Slut. Det är slut. idag fredag, har det gått tre dagar sedan Petrus släppte bomben. nog för att jag märkt att allt inte varit helt som vanligt de senaste veckorna, och visst har vi återigen diskuterat lägenhetsfrågan. men inte trodde väl jag att det skulle bära med sig ett bryt? i mitt resonemang har jag visst stundtals undrat och tvivlat - är det här rätt? ska man inte vara mer säker än han varit med lägenheter osv? ska man inte kunna lita på känslan för varann tillräckligt mycket för att kunna satsa på en gemensam framtid? jag har alltså inte tänkt i banor av att göra slut, det har inte funnits på kartan. jag har ju tänkt att det är han som är Han, att det är mannen jag ska vara med, att det är vad jag vill ha. visst, jag har irritirerat mig ibland, oftare än jag skulle önska, men jag har ändå haft grundtanken att det är honom jag vill ha. Jag har inte låtit mig skrämmas av känslan av att det är jobbigt att dela 22m2, det får funka, det är ju vi. men du tänker inte som jag. du vill göra slut, du har inte längre den rätta känslan. det är något som fattas i dina känslor för mig, något som tydligen funnits innan eftersom du märker att det nu fattas. du vil alltså rakt upp och ner göra slut, ingen diskussion, något vi kan prata om, ändra på, justera, fixa till. slut. bara så. jaha, vad säger man? jag kände på mig när du kom hit att något var på gång, fruktade på något sätt det du skulle säga, blev inte förvånad. inte där just då eftersom min intuition gav mig vibbarna att det var nåt i görningen, att det kunde vara Det. men förvånad i det stora perspektivet, jag trodde inte det om dig. faktiskt trodde jag att du skulle vara mer resonabel, mer rimlig i dina steg. men jag kan givetvis samtidigt förstå dig, har du tänkt igenom detta nu ett tag så klart att allt är klarnat i din hjärna. det känns bara orättvist att jag inte får vara med och bestämma när det gäller mitt liv också...=S



Så - vad känner jag nu? Konstigt nog är jag lugn. känner att jag inte riktigt vågar erkänna hur jag känner eftersom det ju är förväntat att hjärtat ska kännas krossat och förstört. det gör det ju till viss del, något sånt här glider ju inte förbi utan många tårar. men hittills förvånansvärt få. har redan lätt att tänka logiskt och ödesrelaterat - var det inte bättre än så var det ju inget att hålla sig kvar vid, och om han inte kände mer för mig är han inte värd mina känslor. sånt försökte jag intala mig i flera månader ju med patrik utan framgång, och vid det uppbrottet var jag ju helt förstörd verkligen. undrar då om det egentligen var så att jag själv också var lite less på oss, dvs mig och petrus? hade mina irritationskänslor gett en tagg i min egen känsla också? hade jag redan egentligen tröttnat på att förklara tusen saker, att argumentera emot eller försvara? så lugn och tålmodig som jag alltid var med patrik har jag bara varit med petrus första tiden, sen har jag nästan inte velat erkänna hur mycket jag kunde störa mig på. faktiskt. det var flera gånger som jag kände mig glad och uppåt när vi sågs, men efter en stund ihop var jag längre ner och mer irritabel än jag är van vid att vara. detta har jag ju varit medveten om länge, men velat bortse ifrån. frågan är om detta redan lagts in i mig så att jag därför direkt kan plocka fram det och tänka och känna att jag nog egentligen inte var så nöjd själv som jag trodde? kanske. tänker på patrik, att han ju vid efterfesten på munhålan efter hannas födelsedagsfest, var vid min sida i princip hela tiden. när jag gått fram till honom och hälsat och därefter var vi ihop hela tiden. dansade (så roligt!), pratade och skojade. det är roligt med honom. det är roligt att dansa, prata, diskutera, sjunga, allt. det var faktiskt inte lika kul med petrus. och dessutom får jag rannsaka mig själv så mycket som att säga att jag tycker att petrus inte är tillräckligt bright alla gånger. jättebra tänkare, logisk osv, men ingen direkt som jag såg upp till på det sättet. jag trodde först att han var mycket mer kunnig och allmänbildad, för det låter ju så bra det han säger, men sen inser man att det inte finns så mycket bakom alla uttalanden och att han inte vet så mycket. jag vinner stort över honom i TP, där patrik ger mig en ordentlig match.. självklart mäts inte kärlek i TP-pluppar, utan i något helt annat, men nånstans finns ändå tanken att det inte tilltalar mig sinnesmässigt att få förklara enkla ord, sammanhang och fakta för den man vill hålla högst. sorry, det är den bistra sanningen, jag behöver en större intellektuell utmaning. hade inte tänkt det så uttalat själv, men när carolin var här igår sa hon direkt detta och att hon tyckte jag skulle bli ihop med patrik igen. hon tyckte om honom och sa att han var en jäkligt intelligent kille... inser mer och mer att det var mycket det som fattades med petrus. mamma sa likadant när jag lade fram detta för henne - ja jag tycker ni skulle bli ihop igen, jag tyckte så himla bra om patrik. så smart och gullig osv, och hon tror att vi egentligen har velat ha varandra hela tiden men liksom gått om varann. hon menar att en skillnad är att patrik - lite yngre, lite försiktigare - verkligen väntade med att säga något som "jag älskar dig" tills han verkligen menade det (hrm, nyår, hrm), medan petrus ju sa det väldigt tidigt, till och med hintade det innan han sa det och kanske egentligen hundra procent menade det, kanske för att han mer gärna kanske verkligen ville säga det.

ja det finns mycket att fundera över och det är ju långt ifrån färdigbearbetat än, men jag känner allt mer och mer att det nog egentligen krävs mer än det jag kunde få av petrus. dels tror jag att vi inte hade tillräckligt kul, han ville sällan unna sig något och var mer torr jämfört med patrik, och dels kände jag mig nog inte tillräckligt intellektuellt stimulerad på alla plan. jag tror att om jag verkligen tänker efter så har jag hela tiden känt och vetat att det inte varit likadan känsla som med patrik. det var en väldigt stor känsla, helt klart, men inte lika explosiv och enorm. jag hade verkligen känslor för petrus, mycket och tidigt, och detta övergick ju mycket i att jag kände att han var någon som ville satsa på ett ordentligt förhållande. jag var ju suktande efter just det efter mitt hjärtslitande ppbrott med den andra, så det kanske förblindade mig lite. jag har ju känt att det inte varit lika intensivt, inte lika stormande känslofyllt som med patrik, och när jag läser det som jag kände för honom genom hela tiden vi var tillsammans, så var det intensivt och riktigt på ett helt annat sätt. faktiskt. nu är jag ju bara 3 dagar efter att petrus gjort slut med mig så det är faktiskt befogat att jämföra hur jag känner nu med hur jag kände efter slut med patrik. och det finns ju ingen likhet. jag känner ju mig lugn och resonabel nu, tänker framåt och bakåt och tänker logiskt. med patrik var jag ju helt ur gängorna, jag kände ju verkligen att jag förlorat en tvillingsjäl - för att citera mig själv: "mitt hjärta säger mig att ditt hjärta känner som mitt? för det känner jag faktiskt, jag tror mig känna dig by heart - våghalsigt jag vet. vill helst av allt ställa mig på din tröskel och säga att jag mår dåligt utan dig. att jag inte kan fungera med dig på avstånd. att jag vill vara med dig, utan löften, utan hinder, bara för att vi inte kan vara utan varandra. " så känner jag inte just nu för petrus, inte ens lite. jag känner att det är tråkigt att ha blivit sårad och dumpad, men det känns mer som en törn för självförtroendet än ett våld mot hela min existens som det var med patrik där jag ju med hela min fysik reagerade fruktansvärt hårt. jag kände ju att vi var tvungna att vara nära och tillsammans, jag var helt förstörd av att inte ha hans närhet. jag känner inte så nu, saknar honom knappt - det känns helt sjukt att det är så men så är det. jag kan ju inte tvinga fram känslor bara för att det borde vara så. jag känner ingen fysisk stor förlust av en människa, jag känner inte det känslomässigt heller. känner mig mest rationell. frågan är då hur kär jag egentligen var? det kanske inte fanns så mycket som jag trodde och intalade mig? det kanske var i min fantasi att han vore en lämplig man som ville samma sak? jag kan erkänna lätt att jag var mer kär i Patrik. det var på ett helt annat sätt - det var en fysisk, stor och innerlig kärlek där jag bara kunde rada upp goda egenskaper för att jag ville säga det till honom, allt var större. jag inser det nu, mer och mer. Börjar tänka och fantisera, kanske kommer vi att träffas igen? vem vet, stundtals känner jag mig nästan intresserad av att börja dejta honom igen, om han nu samlat sig såpass att han kan tänka sig något riktigt med mig. han är mer tvillingsjäl för mig, frågan är om han är min riktiga tvillingsjäl. det visar sig.