queen vs king

har tänkt mycket idag, kan inte fokusera på nåt annat än mina snurrande och förvirrade tankar om pojkar på p. mest går tankarna till den första och inte den senaste, känns fult men är sant. den senare var här igår och förundrades väl över mitt snabba återhämtande men jag kan inte förklara det. tänker idag alltså mest på den första, den största. han är den största kärleken i mitt liv, det jag undrar nu är om mitt hjärta spelar mig ett spratt och tar mig tillbaka till honom i tankarna utan att det är befogat. känner att jag inte är helt säker på hur jag skulle känna om jag träffade honom nu, och jag kommer ju inte att träffa honom förrän om 3 månader eller nåt. han är ju inte hemma och mycket kan ju hända tills dess och då. ska jag gå runt och vara lite kär på distans, allt grundat på tidigare erfarenheter och känslor som nu tillåts bubbla upp igen. har jag kanske hela tiden egentligen känt dem men inte låtit dem komma fram? isåfall kanske det inte är så konstigt att jag nu känner så här igen, men det är ändå lite märkligt - hur kan mitt hjärta vara så lugnt över petrus och redan inriktat på patrik? det är ju inte riktigt vettigt, och jag undrar ju om det är klokt av mig att hoppas på patrik nu när jag inte kan veta något alls på flera månader? kan jag tänka att han nog är the one eftersom jag hanterat allt på detta viset. eller så är det bara en försvarsmekanism över hur att hantera petrus.
men det poppar hela tiden upp saker som påminner om patrik, sånger i min hjärna kommer upp som inte får mig att associera till något annat än honom. queen's 'don't stop me now' spelades upp inom mig nyss, helt utan anledning mitt när jag satt med endodontiboken. det får mig att tänka på patrik för att han är en kopia av f. mercury, för att vi tusen gånger tokdansat till den på munhålan, för att vi satt i min soffa och lyssnade på queen på youtube en av de mest plågsamma sista gångerna vi var intill varann. då kunde våra kroppar inte hålla sig ifrån varann, det var elektriskt och hett, något som inte alls kändes igår med petrus, han frågade om jag ville pussas, började ta mig i håret och pratade om sex, men jag var helt ointresserad. det klart att det är skönt att hålla om varann, men det var liksom inget mer. jag kände inget behov av att ha mer, att pussa honom, jag ville bara klappa honom lite ömt men inte mer. självklart är ju inte alla känslor borta men jag känner att de är starkt försvagade. och poängen är nog att jag faktiskt klarar att leva som jag intalar mig att göra - att tänka att jag ska gå vidare, se att det inte var meningen att det skulle bli vi, se att det ska vara något annat, se att jag själv kanske tänkt att det inte var så bra heller, att jag inte varit så förälskad i honom som jag var med patrik, att det kanske mer var så att det passade in i mitt liv då för ett år sen, jag behövde någon som kunde säga att han ville vara med mig och våga satsa med mig. det gjorde han och det var just vad jag saknat från patrik och var så svulten på. och att jag nu alltså kan stilla mig med tankarna att det är såhär det ska vara, och mitt hjärta är lugnt över det beslutet - det säger mig bara att det inte var petrus jag skulle ha.
kanske skulle det till för att patrik skulle få en ordentlig tankeställare för att våga ta ställning och erkänna sina känslor och känna att han verkligen vill ha mig, kanske för att jag också skulle få lite tid ifrån patrik och inte vara fast i de tankar jag hade då. kanske. kanske var det bara en bricka i det stora livsspelet som ska följas av något helt nytt, kanske var det ett sätt att få oss att hitta tillbaka till varann, att hitta det som är rätt. eller så är det bara såhär livet är. men jag är övertygad om att det finns en mening med det hela.

när jag tänker på det känns det lite som att det bästa har hänt - jag har fått en tankeställare över vad jag egentligen kan och vill känna, patrik likaså, han är ute och reser och får det behovet stillat medan han får växa upp lite. allt medan han blir äldre och mer insiktsfull och har haft tid att vara flummig, ragga, ligga runt och vara hetast på festen, fri. men nu får jag några månader på mig att officiellt återhämta mig, patrik får tid att tänka och sen när vi ses - om vi då känner något för varandra så känns det som att allt kommer att bli som om det var skrivet i stjärnorna. om vi inte känner något för varann när han kommer hem var det nog inte tänkt att vi skulle vara vi trots allt och då vet vi ju det åtminstone och behöver inte tänka mer på det varken han eller jag. det är så det måste bli. ska det bli vi så blir det vi, det var ju så jag försökte tänka redan från den dagen jag förstod att det var slut. kanske är det så att han är min kung så blir jag hans queen.