara ihop med mig om de varit p, att det är många som jublar över att jag inte längre är upptagen. känner mig väldigt omtyckt och nöjd faktiskt, så jag tror ändå inte att det är någon desperat flykt efter någon att hålla om.

likväl kom ju tankarna på den största kärleken upp nästan direkt jag släppts fri. vad tyder det på? är det för att allt blir så genomtänkt då: jag har känt att jag inte kände tillräckligt för p utan snarare direkt kom tillbaka till tankarna på P, han har hunnit göra den resa han längtat efter, han har insett att han tyckte om mig mer än han trodde, han kanske kommer tillbaka ett snäpp mognare och mer målmedveten. mh delas av V och P så passande, det kunde ju likaväl varit nån annan som flyttar in när h och e sticker - s, jag(!) eller någon annan. nej istället blir det P som flyttar in med den som jag spenderar mest tid med, det kommer bli väldigt svårt att undvika att träffas mycket alltså. det kommer inte att gå, vi kommer att träffas mycket oavsett vi vill eller inte, styr upp det själva eller inte. är det så det är tänkt, att vi ska ses där och finna varann på nytt? kan mycket väl tro det, även i mina mer skeptiska ögonblick när jag tänker att det inte kommer vara så himlastormande när vi ses igen - tänker ändå att det kommer bli annorlunda när vi umgås via V - vi kommer att komma nära igen, umgås, prata, ha roligt, - vi kommer att komma på varför vi trivdes så bra ihop. jag tror att det är uträknat så - när de nu kommer att bo på mh kommer vi inte att kunna undgå varann, vi kommer inte att ha någon yttre omständighet som gör att vi sällan stöter på varann, vi kommer att ses mycket. sedan är det bara de yttre omständigheterna i form av andra tjejer som kan ställa till det, som gör att det inte är fritt fram för mig...
för jag tror jag vill det. jag tror att det är ödet som har ställt till det såhär perfekt genomtänkt för oss, jag tycker mig kunna se ett tydligt spår som våra liv kan följa, och det leder till gröna rummet...

det som inte är givet är ju om vi båda kommer att ta just den stigen på vårt vindlande purkinjecellsformade livsvägs-träd..