the world to a person : 2

kan det vara så att det finns en enda människa som är ens rätta livskamrat?

eller är det godtyckligt, slumpmässigt och relativt kaosartat vem som hamnar med vem? ibland känns det som om det inte alls finns någon tanke bakom, men allra oftast känns det ändå som om allt faller samman på bästa möjliga sätt. ta bara h och e - till synes omaka men nu så tydligt helt fantastiska för varandra. v och km-kan mycket väl bli något där, de har ju också gått runt varandra lite och inte vetat vad de velat, vem som velat vad och vem som varit mest velig. men jag kan lätt se dem ihopi en framtid. och P och jag då - vi som gått nu i ett år och ett par månader utan att vara tillsammans, jag har hunnit bli kär, bli dumpad och hunnit inse att jag egentligen aldrig släppt tankarna på P utan att det hela tiden funnits en glöd där om än väl undanstoppad. jag har känt den, vetat om den men valt att inte lägga märke till den. medan han fått insikter att han ville ha mig och ångrade att han inte sett det medan tid var. och detta har han alltså känt allt starkare undan för undan, som det verkar, med tanke på att han först efter drygt ett år nu vid nyår säger att han älskar mig. det har han ju hållt tyst om länge och först då fick han alltså plötsligt tillräckligt mycket mod innanför västen för att kunna meddela mig detta. det måste alltså vara en riktigt ordentlig känsla även för honom, om han trotsar alla lagar och talar om det för mig när jag är i stabilt (?) förhållande sedan 10 månader... det fick väl bara vara värt det helt enkelt - bära eller brista som man brukar säga...

och det bar ju. jag är påverkad. och givetvis måste jag ju ha den självinsikten att jag förstår att jag nu sitter uppslukad av förhoppningar om ett fb-meddelande från nz tack vare att han sagt att han fortfarande har känslor för mig. hade han aldrig hintat om detta till mig hade det nog inte varit det första jag tänkte på när p dumpade mig. men nu fanns det i bakhuvudet hela tiden och påverkade mig momentant. jag har ju för tusan tänkt dubbelt så mycket på P de senaste 5 dagarna sen det tog slut med p! det är ju inte klokt. tänk om p skulle förstå det, då skulle han nog tycka att jag var en riktig kvacksalvare som sa att han betytt så mycket för mig att jag trott vi skulle gifta oss. men frågan är om jag egentligen i hjärtat velat det, när jag med facit i hand nu tänker på hur jag reagerade när jag kollade gamla bilder på P och mig. det känns alldeles pirrigt i magen när jag ser vissa bilder, hela hans uttryck - riktat mot mig - så het! jag blir alldeles svag av hans blick ibland alltså. så har jag sällan känt när jag tittat på bilder med p, även om jag givetvis sett på dem med kärleks-ögon. det har aldrig varit den värmen och självklara känslan när jag sett på p, vet med mig att jag tänkt att jag inte borde tänka att han inte ser så fin ut, eller att jag känt att jag inte haft så mkt kärlekskänsla som jag borde när jag sett honom på bild. har jag då sett bilder av P vid samma tillfälle har jag reagerat mycket mer med kärlek och pirr som jag skrev ovan. det är stört. för jag vet ju att vackert är det som ses med kärlekens ögon... jag vet att jag kunnat se på bilder av mindre fagra män än p och ändå känt kärlek och omtanke, just för att jag tyckt om personen ifråga. är det då inte märkligt att jag inte känt det med p? kanske borde tolkat mina egna reaktioner bara på en sån sak som att jag faktiskt inte kände tillräckligt? det tillsammans med tendensen att ständigt bli irriterad och inte så glad som jag brukar säger väl mer än nåt annat. har jag varit lite blind?

en tanke som slog mig nu - om det är så att jag har ett intresse i P och vice versa, och jag nu nyss har blivit singel - ligger bollen hos mig eller hos honom? jag vill ju inte spela onödigt svårfångad, sånt där är vi förbi nu tror jag... har spontant tänkt att jag nu väntar mig att han ska komma till mig och efterfråga min kontakt osv, och att han ska visa att han är glad över att jag blivit singel. samtidigt så var ju han den som senast visade att han hade känslor kvar, och jag som tog emot, och därför kanske menar att det nu är min tur att visa om jag är intresserad av honom igen trots allt. han vet ju inte varför p och jag gjort slut eller vem - och kanske inte alls vill ligga på mig och vara ihärdig. han kanske känner att han visat vad han vill och att bollen nu ligger hos mig. attans, det kan mycket väl vara så. jag som tänkt att han skulle höra av sig och undra... men det kan jag ju knappast begära...

och som jag tidigare resonerat, jag vet ju inte vad som skulle hända med mitt hjärta när jag väl träffar honom igen. kanske är det stilla och lugnt och inte alls så intresserat av något mer, eller så blir det bubblande, sprudlande och härligt av att äntligen få vara nära den älskade vännen. det känns som en romantisk film där ingen agerar rationellt utan går efter gamla känslor, kärlek man en gång känt som lever kvar år efter år utan extra bränsle utan att de ens varit i närheten av varandra, bara för att de lever på en gammal känsla, en riktig kärlek som vårdats och frodats i någons hjärta. kan det vara bra, att leva och göda den kärlek som en gång funntis så innerlig inom mig som kanske finns även hos honom, kanske just idag?

vill nog försöka, något intalar mig ju ständigt att det är han som jag är menad för, även i mina lite mindre dramatiska stunder.. ska jag söka honom?